Ordet eskipism betyder verklighetsflykt. Väldigt ofta beskrivs den kristna tron som en enda verklighetsflykt, som ett sätt att fly undan det farliga och smärtsamma.

För mig är det struntprat. Den kristna tron är på intet sätt en verklighetsflykt. Den vägen som Herren Jesus själv gick är en väg varje människa är kallad till. Och den vägen är sannerligen inte alls en rosenskimrande och lätt att gå - vägen är i stället smärtsam och svår. Fylld av farligheter. Vägen som Jesus gick var svår. Han blev ensam och övergiven av sina närmsta vänner. Han blev slagen, hånad och dödad. Den vägen en kristen går av kärlek till sin Herre är också den smärtsam. Har man lärt känna Guds kärlek är den som en brinnande eld i hjärtat som manar oss att söka Hans vilja. Det innebär allt för ofta en tillvaro av hån och oförstående människor. Många är de unga kristna som väljer bort Jesus av rädsla för att inte bli accepterad av människor. Vägen med Jesus innebär inte alltid en stark och självsäker tro. Tvärtom ställs det massor av frågor från andra, men också i oss själva om saker vi inte kan förstå.

Den kristna tron, sådan vi lär känna den i Bibeln, kan inte kallas för en flykt från verkligheten. Den väjer varken för svåra omständigheter. Tvärtom tvingar den oss, i Herrens efterföljd, att se verkligheten som den är. Men där finns också perspektivet på tillvaron som människor lätt glömmer bort eller förtränger under epitetet ateism. Gud älskar oss. (Joh 3:16) I Jesus är allt som skiljer oss från Gud utplånat. (Rom 8:38-39) Allt som vi möter samverkar till det bästa. (Rom 8:28)

En trygghet är det. Ett stöd är det i vårt liv att vi inte vandrar ensamma. Men verklighetsflykt - det är det sannerligen inte.

Många av inläggen här på bloggen har förmodligen rubriken "tankar". Och den här bloggens primära uppgift är att ventilera lite tankar, dela med mig av erfarenheter och funderingar rörande tron och livet.

Jag har mycket att ta ställning till den kommande tiden. Hur jag ska göra med resten av mitt liv, vad som är Guds vilja med mitt liv och hur jag ska göra projekt T som jag fortfarande väljer att tala tyst om. Nu vet jag inte hur många jag känner som läser den här bloggen. Men till sommaren ska jag pröva en sak. Jag ge mig ut på praktik. Unde fyra veckors tid, i en av stiftets församling, tillsammans med tre andra personer ska jag praktisera. Till det hör att predika, leda gudstjänster, andakter etc. Hur praktiken kommer bli vet jag inte. Om jag ska upp i antagningskonferense i höst vet jag inte. Om jag kommer uppleva någon sorts bekräftelse har jag ingen aning om. Gud vare tack. Saken vilar inte i mina händer. Är jag kallad att vara präst så är det inte i mina händer det vilar. Det är Gud som kallar. Det är Gud som, i Kristus, har grundat sin heliga Kyrka. Och är det Hans vilja att jag ska bli präst kommer jag att bli det.

Jag känner en bävan. En obeskrivlig bävan inför att en gång stå i en predikstol och hålla predikan. Jag känner en bävan inför att leda församlingens gudstjänst. Men jag känner också, vid tanken på detta, en innerlig och varm glädje. Jag vill det verkligen. Jag vill faktiskt predika. Under flera års tid har jag velat detta, och vid förekommande tillfällen när jag har lett andakter har det känns rätt.

Men som sagt... Hur det går med allt vilar inte i mina händer. Gud vare tack och lov.

Många av inläggen här på bloggen har förmodligen rubriken "tankar". Och den här bloggens primära uppgift är att ventilera lite tankar, dela med mig av erfarenheter och funderingar rörande tron och livet.

Jag har mycket att ta ställning till den kommande tiden. Hur jag ska göra med resten av mitt liv, vad som är Guds vilja med mitt liv och hur jag ska göra projekt T som jag fortfarande väljer att tala tyst om. Nu vet jag inte hur många jag känner som läser den här bloggen. Men till sommaren ska jag pröva en sak. Jag ge mig ut på praktik. Unde fyra veckors tid, i en av stiftets församling, tillsammans med tre andra personer ska jag praktisera. Till det hör att predika, leda gudstjänster, andakter etc. Hur praktiken kommer bli vet jag inte. Om jag ska upp i antagningskonferense i höst vet jag inte. Om jag kommer uppleva någon sorts bekräftelse har jag ingen aning om. Gud vare tack. Saken vilar inte i mina händer. Är jag kallad att vara präst så är det inte i mina händer det vilar. Det är Gud som kallar. Det är Gud som, i Kristus, har grundat sin heliga Kyrka. Och är det Hans vilja att jag ska bli präst kommer jag att bli det.

Jag känner en bävan. En obeskrivlig bävan inför att en gång stå i en predikstol och hålla predikan. Jag känner en bävan inför att leda församlingens gudstjänst. Men jag känner också, vid tanken på detta, en innerlig och varm glädje. Jag vill det verkligen. Jag vill faktiskt predika. Under flera års tid har jag velat detta, och vid förekommande tillfällen när jag har lett andakter har det känns rätt.

Men som sagt... Hur det går med allt vilar inte i mina händer. Gud vare tack och lov.

Jag tror inte att jag är en bitter människa. Det tror, och hoppas jag inte. Däremot tänker jag att vi människor alla, i större eller mindre grad, tenderar att vara bittra. Händelser i livet som blev fel, smärtsamma saker man utsatts för av andra eller livshändelser i stort som man plågas av.

Någonstans på nätet definieras bitterhet som: "Arg och besviken för att något inte blev som man hoppades". Det stämmer nog mycket väl in på det ovannämnda.

Bitterhet kan vara något tudelat. Stundtals kan det nästan kännas lite skönt att vara bitter, att tillåta sig att grämas över saker och ting. Att älta. Men samtidigt är bitterheten ett gift som förs in i oss genom en injektion. För om det finns något skönt med bitterhet, bara någon liten sak, finns där hundrafalt som är smärtsamt. Bitterhet gör det svårt att leva i nuet. Bitterhet gör det svårt att upprätthålla relationer till andra människor. Bitterhet gör våra hjärtan hårda. Bitterhet kan hindra oss från att låta andra människor se Guds kärlek.

Det är oerhört farligt att bli bitter. Hur många är inte de människor som har förtvinat både fysiskt och psykiskt genom sin bitterhet? Därför är det viktigt att ta sig ur bitterheten när man har fallit i den. Det finns en vän som vill hjälpa oss ut ur det. Det är Jesus Kristus. Liksom Han en gång upprättade kvinnan vid Sykars brunn, vill han upprätta och förlåta dig. Varken jag eller någon annan människa ser den situation du befinner dig i. Vi kan ana. Vi kan gissa. Men endast Gud, som känner allt i oss och omsluter med kärlek, förstår allt. (Ps 139).

Kanske kan man likna bitterhet vid sårvård? Att bitterhet är lika skadligt som ett sår man inte har gjort rent och förbundit? Gör man inte ett större sår rent kan det lätt mynna ut i en obehaglig infektion. Gör man inte rent hjärtats sår med förlåtelsen och kärleken kan också det mynna ut i en infektion.

Gud uppmanar oss, genom aposteln Paulus:

"Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska." (Ef 4:31)

Och han fortsätter:

"Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er." (Ef 4:32)

Vi lever i en värld som är brusten och sårad. Vi lever i en värld där synden ständigt finns i våra liv. De tankarna vi tänker, de där orden vi säger på ett kärlekslöst sätt och de där handlingarna som egentligen inte bygger upp någon människa utan bara sårar.

Det hade varit fantastiskt om vi hade kunnat plocka bort syndabegreppet från mänskligheten. Om vi snarare som Kyrka hade kunnat fokusera på andra saker så hade vi kanske kunnat växa och människor hade tyckt om oss bättre.

Må vara. Många människor där ute vill inget hellre än att talet om synden ska upphöra. Kanske skulle fler komma till kyrkan?

Kyrkans väg kan aldrig vara att upphöra tala om synden. Hela vårt budskap är att förkunna evangeliet till omvändelse för alla människor på ett konsekvent sätt. Ett evangelium där man inte talar och sätter ord på synden är ett platt budskap. Det är ett budskap utan kraft. Ty då infinner sig frågan - varför skulle Jesus behövt dö på ett kors om där inte fanns ett avstånd mellan oss och Gud, ett avstånd som Gud i sin helighet och i sin kärlek, genom Kristi offer på korset överbryggar? Och vad finns det för tröst i Korsets budskap om vi inte vågar tala om synden?

Jag har blivit mer och mer övertygad om att synden är något vi verkligen måste ta strid och kämpa mot. Synden är destruktiv och skadar relationen till Gud och våra medmänniskor. Men naturligtvis måste också undervisning finnas om vad synd faktiskt är. Ordet undervisning är ibland lite tabubelagt i vissa sammanhang. Trots det behöver vi undervisa och undervisas i Guds kärlek till oss. Och som en av delarna måste vi tangera vad synden är. Det finns allt för många människor i vår värld som bär på en felaktig skuldkänsla. För dessa kan en god undervisning leda till ett lugnare samvete.

Vi tror lätt att synd endast handlar om sexuella synder. Liksom allt annat kan sexualiteten brukas på ett felaktigt sätt. Men det är ju inte i första hand det Bibelordet talar om när det när det gäller synd. Tvärtom kan man säga att synd är allt i mitt liv som jag inte gör av kärlek. Begär, hat, likgiltighet för medmänniskan samt ett destruktivt levnadssätt kan på goda grunder betraktas som synd.

Ibland när synden tynger ner än kan det verkligen kännas som psalmisten beskriver:

"Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta." (Ps 32:3-4)

Att då få bekänna och lägga fram till Gud det som har gått fel och där vi har brustit är fantastiskt. Psalmisten fortsätter:

"Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Då förlät du mig min syndaskuld." (v. 5)

Somliga av er som läser den här bloggen vet en del av mig. Andra vet ingenting om mig - för dessa är jag en anonym vind i cyberrymden. Som en del av er vet är det mycket saker som surrar i mitt huvud för tillfället. Starka och blandade känslor för sommaren. Samt en vilja, men också en osäkerhet, inför ett annat projekt. Jag har funderat fram och tillbaka.

Jag vill verkligen ge mig in i det där projektet. Det skulle ge mig mycket. Nya erfarenheter, möten med människor från olika kulturer och länder samt en möjlighet att förbereda mig inför sommaren genom bönen. Samtidigt känner jag osäkerhet. Hur ska jag klara av det? Hur ska jag klara av att ge mig iväg till något helt nytt? Något annat finns inte annat än att lägga det i Herrens händer och be om välsignelse.

Nog för denna gången!

Ps. För de som undrar - någon gång ska jag berätta vad som väntar i sommar så att alla förstår vad jag menar. Men jag är inte beredd att göra det riktigt än. Ds.

I veckan gav jag mig in i en diskussion med Håkan Sunnliden, präst i Växjö stift. Sunnliden kommenterar en krönika som Göran skytte gjort beträffande att präster sällan ses i kyrkan på söndagens högmässa när de är lediga. Sunnliden menar att man måste respektera präster som inte vill/orkar gå i kyrkan eftersom de förmodligen har flera gudstjänster i veckan. Skyttes tankegång var, bland annat, att om prästen inte besöker gudstjänsten, varför ska då någon annan gör det? Detta kommenterar Sunnliden genom att hävda att man ska gå till kyrkan för sin eviga salighets skull, inte för att prästen är där.   En annan anledning till att prästen ofta saknas i högmässan är att församlingen kan "saknas en gemenskap värd namnet eller för det är så tråkigt"och att det kanske är en sak att han/hon finns i kyrkan när vederbörande arbetar, att det vore "tjänstefel" annars. Så menar Sunnliden att anledningen till att prästen saknas i högmässan kanske kan vara som en skyddsåtgärd för att "överleva i tron".

Låt mig kommentera det här lite grann. Beträffande att prästen firar gudstjänster flera gånger i veckan, och att han/hon är trött när han/hon är ledig. Ja, det kan vara så. Men var ligger trovärdigheten i ett sådant agerande? Söndagen är den dagen i veckan då kristna genom årtusenden har sökt sig till kyrkan för att lyssna till Guds ord och bli uppbyggda av sakramenten. Skulle inte en präst behöva det här bara för att vederbörande har firat gudstjänst tidigare i veckan? Det är ju intressant också att många präster hävdar att församlingen är den plats där vi som kristna får komma inför Gud och vila. Att församlingen är den plats där Gud vill ge oss kraft att orka med vardagen. Är dessa präster alltså så perfekta att de själva inte behöver ta del av församlingsgemenskapen och Guds Ord när de är lediga? Och om dessa inte behöver detta, varför ska då någon som arbetar gå till kyrkan när vederbörande är ledig? Prästen är ju inte ensam om att ha en arbetsam vecka. Det har läraren, sjuksköterskan och undersköterskan också i församlingen. Om dessa och alla andra upphör att gå i kyrkan i närheten kommer snart församlingen att dö ut.

Man går ju inte i kyrkan för annat än sin salighetssak skriver Sunnliden. Och det är alldeles sant! Jag går inte i kyrkan för att glänsa, utan för att jag älskar min Herre och ständigt vill möta Honom i Ordet och sakramenten. Men det omintetgör ju inte att prästen i församlingen har blivit kallad att vara en herde för Guds församling. (Ef 4:11) Och en herde ska, liksom den Store Herden Kristus, leda Guds folk på rätta vägar till goda vattenkällor. Om då prästen saknas i högmässan på söndagen uppstår en verklig förtroendekris. Prästen ska, som ledare i församlingen, gå först också när det gäller att besöka gudstjänsten.

Beträffande det Sunnliden skriver att gemenskapen i församlingen kanske inte är värd namnet: Visst är det så. Men vem har sagt att allt ska vara perfekt i församlingen? Ja, vem har lovat att församlingen ska vara perfekt? Guds församling består av människor - av syndare. Och av det följer att församlingen är bristfull och ofullkomlig. Men den blir knappast bättre av att församlingens herde flyr undan den. Här har vi alla ett ansvar att arbeta för den goda gemenskapen. Genom dopet och tron är vi en del av församlingen. Det innebär att vi alla har ett ansvar, och i synnerhet prästen. Sunnliden skriver något mycket intressant. Att det är en om man finns i församlingen när man arbetar där, för annars vore det tjänste fel. Dessa ord kan väldigt misstolkas och vantolkas. Att vara präst är väl inte bara att vara anställd och arbeta för lönen, även om vår Herre själv säger att arbetarna är värd sin lön (Luk 10:7). Det är också att leva i och med Jesus, och att sluta upp till Gudstjänsten på söndagen.

För den som är någorlunda insatt i Bibeln framgår att det fjärde budet har växlat karaktär. I GT handlade det främst om kroppslig vila medan i NT handlar det om något annat, nämligen själens vila genom frälsningen i Kristus. ( Hebr 4:9) För oss kristna handlar det fjärde budet om vilodagen främst om att vårda sin relation till Gud, främst i gudstjänsten, men även i veckan genom andakter och Bibelläsning. Man kan inte bara säga att det är prästernas uppgift att sluta upp på söndagens högmässa. Det är också din och min uppgift. Gud har gett oss en församling, och du behöver den liksom den behöver dig. Det ska inte ligga som ett lagiskt molande över dig - en plikt som andra. I församlingen ska du få bli uppbyggd och ges utrymme att umgås med Gud och dina medmänniskor.

Du Jesus, min vän

har älskat mig först.

Du känner mig sådan jag är.

Du vet vem jag är och leder min väg,

allt efter din heliga vilja.

Om den än är svår, du leder min hand

och låter min fot ej slinta.

Min kärlek, den är ej som den bord vara,

jag glömmer dig ofta i vardagen. Min nästa

jag ser ej såsom du gör, ge mig Herre mer av

ditt sinne. Låt mig mer och mer, få skåda din nåd

och i din kärlek få leva.

Mitt liv, Herre tag, och styr som du vill och låt mig

få vara ditt redskap. Låt mig dag för dag möta dig här och sprida

ditt budskap till alla: Din heliga lag, din gränslösa nåd - var du, Herre,

alltid nära mig.

När du i ditt Ord, förkunnar din lag, vem kan då för dig

bestå?  Din lag är så sträng, min kraft är så svag, hur skall jag då komma

till dig? Jag låter mig ofta lockas till fall - hur skall jag bliva ditt barn?

Du öppnat en väg till livet för mig - en väg genom döden på korset.

När du lät dig lida och dödas för mig, min synd blev av dig borttvagen.

Jag är genom tron ditt älskade barn - du Herre ske pris och ära.

Låt här var och en som lever med dig få växa i hopp och i kärlek.

Lär oss var och en att dagligen dö och leva med dig, här i tiden,

att vi så en dag, från vånda och sorg, in i din himmel blir tagna.