Jag är trött.För stunden. För att ha gått arbetslös över ett helt år.

Jag är glad för att jag fått sommarjobb. Glad över att äntligen få göra nytta. Glad för att vara ett kryptolitet steg närmare det jag egentligen vill bli.

Jag är fundersam över framtiden. Fundersam över vilken väg jag ska gå. Vad som är Guds vilja med mitt liv.

Bed för mig.

I en kristens liv är det ofrånkomligt att sår uppstår i livet. Ja, så är det i alla människors liv. Genom andra människors ord och handling, genom situationer i livet uppstår sår i vår själ. Sårens omfattning och djup kan variera. Vissa sår läker snabbare än andra. Andra sår är betydligt mer svårläkta. En liknelse kan vara sår på människokroppen. Många sår klarar vi av på egen hand genom att plåstra om. De där andra såren fodrar en noggrannare rengöring och omläggning. Om så inte sker är risken att infektion uppstår i såret. En infekterat sår på foten kan så småningom leda till att man tvingas amputera foten.

Jesus är den store själavårdaren. Han är vår andlige läkare som vill bota alla våra sår.Jesus är våra själars vårdare herde och vårdare. (1 Petr 2:25)  Ibland vill Han markera vårt behov av andra människor och då driva oss att söka hjälp hos andra människor. När Gud skapade människan såg Han att något saknades Adam. Han behövde en jämlike - en som kunde hjälpa honom. Jag tror att man kan tolka dessa på ett sådant sätt att vi som människor faktiskt behöver varandra. Vi behöver ibland möta en själavårdare för att samtala när själens sår värker och gör ont. Vi behöver få samtala med en själavårdare när ångesten trycker i hjärtat av olika anledningar och när vi inte så lätt kan se Jesus.

Att samtala med en själavårdare är viktigt. Samtidigt finns det ingenting som kan vara så svårt. För att samtala med en själavårdare innebär ju också en kapitulation. Det innebär ju att ge upp det höga idealet om att vi är fullkomliga. Det innebär att erkänna för sig själv att man har sår av allehanda slag i hjärtat, och det är inte lätt. Men bönen kan hjälpa oss till detta.

Gud har gjort somliga till apostlar, andra till herdar, andra till vårdare och andra till lärare. Låt oss ta till vara på det.

Idag, på Den Gode Herdens Söndag, lästets episteltexten från Petrus första brev. Denna text berörde mig djupt:

"Kristus begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till er själars herde och vårdare." (2:22-25)

Jesus är Gud. Han är den högste. Han är den genom allt har blivit, och utan Honom har inget blivit till av vad som är till. (jfr Joh 1) Men Jesus är inte bara Gud. Han är vår frälsare. Genom sin död och uppståndelse har Han befriat oss från vår skuld. Som Petrus säger: genom Hans sår har vi blivit botade.

Jesus är frälsare. Man kan också, med rätta, säga att Jesus är vår själavårdare. Han är våra själars läkare som genom sitt Ord och sina sakrament vill ge oss läkedom och tröst både nu och för evigheten. Jesus, som är vår store själavårdare vårdar oss konkret genom vårt andaktsliv, genom Mässan. När vi läser Bibeln är det Hans ord som talar till oss. Varnande, förmanande, med tröst och i allt med kärlek. Förhållandet till Gud är både att tala och att vara tyst, just precis som det är med oss människor. Det innebär både att tala till Gud i bönen - att säga hur man har det, vad man är tacksam för och vad man inte förstår. Men förhållandet till Gud är även tystnaden. Att förbli stilla. Att lyssna in vad Gud faktiskt säger. Gud talar oss i Bibeln. Men även tystnaden är viktig. För den handlar ju om att försöka tränga bort alla andra tankar och bli stilla inför Honom. Jag har kommit att uppskatta tystnaden. Nästan varje dag försöker jag ta mig tid att sätta mig i Kyrkan och bli tyst. I min församlingskyrka finns det många fina ikoner. Det är gott att låta blicken vila på ikonen och bli påmind om att liksom jag ser Jesus ser Han mig. Inte bara den stunden jag är i kyrkan, utan även när jag går ut i kyrkan. Han ser oss och känner oss som Herden känner varje litet lamm. Beredd att hjälpa och vårda oss när vi känner oss bräckliga.

Jag brukar ofta läsa Dag Sandahls blogg. Väldigt ofta är det givande. F Dag är en kunnig teolog som bloggar utifrån ett högkyrkligt perspektiv, inte sällan med en vass ton och ofta med en humor.

Igår skrev han ett inlägg där EFS nämndes. Dag Sandahl undrade hur svenskkyrkligt EFS egentligen är. Han ger kritik för att de biskopskandidater med EFSbakgrund inte har haft någon egentlig ämbetssyn, utan hänfallit till en funktionalistisk där ämbetet bara har en funktion - där vem som helst i teorin kan inneha ämbetet och där det egentligen inte är en speciell kallelse.

I den tid som vi befinner oss i är det viktigt att inte väja för det vi tror på. Vi måste tydligt och klart tala om vad vi tror i olika frågor som har med vår tro att göra. Men vi måste också lära oss att samarbeta över gränserna. Min erfarenhet av EFS är otroligt god. Hos EFS har jag, när jag besökt dem, funnit en gedigen, nåderik och biblisk förkunnelse där Jesus har fått vara i centrum som Herre och Frälsare. Jag har funnit en underbar bönegemenskap och en härlig lovsång. Samtidigt finns det saker där jag inte håller med EFS. Ämbetet är en sådan sak. Hos EFS finns en ämbetssyn där nästan, i teorin, vem som helst kunnna göra vad som helst i gudstjänsten. Det finns säkerligen uppfattningen att en lekman skulle kunna läsa instiftelseorden och dela ut nattvarden. Det finns säkerligen somliga som anser att vem som helst kan höra bikt och tillsäga förlåtelse. Jag håller inte med om det. För mig, och vad jag har upplevt att Kyrkans Tradition pekar mot, finns det ett särskilt ämbete i församlingen som har till uppgift att ansvara för att Ordet och Sakramenten förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse.

Även om jag inte håller med EFS om allt finns det mycket gott oss dem. Det finns ett engangemang hos EFS som jag saknar inom högkyrkligheten - ett engagemang präglat av iver att göra Jesus Kristus känd. Jag tror att lågkyrklighet och högkyrklighet kan berika varandra väldigt väl. Till att börja med är många värderingar likadana. Dit hör viljan att ta till vara på Bibeln som Guds Ord. Dit hör viljan att bejaka äktenskapet som en helig gemenskap mellan man och kvinna. Dit hör viljan att inte anpassa sig allt för mycket till samtiden så att man kompromissar med Bibeln och Traditionen. Vi högkyrkliga kan bidra med en rik syn på traditionen - på det sättet bli kontinuiteten tydlig. För det aktualiserar vad kyrkofäderna har trott och lärt, hur Kyrkan i alla tider ansett vara rätt. Vi kan bidra med synen på sakramenten - att dessa handlingar är viktiga Att dopet, nattvarden och bikten inte bara är symboler utan källor som förmedlar liv och nåd till oss. Vi högkyrkliga kan bidra med liturgin och en liturgisk medvetenhet. Lågkyrkliga kan bidra med sin lovsång. De kan bidra med en underbar bön. De kan bidra med en god missionsiver som vi så väl behöver idag.

Jag tror att det är viktigt att vi söker varandra i den tid vi lever nu.

Undertecknad har hakat på modeflugan Facebook. Nästan överallt läser man om detta. De flesta företag av allehanda slag använder sig av Facebook för att marknadsföra sig.

Utan tvekan kommer mycket gott genom Facebook. Det blir lättare att hålla kontakt med vänner. Det är lättare att hålla sig uppdaterad när det gäller nyheter. Själv har jag genom Facebook haft möjlighet att hålla kontakt med släkt och vänner som jag förmodligen aldrig skulle fortsättningsvis ha kontakt med. Gamla klasskamrater man ytligt blivit bekant med genom olika skolor. Många vänner jag lärt känna över internet har jag, genom Facebook, kommit att lära känna mer. Samtidigt finns det baksidor när det gäller Facebook. (Ja, inte kakrecept och sånt, som ni förstår.  ) Facebook blir lätt en plattform där man vräker ur sig sina känslor, vilket bland annat tar sig uttryck i smutskastning av personer. Det finns många unga människor som har fått sitt självförtroende förstört på grund av mobbning och trakasserier.

Kanske blir Facebook lätt ett substitut för människor som behöver en annan form av hjälp? Kanske söker man snarare bekräftelse på Facebook än hos en psykoterapeuten - trots att terapeuten genom samtalet kunde hjälpa vederbörande att bearbeta vissa saker i ens liv? Kanske blir Facebook lätt ett sätt att skriva av sig diverse konflikter i stället för att konfrontera människor i verkliga livet?

I tidningar och på TV blir man med jämmna mellanrum varse människor som får sparken på grund av vad de skrivit på Facebook. Kanske genom en statusuppdatering där man inte är solidarisk med sin arbetsgivare.Kanske genom en statusuppdatering där man har skrivit om hur man haft en spritfest. Det är viktigt att vi ger akt på vad vi skriver på Facebook. Särskilt om man befinner sig i ett arbete där man vårdar och tar hand om människor. Vilket förtroende ger man i en sådan situation?

Facebook har gett mig många fina tillfällen i samtal och diskussion. Det kan vara ett bra sätt att nå ut med budskapet om Jesus. Men det kan likaväl stjälpa människors förtroende för kristna om man märker att de som representerar Kyrkan, som är Kristusbärare genom dopet och tron, och kanske genom tjänsten, lever på ett sätt som inte är förenligt med kristen tro. Kanske statusuppdateringar om alkohol? Kanske om svordomar? Kanske om offentliga förolämpningar om människor?

På söndag firar vi, i Svenska kyrkan men även i andra kyrkor, Den Gode Herdens Söndag. Fokuset ligger på Jesus Kristus som vår herde och själavårdare. Han känner sin Kyrka på samma sätt som herden känner sin fårahjord. Med trygghet, fasthet, kärlek och tålamod för Han oss i vall mot tryggheten hemma i Himmelen. Men redan här på jorden får vi en glimt av himmelen - i Ordet, i bikten, i lovsången och i den heliga Nattvarden.

Den gode herden (Ps 23)

Inom teologin finns det ett begrepp som diskuteras flitigt och intensivt. Det är Teodicéproblemet. Det består av fyra premisser:

• Gud är allgod och kärlek.
• Gud är allvetande - Han vet allt vad som händer på jorden. Allt ifrån att ett litet barn föds till världen till att varje liten fågel som faller ner död till marken. 
•  Gud är allsmäktig. Han har all makt i himmelen och på jorden. Genom sin allmakt har Han liv och död, sorg och glädje i sin hand. Gud kan bota sjuka och Han kan uppväcka döda.
• Ondskan finns i världen.

Förr eller senare ställs vi inför frågan varför det onda sker i världen. Vi ställer oss frågan varför vi ska behöva möta all världens lidande. Vi frågar oss varför det finns så mycket smärta i världen i form av krig, katastrofer, rashat och sociala orätttvisor när det finns en Gud som är allsmäktig, allvetande och allgod. En Gud som kan göra precis vad som helst, som älskar för sina stora kärleks skull och som vet varje människas lidande. Varför gör Han inget? Om vi inte ställer oss frågan möts vi ändå av frågan - "Hur kan du tro på något så barnsligt? Hur skulle det kunna finnas en Gud i allt det här lidandet?"

Det finns lite olika sätt att försöka komma till rätta med den här problematiken. Från liberalt håll tummar man på Guds allmakt. Gud är inte så allsmäktig egentligen. Gud har inte all makt i himlen. Från annat liberalt håll kan man vända det och säga att Gud inte är allvetande. Problemet med dessa förhållningssätt är att de saknar stöd i både Bibeln och Traditionen. I samtliga fornkyrkliga trosbekännelser bekänner vi att Gud är allsmäktig, och indirekt att Han är allvetande. Jesus själv säger att inte ens sparven faller ner till marken död utan att Fadern vet om det. (Matt 10:19, Luk 12:6). På samma sätt säger står det i 1 Sam 2:3: "Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun. Ty HERREN är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna."

Mitt svar skulle nog bara bli några pusselbitar för att förstå lidandet.

Gud är kärlek (jfr 1 Joh 4). Till det hör att Han i Skapelsen gav människan en fri vilja. Den fria viljan missbrukade människan genom att vända sig bort från Guds vilja. Detta fick sina konsekvenser. Genom olydnad kom synd in i världen - genom synden lidandet, döden och smärtan. När människan vänder sig bort från Gud öppnas en tillvaro med lidande och smärta. När vi överger Honom, som är kärleken själv, får detta konsekvenser - det utlöser starka krafter. Och det påverkar hela skapelsen. Allt blev i syndafallet deformerat, fick en annorlunda gestalt än vad det var tänkt att vara. Särskilt stort blev fallet för människan efter människan skapades till Guds avbild. Många kristna tror inte på att Skapelseberättelsen i 1 Mos är en bokstavlig redogörelse av Skapelsen. Det tror jag att vi kan tro olika om. Men oavsett vilken slutsats vi än kommer fram till huruvida om Gud skapade världen på 6 dagar, om Adam och Eva var historiska personer etc. kommer vi inte bort från att Skapelseberättelsen har något att säga om oss som människor och varför situationen ser ut som den gör. Den säger oss att människan en gång har vänt sin Gud ryggen och att konsekvenserna blev otroligt stora.

I den kristna tron är inte Gud någon som saknar förmåga att känna med oss. Gud har kommit till oss i Jesus Kristus. Han har delat vår verklighet - den djupaste och mest smärtsamma nöden. Wilfrid Stinissen skriver i "Störst av allt är kärleken" något i stil med att vi inte kan tala om en teodicéproblematik. För bilden av Gud i Bibeln blir en Gud som lider. Som med hånet och misshandeln - som med spikarna genom händer och fötter blir just en Lidande Gud.

Vägen en människa har att gå i livet är inte en väg med bara idel glädje och lycka. Det är även en väg med vassa törnen och smärtor av allehanda slag. Men den vägen vi går är inte en väg vi går ensamma. Framför oss, bakom oss och med oss vandrar Jesus. Den väg vi går har Jesus gått - och Han har berett rum åt oss i sin Fars hus. (Joh 14:2)

I Dagen finns det en artikel. Det är en intervju med prästen Per Arne Dahl i Norge. Artikelns tema är: Går det att förlåta en massmördare?

Jag kommer aldrig glömma den dagen det hände. Jag kommer aldrig glömma fredagen 23/7 och den känsla av rädsla jag kände när de berättade om massakren på Utöya, och om bomben som detonerats i Oslo vid regeringskvarteret. Det är något liknande jag kände 11 september 2001, eller 2003 när utrikesminister Anna Lind blev mördad. Det händer något när sådana här saker händer. Såväl som i det drabbade landet som i grannländer. Det händer något hos folket. Det blir aldrig mer sig likt igen. Det påverkar inte bara de 77 omkomnas anhöriga i Norge. Det påverkar landets syn på mycket. Kan något sådant verkligen hända här i vårt land? På andra ställen kan det hända - men här?! Många av oss tänkte likadant när det gällde mordet på Anna Lind. Och visst tänker vi liknande när det gäller attacken i Norge? Hur kan något sådant hända i Norden?! I vårt grandland?

När ondskan sker bland oss är det lätt att falla för många frestelse. I de små situationerna i våra liv, när vi blir mobbade eller kränkta på annat sätt är det lätt att ge igen med samma mynt. Och så kan det också bli när det gäller Anders B Breivik. Vi faller lätt för frestelsen att börja hata och förakta honom. Och därmed har ondskan fått ett allt fastare grepp om oss.

Aposteln Paulus säger: "Bekämpa det onda med det goda". På samma sätt säger Herren Jesus själv: "Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er." (Luk 6:27)

Jesus säger även: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er." (Matt 5:44)

Här är mentaliteten annorlunda än hur vi ofta hanterar och agerar i situationer. Istället för att hata våra fiender är vi kallade till kärlek och att be för dem. Som kristna är vi kallade att följa vår Herre Jesus. Han älskar alla - också dem misshandlar Honom, och som senare spikar fast Honom på korset.

Vi har en kallelse som kristna nämligen att förlåta människor. Inte bara våra vänner och bekanta när dessa gör lite små saker mot oss. Vår kallelse är att älska och förlåta också dem som gör oss som mest illa. Det råder ingen tvekan om att vi som kristna är kallade också att förlåta Anders B Breivik för det han gjorde när han förstörde tillvaron för alla människor. Att förlåta handlar inte om att glömma de sår man har fått, det vill jag verkligen betona. Att förlåta innebär inte att bara låta saker vara glömda. Den mänskliga erfarenheten säger oss att det inte är så lätt att bara blunda för det smärtsamma sår vi tillfogats av. Förlåtelse handlar däremot om en vilja att lägga saker bakom sig och att mer och mer lära sig se på människor som Jesus själv ser och såg på människor. En sann förlåtelse handlar också om att erkänna för sig själv och andra att såren finns där, att smärtan är påtaglig - men att man ändå vill förlåta.

Ofta hör vi människor som säger: "Jag kan bara inte förlåta det här, det är omöjligt!" Jag personligen tro på förlåtelsen. Jag tror på möjligheten att förlåta. För vem hjälper jag genom att inte förlåta? Förlåtelse tar tid. Men jag tror på dess möjlighet.