Ibland menar folk att Bibeln har en väldigt dyster människosyn. Och i någon mån kan man väl tycka det. Bibeln målar krasst ut hur människan, hela tiden har vänt Gud ryggen (1 Mos 3). Som en följ av denna bortvändhet talar kyrkan om arvsynden. Psalmisten säger: "Se, i synd är jag född och i synd blev jag till i min moders liv." (Ps 51). I samma anda säger Job "En ren kan inte komma från en oren". Utan tvekan finns i Bibeln en dyster människosyn. Men samtidigt lär oss också Bibeln något viktigt om oss människor. Vi är skapade till att vara Guds avbild. Vi är skapade till att leva i gemenskap med Gud - och han har verkligen en mening med våra liv. Naturligtvis kan man hävda att Gudsavbilden gick förlorad i samband med fallet. Men likväl anges Gudsavbilden, efter fallet (!) som en orsak till att man inte ska döda andra människor i 1 Mos 9:6. Gud är komplex - och det är också Hans Ord. Genom Bibeln finns där en tydlig uppdelning mellan lag och evangelium. Mellan Gud vilja och Guds kärlek. Och den här komplexiteten är också något som blir tydligt hos oss människor. Det är en komplicerad bild av människan som ges oss i Bibeln. Den är positiv - men också negativ.

Jag tror att vi kristna, som hör till den evangeliska tron, väldigt ofta har tenderat att fokusera mer på arvsynden och den krassa bilden av människan snarare än den Skapelsenåd - det människovärde Gud har gett, vilket är mycket större än vi kan ana. För vi måste ju, tillsammans med David, också kunna bekänna: "Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad, min Gud."

Det finns två diken man kan falla i när det gäller den bibliska människosynen. Antingen där vi enbart dogmatiserar för arvsynden. Och den är en viktig lära - den säger oss hur det är ställt med oss egentligen. Men den säger också, rätt förstådd i ljuset av Guds kärlek, något om vidden, bredden och djupet i Guds kärlek. Det andra är att vi enbart talar om Guds allmänna skapelsenåd och glömmer bort arvsynden. Jämvikt är att föredra.

Vi lever i en tid när människosynen och människovärdet är hotat i flera avseenden. Människor misshandlas och förnedras. Många är de kvinnor som har våldtagits. I skrivandets stund är rapporteringen om den 27-årig flicka som har blivit mördad i Göteborg stor. Därför är det viktigt att, som kristna och kyrka, våga stå upp det människovärde som varje människa har fått av Skaparen. Samtidigt finns det människor, runt omkring oss, som lider av dåligt självförtroende och självkänsla. Dessa människor behöver också få höra hur värdefulla och högt älskade de är i Guds ögon.

I många år har jag upplevt en kallelse att arbeta som präst. Jag har burit en längtan att få predika för människor. Att inte bara i ramen för det allmänna prästadömet få tala om Jesus utan också få hjälpa människor i deras relationer till Gud, sina medmänniskor och sig själva. Och med åren har denna kallelse skiftat - men ändå växt sig starkt.

Som Guds barn brottas vi med olika saker som gör kallelsen svår. Vi kan falla för rädslan att inte räcka till. Vi kan känna oro för vår värdighets skull samt att vår självkänsla inte är på topp. Så är det med de flesta av oss - och så är det med mig. Jag brottas med saker och ting. Överhuvudtaget vet jag inte om det är Guds mening att jag ska vara präst. Det är inte min sak att avgöra, utan kyrkan som ska pröva min kallelse. Men en sak vet jag. Den Guden som har skänkt oss trons gåva har också utrustat oss med olika gåvor. De är inte några statiska gåvor . Det är gåvor som Han ger oss när, var och hur Han vill. Vi kan känna obehag för att inte räcka till. Men låt oss då tänka på att det är Gud som kallat oss. Det är Herren själv som har lagt olika kallelser på våra hjärtan. St Paulus skriver:

"Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål."

Detta innebär en oerhörd trygghet. Gud har kallat oss till de olika saker som är våra livsuppgifter. Och han har inte övergett oss. Istället finns han med oss hjälper oss på bästa sätt.

Jesaja skriver såhär:

"Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig." (Jes 43:2)

Gud är trofast. Han är med oss. Jag tror inte att vi, här i tiden, till fullo kommer att kunna förstå detta. Men ibland kan vi ana glimtar av detta. Och Jesajas ord ger oss en glimt om detta. Jesajas ord är Guds ord till människor som brottas med kallelse och frimodighet.

Tidigare i bloggen har jag lyft upp ett bibelord som har betytt mycket för mig de senaste månaderna. Ps 37:4 "Ha din glädje i Herren, han ska dig vad ditt hjärta begär". Med dessa ord uppmuntrar jag till frimodighet att följa det man upplever vara Guds kallelse.

Det finns ett ord som är väldigt krångligt. Och det är ordet "folkkyrka". Vad menar vi egentligen med ordet? Det är komplicerat och kan, med fog, höja folksögonbryn. Ska kyrkan vara en folkkyrka?

Ett svar kan vara nej. Ordet kyrka kommer från ett grekiskt ord som betyder "Herren tillhörig". Det är något som verkligen manar till eftertanke. Är kyrkan folkets kyrka? Nej. Kyrkan är Jesu Kyrka. Det är Han som har grundat sin Kyrka och som är dess huvud.

Men så kan man också svara ja på den frågan men med tydlig urskiljning av nej. Kyrkan är Jesu kyrka. Han är huvudet för sin kyrka - men kyrkan består av människor och har till sin uppgift att förkunna evangeliet för människor. Och då framkommer ju tydligt att kyrkans uppgift är att vara folkkyrka - finnas bland människor med en tydlig profetisk röst.

Jag är inte stolt över allt i Svenska kyrkan. Tvärtom finns det mycket som jag oroar mig över. Men likväl tror jag på folkkyrkan. Att kyrkan ska finnas nära människor, predika evangelium och möta människor där de är i sina liv. Jag tror inte att kyrkan ska styras av människor såsom vi ofta ser idag där politik får regera.

Man kan, på goda grunder, rikta kritik mot Svenska kyrkan. Man kan argumentera för att kyrkan, i allt större utsträckning än vad vi borde, engagerar sig allt för mycket i politik och miljöfrågor snarare än Jesus. OCh det håller jag med om. Utan Jesus är allt förgäves. Utan Jesus är allt meningslöst i kyrkan - men med honom uppstår mening och sammanhang. Men det utesluter inte att vi som kyrka ska tiga stilla när samhället kränker människovärdet eller håller på att förstöra vår redan sargade värld. Kyrkan ska i världen men inte leva av den utan av evangelium. Och att vi finns i världen ställer också krav på att vi inte stumt ska tåla allt. När Jesus, i Matt 25 talar om den yttersta dagen säger han "Sannerligen allt vad ni har gjort för enda av dessa minsta bröder, det har han gjort för mig". Det är ord som ställer krav på oss att faktiskt leva i kärlek och godhet till varandra. Inte så att det ska vara kyrkans främsta uppgift. För vad säger Herren själv?

"Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn och se - jag är med er alla dagar till tidens ände."

Som en frukt av evangeliet kallas kyrkan till kärleksfulla gärningar, till att i tid och otid hjälpa människor att se Guds kärlek och verka för människans värde.

Det finns ett ord som är väldigt krångligt. Och det är ordet "folkkyrka". Vad menar vi egentligen med ordet? Det är komplicerat och kan, med fog, höja folksögonbryn. Ska kyrkan vara en folkkyrka?

Ett svar kan vara nej. Ordet kyrka kommer från ett grekiskt ord som betyder "Herren tillhörig". Det är något som verkligen manar till eftertanke. Är kyrkan folkets kyrka? Nej. Kyrkan är Jesu Kyrka. Det är Han som har grundat sin Kyrka och som är dess huvud.

Men så kan man också svara ja på den frågan men med tydlig urskiljning av nej. Kyrkan är Jesu kyrka. Han är huvudet för sin kyrka - men kyrkan består av människor och har till sin uppgift att förkunna evangeliet för människor. Och då framkommer ju tydligt att kyrkans uppgift är att vara folkkyrka - finnas bland människor med en tydlig profetisk röst.

Jag är inte stolt över allt i Svenska kyrkan. Tvärtom finns det mycket som jag oroar mig över. Men likväl tror jag på folkkyrkan. Att kyrkan ska finnas nära människor, predika evangelium och möta människor där de är i sina liv. Jag tror inte att kyrkan ska styras av människor såsom vi ofta ser idag där politik får regera.

Man kan, på goda grunder, rikta kritik mot Svenska kyrkan. Man kan argumentera för att kyrkan, i allt större utsträckning än vad vi borde, engagerar sig allt för mycket i politik och miljöfrågor snarare än Jesus. OCh det håller jag med om. Utan Jesus är allt förgäves. Utan Jesus är allt meningslöst i kyrkan - men med honom uppstår mening och sammanhang. Men det utesluter inte att vi som kyrka ska tiga stilla när samhället kränker människovärdet eller håller på att förstöra vår redan sargade värld. Kyrkan ska i världen men inte leva av den utan av evangelium. Och att vi finns i världen ställer också krav på att vi inte stumt ska tåla allt. När Jesus, i Matt 25 talar om den yttersta dagen säger han "Sannerligen allt vad ni har gjort för enda av dessa minsta bröder, det har han gjort för mig". Det är ord som ställer krav på oss att faktiskt leva i kärlek och godhet till varandra. Inte så att det ska vara kyrkans främsta uppgift. För vad säger Herren själv?

"Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn och se - jag är med er alla dagar till tidens ände."

Som en frukt av evangeliet kallas kyrkan till kärleksfulla gärningar, till att i tid och otid hjälpa människor att se Guds kärlek och verka för människans värde.

CS Lewis böcker och filmatiseringen av densamma kan, kanske, med rätta kritiseras. Förmodligen finns det säkert detaljer som kan ge oss en felaktig bild av förhållandet mellan människor och Gud. Men det går inte att bortse ifrån att Lewis har stärkt många kristna människors tro - så väl barn som vuxna - genom sina böcker. Det finns även människor som har kommit till omvändelse genom böckerna. De har funnit Jesus  hans böcker.

I boken om Häxan och lejonet får vi möta tre barn som kommer till Landet Narnia för första gången. Där märker vi starka stider mellan ont och gott - och följden av detta blir att en av syskonen, Edmund, förråder sina syskon åt den onda makten - den vita häxan. I sammanhanget finns det en scen, som vid filmatiseringen, är stark för mig. OCh det är efter att Edmund hade förrått sina syskon och den vita häxan ska döda honom. I sista sekunden räddar lejonet Aslan honom ur häxans grepp och för honom till sig. När Edmund till slut möter sina syskon igen är förhållandet till en början, minst sagt krystat. Dels känner han skam för vad han gjort, och dels känner de tre andra syskon samvetskval för att de gjorde honom illa just innan han förråde dem. Då säger Aslan någonting som får mig att bli varmt i hjärtat. "Ni behöver inte tala om det som har varit", varefter alla syskonen kramar om varandra och ber om förlåtelse.

Det råder ingen tvekan om vem Aslan är en bild för. Han är en symbol för den Gud vi tror på . För den Gud som har skapat oss, som har dött och uppstått för oss samt är allestädes närvarande bland oss i denna sekunder. Och när Aslan säger de där starka orden: "Ni behöver inte tala om det som har varit" är det ord riktade till oss alla. Det är ord till människor som har växt upp med tron på Jesus och som i tankar, ord och gärningar har handlat mot Guds vilja. Det är ord riktade till den människa som inte har varit kristen hela sitt liv utan som kommer från ett helt annat sammanhang och som nyligen har blivit kristen. Det är ord riktade till alla människor.

Man kommer aldrig undan att vi måste våga sätta ord på det som har blivit fel i våra liv. Man kommer inte undan att vi får tala om smärtan vi kan känna som människor i denna komplexa, trasiga och syndiga värld. Men Guds ord till oss ger oss en inbjudan att lämna det som har varit i Hans händer, väl medvetna om att Gud genom sitt Ord och sin Ande kan hela också de svåraste och djupaste såren i våra själar.

Vi får lämna allt hos Gud. Det kan kännas smärtsamt och jobbigt. För att öppna sig för en annan människa kan vara jättesvårt - än svårare är det att öppna sig för Gud. Men Gud är ändå en läkare som vi får nalkas - och som hela tiden nalkas oss. Jesus säger "De är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit till världen för att kalla rättfärdiga utan syndare."

Aslan sa i Narnia att vi inte behöver tala om det som har varit. Att det som har varit är över. På samma sätt säger Gud till sitt älskade folk Israel - som i förlängningen också är kristna - :

"Tänk inte på vad som förr har varit, bry er inte om vad fordom har skett. Se, jag vill göra något nytt. Redan nu visar det sig - märker ni det inte? Ja, jag ska göra en väg i öknen och strömmar i ödemartken." (Jes 43:18-19)

Det får vara ett ord vi kan finna tröst, läkedom och styrka i.

Det finns en text i Johannesevangeliets fjärde kapitel som handlar om kvinnan vid Sykars brunn. Det beskriver ett svårt möte. Ett möte mellan Jesus och en människa som bär på mycket skuld. Det är en text som handlar om hur vi ser på varandra och hur vi ska möta människor som inte delar vårt sätt att leva.

Vi möter väl alla dagligen människor som inte delar vårt sätt att leva. Människor som inte lever i enlighet med Bibelordet utan på ett helt sätt. Ibland kan detta kännas svårt för oss som kristna. För som kristna tror vi ju att Bibeln är Guds ord och vi ser människor, oavsett vilken falang vi hör till, som inte lever som Gud vill. Vi ser människor som lever i synd och därmed kanske det föds en vilja att isolera sig. Då vore ju allt mycket bättre. Då kunde jag leva med några riktigt fromma människor som hade samma uppfattnig som mig i allt. Men nu är vi, som kristna, kallade att leva i världen. Och vi är kallade att, i vår kärlek och godhet, förhärliga Gud. Också med de människor som radikalt inte lever som vi. Vi är kallade att finnas också hos de och peka på Guds kärlek.

Min övertygelse, och som jag ofta i Bibeln kan se, är att det riktigt svåra mötet kan bli ett sätt att peka på Gud. Det kan bli ett sätt att peka på Guds oerhörda kärlek och på Hans längtan att vilja ta sig annan också de människor som inte lever efter Hans vilja.

I mitt liv som kristen möter jag människor som inte lever som Gud vill. Jag möter människor som har blivit dömda av kristna människor och som förlorat tilltron till kyrkan. Jag delar inte deras sätt att leva. Tvärtom tycker jag att inte är så man ska leva. Men min bön och min längtan får vara att Gud kan använda mig, som också jag är en syndare - om än förlåten - som ett redskap.

Hur ska man gå tillväga när man som kristen möter människor som inte lever efter Guds vilja? Först och främst måste vi lära oss stava på ordet ödmjukhet. Det innebär inte att bli mjäkig. Det handlar om att se sig själv som en syndare - men en syndare som Jesus har räddat. Och med detta som grundsyn påverkar det vår syn på medmänniskan. Vi lär oss att bli varsamma istället för högmodiga och inkrökta. Sedan fodras det oerhört mycket kärlek. Vi älskar därför att Gud har älskat oss, skriver aposteln (1 Joh 4). Om jag delade ut allt ägde men saknade kärlek vore jag inget värd, skriver Paulus (1 Kor 13). Kärleken måste finnas hos oss. Och vi måste låta den få ta plats i vårt liv. Återigen ska inte kärleken blandas samman med rädsla eller mjäkighet. Den sanna kärleken rymmer också sanningen - insikten om att det finns saker som är rätt och fel. För det tredje ska man inte tjata på en människa. Tjat och alldeles för stränga förmaningar tenderar att få människors hjärtan att hårdna. Men framförallt finns risken att resultat blir att personen ifråga gör som vi säger av rädsla för förmaning snarare än kärlek till Gud. Jag tror snarare på att vi ska leva med kärleken och sanningen i våra liv och låta det bli till föredöme för vår medmänniska. Och när tillfälle kommer, för det gör det, med varsamhet och försiktigt säga att deras sätt att leva är fel.

Sanning och kärlek ska gå hand i hand. De kan synas olika i någon mån. Ändå förutsätter sanning och kärlek varandra. De är båda uttryck för hur Skriften beskriver Gud. Sanning kan inte skiljas från kärlek. Kärlek kan inte skiljas från sanning.

När jag läser psykologi blir jag mer och mer fascinerad. Det är jättespännande - även om jag ibland tycker det blir jobbigt. Varför? Psykologin beskriver vårt sinne och vårt handlande genom olika perspektiv. För mig blir detta ett, av många, tecken som pekar mot något avgörande. Det finns en Gud. Säga vad man vill om psykologin. Men psykologin beskriver något komplicerat. Den beskriver oss som varelser med ett förnuft och sinne - med förmåga att tänka. Detta mynnar ut i en viktig fråga - skulle människan, om hon vore en slump, så komplicerad? För mig, som i mitt resonemang, utgår från ett kristet perspektiv är det omöjligt att räkna bort en faktor. Gud. Fadern - som har skapat oss och uppehåller oss, Sonen - som frälser och bevarar oss och den Helige Ande - livgivaren som skapar tron i oss och som vittnar om Kristus. Om människan vore en slump tror inte jag att hon vore så komplicerad. Snarare är det logiskt att det finns en fullkomlig Designer som designar. Sedan är inte allt så fullkomligt och perfekt som Designern ville - men det är uppslag för en annan fråga.

Ja, då är valet över... Det blir en borgerlig regering i år också. Själv tillhör jag dem som röstade på oppositionen. Varför? För att jag inte tycker att alliansen har skött sin politik på ett sådant sätt som man borde ha gjort.

Och, med många andra, tycker jag att det är obehagligt att Sverigedemokraterna har gått framåt. 5% av rösterna fick man rösterna och resultatet blev 20 mandat i riksdagen. Ja, det är fel. Jag tror att det kan vara farligt med SD och liknande partier. Utan tvekan. Men lika farligt tror jag det är när man försöker krossa SD och liknande ideologier med hat och förakt. Ondska föder ondska. Så enkelt är det. Det går, ytterst sällan, att slå ut det onda med det onda. Endast när vi låter kärleken får vara redskapet kan det onda besegras. Någon har sagt "Kärleken övervinner allt - låtom oss besegras av den". Låt det få vara grunden till vårt handlande snarare än motsatsen.