Riktigt, riktigt länge sedan jag skrev något här. Jag har saknat bloggskrivandet, men har helt enkelt inte haft vare sig tid eller ork att skriva. Saker är inte som de var för ett halvår sedan. För ett halvår sedan kändes allt mycket hopplöst. Jag sökte jobb efter jobb, jag ängslades för mina närstående som varit sjuka. Nu har jag ett sommarjobb. Nu är min kusin så pass frisk som han efter omständigheterna kan vara.

Nu under sommaren är jag semestervikarie i socialpsykiatrin i en stad. Jag har möjlighet att tillämpa min kunskap både från gymnasiet och universitet, vilket har kännts/känns jättebra. Jag trodde aldrig att jag skulle få sommarjobb, vilket jag dock glädjande fick. Fyra veckor av totalt sex veckor är avklarade. Däremellan är jag ledig 3 veckor innan höstens studier börjar. Teologi i en av Sveriges större städer.

Ett fåtal människor vet om jag inte har mått bra. Det är en mixtur av olika händelser som bidragit till detta. Till stor del är det min vacklande självkänsla som jag brottas med. Nu har jag äntligen gjort slag i saken och börjat gå i terapi. Det är verkligen välgörande att gå i terapi. Det är absolut inte så att alla ens problem löser sig därför att man börjar samtala med en psykolog. Men däremot ges man möjlighet att få sätta ord på det smärtsamma i ens liv - det som gör ont och skaver i själen, samt perspektiv som man annars inte skulle ha fått. Det är kämpigt att gå i terapi. För det handlar ju om att öppna sig för en annan människa. Det är inte lätt, utan tvärtom väldigt svårt. Någonstans tror jag att vi alla bär på en rädsla för oss själva. En rädsla för att låta det där inom oss komma upp till ytan. Trots att det är nödvändigt. Vi har alla saker inom oss som smärtar. Därför är det viktigt att ta tag i det.