Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkovra mig i teologi och ta något stapplande steg mot den väg som min Herre och Frälsare kallar mig att gå. När Jesus kallar oss att gå måste vi bege oss. Och i det här fallet gör jag det med stor glädje.

I övrigt är saker rätt ljusa tycker jag. Jag har gått i terapi under sommaren. Det är otroligt givande att lära känna sig själv bättre. Inte är det så att alla problem löser sig bara för att man samtalar med en psykolog. Men likväl ger det mycket att låta de där smärtsamma sakerna få komma upp till ytan. För det har vi alla i olika variationer. Den här tiden har hjälpt mig att få perspektiv på sjukdomar och lidande i min familj.