För några dagar sedan hittade jag följande text på internet. Ska fundera över den och återkommer:

Det finns en legend om en fågel som sjunger bara en gång i sitt liv. Vackrare än någon annan skapelse på hela jorden sjunger den. Från det ögonblick den lämnar sitt näste söker den efter en törnbuske, och vilar inte förrän den har funnit en. Då sjunger den bland pinande törngrenar och genomborras av den vassaste törne. Och när den dör så höjer den sig över sin plåga och kämpar förtvivlat för att sjunga (lärkan och) näktergalens sång. Törnfågeln betalar med sitt liv för den enda sången. En så enastående vacker sång Men hela världen stannar och lyssnar när den sjunger, och Gud i himlen ler. För det dyrbaraste kan bara köpas genom en stor smärta. Så säger legenden.

Bibeln är tydlig när det gäller mycket. En sak som Bibeln är fullständigt glasklar över är bönen. Som kristna, som Guds barn, har vi fått gåvan och kallelsen att be. Jesus, som både är Gud och människa, uppmanar oss och uppmuntrar oss att be. "Be så ska ni få" kan han säga. Och han säger "Vad två eller tre kommer överens om att be för i mitt namn ska de få". Psalmisten David skriver i Psaltaren: "Ha din glädje i Herren - han ska ge dig allt vad ditt hjärta begär."

Bibeln är tydlig över att vi får, kan och ska vända oss till Gud i livets olika skiften. I Bibeln blir inte Gud bara någon oformlig massa långt, långt borta som kanske hör oss vid de tillfällen då vi stämmer upp rösten tillräckligt högt. Gud blir personlig. Gud blir närvarande. Gud blir en av oss - Han blir människa, som julens budskap handlar om. Gud blir en av oss - Han blir vår vän och förebild i Jesus Kristus. Han finns närvarande i våra liv.

För mig är det viktigt att ha kontakt med mina vänner så ofta som möjligt. De absolut närmsta ringer jag eller mailar till veckovis. De andra försöker jag också ha kontakt med. I Jesus är Gud vår vän. Och han vill ha kontakt med oss. Han vill att vi ska öppna oss för Honom: i bönen både nämna sorgeämnen och glädjeämnen. Både nämna det som är svårt och som vi inte prata med någon annan om, och det som är lätt i vardagen. För visst finns det bådadera i våra liv? Vardagliga bekymmer om ekonomi, oro för familjen? Då vill Gud finnas vid vår sida. Han, som är god och barmhärtig, vill bära våra bördor.

Gud älskar dig, min vän. Oavsett från vilket sammanhang du kommer. Oavsett hur just din livssituation ser ut älskar han dig och vill leva med dig. I Bibelordet talar han kärlek in i just ditt liv. I nattvarden ger Han dig en konkret påminnelse om sin gränslösa kärlek och upprättande kärlek. I bönen får du tala till din vän. Men visst kan det kännas svårt ibland. Visst kan det vara svårt att hitta de rätta orden. Men Gud hör inte bara dina ord. Han hör hjärtat. Han lyssnar till vad du vill säga. Så tala till honom.

Ibland kan det vara svårt att ta sig ork att be. Så har jag också kännt det många gånger. Och hur ska jag då kunna be till Gud? Jag tror att Paulus ord till församlingen i Rom är ett utmärkt svar på detta. Paulus var en person som, enligt vad man kan förstå av vad han har skrivit, ofta led av oro och syndanöd. Han hade en gång i forna tider förföljt kristna människor innan han på vägen till Damaskus mötte Jesus - livet själv. Han skriver:

"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill." (Rom 8:26-27)

Att be till Gud i Jesus kan också vara att vara stilla inför Gud. Att låta sig bli buren av den Helige Andens böner för oss. "Anden själv ber för oss med suckar utan ord... Anden ber för de heliga så som Gud vill."

Namnet Jesus aldrig mister
Genom tiderna sin glans
Det om evig kärlek vittnar
Som hos ingen annan fanns
Det till uppgift har att samla
Till Guds ständigt öppna famn
Alla mänskor unga, gamla
Detta underbara namn
Namnet Jesus - himlens hälsning
Det mitt hjärtas kärlek vann
 


 
I det namnet fann jag frälsning
Ingen annan frälsa kan

Jesu navn! Hvor skønt det klinger
La det runge over jord!
Intet annet verden bringer
Håp og trøst som dette ord
For det navn må hatet vike
For det navn må ondskap fly
Ved det navn skall rettferds rike
Skyte friske skudd på ny
Navnet Jesus må jeg elske
Det har satt min sjel i brann
Ved det navnet fant jag frelse
Intet annet frelse kan
 





Klart det strålar mitt i natten
Som en fyrbåk Jesu namn
Seglaren på farligt vatten
Leds till nådens trygga hamn
Och när sol och stjärnor slocknar
Jesusnamnet är det ljus
Som Guds folk i alla tider
Prisar högt i Faderns hus
Namnet Jesus - himlens hälsning
Det mitt hjärtas kärlek vann
I det namnet fann jag frälsning
Inget annat frälsa kan
 

På annandag jul byts julens budskap, delvis ut. Istället för budskapet om att Guds Son blir människa handlar det om alla de människor runt vår jord, tiderna igenom, som har gett sitt liv för sin tro. Vi kallar dessa för martyrer - för blodsvittnen.

Som kristna lever vi i vetskapen om att vi har en Gud som älskar oss. Vi lever med förhoppningen att en gång få möta Honom ansikte mot ansikte. I våra liv har vi fått möta Jesus Kristus. Och mötet med honom får sina konsekvenser i våra liv, i vårt sätt att se på varandra. Först och sist får vetskapen om Hans kärlek konsekvensen att våga gå mot strömmen. Att i ett sekuleriserat samhälle är det inte alltid lätt att stå för en tro. Det får många ungdomar erfara genom mobbning och trakasserier på skolor runt. Och inte nog med - människor tvingas att dö för sin tros skull runt om på jorden.

"Vi kan inte tiga om vad vi har sett och hört"

Så säger Petrus och Johannes när de av stora rådet i synagogan uppmanas att inte tala om Jesus i dagens episteltext. Och så får också vi säga. Vi som har lärt känna en liten aning om vem Gud är. Vi kan inte tiga om vad vi har sett och upplevt i julens budskap. Det är ett budskap som kan få hjärtat att rusa av längtan att sprida ut det. Det är ett budskap som människor måste få höra talas om. Det är ett budskap som skänker mening och tillförsikt i vårt liv. Det är ett budskap som leder oss hem till Gud.

Det finns en rädsla för kristen tro runt om. I den tidiga kristna kyrkans historia försökte romarna sprida ut myter om kristna. Våra bröder och systrar förföljdes för sin tros skull - såsom också Jesus själv gjorde och som människor in i vår tid blir som lever med Jesus. Men vad är det egentligen som framkallar denna rädsla hos folk? Jag tror att det är rädslan för kärleken. Rädslan för en Gud som är så stor och som älskar oss sådana vi är genom Jesus Kristus. När Guds bud och Guds evangelium läses/höres blir allt så påtagligt. Min litenhet, min synd och min ovärdighet. Samtidigt Guds kärlek, Guds godhet och Guds nåd uppenbar för oss. Det är ett budskap som verkligen är anstötligt - men det är också ett budskap som kan skänka frid rakt in i våra hjärtan som allt för ofta är präglade av något annat.

Jesus är född.

Ordet har blivit människa.

Gud finns på ett konkret och nära sätt mitt ibland oss. Men hur mycket låter vi Honom få leva i våra hjärtan? Det är ett vanligt problem bland oss kristna. Vardagens problem och bördor, men också det där som vi kallar för synd - som skiljer oss och Gud från varandra, tenderar att binda oss. Ibland binder det oss så hårt att vi får svårt att se på Jesus. Vad blir lösningen på problemet? Hur kan vi bäst komma åt det stora problemet?

Lösningen på problemet finner vi i Bibeln. Johannes säger till oss:

"Vi älskar för att Han har älskat oss först." (1 Joh 4:19)

När en människa börjar älska Gud är det inte ett initiativ helt och hållet från oss själva. Det är ett resultat av att Gud har älskat oss - att vi har hört om Hans kärlek till oss: att Har gett oss sin ende Son för att alla människor som lever i tron på Hans seger över död och ondska ska ha ett evigt liv. Genom att höra budskapet - genom att låta oss byggas upp av detta budskap - kommer också en vilja väckas i oss att mer och mer låta Jesus få vara vårt hjärtas centrum.

Jesus blir människa. Det är julens viktigaste och centrala budskap. Gud blir människa - en av oss. Lätt gör vi andra saker till julens viktigaste budskap. Vi börjar tala om medmänsklighet och generositet. Vi börjar tala om att vi ska dela med oss till andra som saknar vad vi har. Det är viktigt - men julens budskap handlar om något annat. Det handlar just om att Gud blir människa genom den Helige Ande och blir en av oss.

Säkert har vi alla som människor olika erfarenheter av att Gud har blivit människa. För mig är den starkaste erfarenheten av detta det faktum att Gud kan förstå mig helt och fullt i min situation. Att Gud har blivit människa, levt ett liv som dig och mig öppnar för det faktum att Han som står över allt - Han som har all makt i himlen och på jorden, som har skapat mig inte överger mig. Han förstår mig, bättre än jag själv förstår.

Ordet blir kött eller Ordet blir människa som det står i den senaste Bibelöversättningen. Det innebär att Guds löften som sträcker sig genom hela Gamla testamentet, med grund i 1 Mos 3:16 konkretiseras i en person - nämligen Jesus. "I honom har alla Guds löften fått sitt amen" skriver Paulus. I Jesus, i Hans födelse, liv, död och uppståndelse fullkomnas - infrias - alla löfterna.

Ordet blir kött och bodde bland oss. Guds löften är stora till oss. I Jesus fullkomnas de. Men de är också så konkreta att de finns bland oss. Jesus ställde sig inte på en pidestal. Han upphöjde sig inte och blev inte högmodig som vi människor ofta tenderar att bli. Nej. Han fanns bland människor. Han åt med människor. Han gick in under alla människors livsvillkor - för att alla människor konkret  skulle kunna uppleva att Guds kärlek och löften också gäller dem. Hur ser din livssituation ut? Vilka svårigheter finns i ditt liv? Hur pass socialt accepterad är du? Oavsett svaren på dessa frågorna gäller Guds löften om syndernas förlåtelse, om liv och gemenskap med Gud också dig. Guds levande kärlek är dynamit som spränger gränser oss människor emellan. Den är levande och skapar tro och tilltro i våra hjärtan om att vi är älskade av Gud - att Han har gett sin älskade son till oss.

Jesaja talar om Guds son - om Jesus Kristus:

"Som en späd planta sköt han upp inför honom,
som ett rotskott ur torr jord." ( Jes 52:2)

I det sammanhanget där Jesaja talar om den späda plantan kallas för "Herrens lidande tjänare". Några verser senare står det:

"Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade." (53:5)

Med de orden blir avståndet mellan Guds Sons födelse i stallhet i Betlehem nära förbundet med att han omkring 33 år senare väljer att lida och dö i vårt ställe. Att Han, som vill att vi ska höra samman med Honom ska leva med honom. För mig säger det något viktigt. Påsken och julen går sida vid sida. De är viktiga och pekar ständigt på varandra. Påskens budskap om Jesu död och uppståndelse pekar på att Jesus inte är en vanlig människa, utan Guds egen Son. Julens budskap pekar mot korset, döden och uppståndelsen eftersom Jesus kom till jorden för att öppna vägen för oss människor till en full gemenskap med Gud.

På denna juldagen får vi minnas den dagen då Gud lät sin son komma till jorden som ett litet värnlöst barn i ett stall omgivet av djur. Vi får vara tacksamma för att Ordet blev kött och bodde bland oss - så att alla människor kunde se Hans härlighet. Men vi får också gång efter annan låta Guds Ord - Jesus Kristus - ta sin boning i vårt hjärta.

"Nådens under här vi sett,
av Guds Ande är det skett:
Ordet, utav Fadern fött,
har i tiden blivit kött." (SvPs 112:2)

Jag läser en artikel med ärkebiskopen i Svenska kyrkan. På många sätt har den sina guldkorn. Men jag fastnar inför några meningar som ärkebiskopen skriver beträffande biskop Brunnes predikan i Storkyrkan i Sthlm vid riksdagens öppnande.

I artikeln står det:

"Svenska kyrkan hamnade ordentligt i rampljuset i samband med riksdagens öppnande i oktober. Biskop Eva Brunne predikade om människors värde och värdighet och kopplade det till demonstrationerna mot rasism och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vilket fick närvarande Sverigedemokrater att resa sig och gå.

- Det var väl jättebra. Det är sådant man riskerar att höra när man kommer till kyrkan, säger Anders Wejryd med ett leende och tillägger att det här inte är några nya åsikter för kyrkan. Vad som hänt är att Sverige fått ett parti som skiljer sig från de övriga i synen på de här frågorna."

Kristi kyrka är utan tvekan kallade till att stå på människors sida. Att ta ställning för människors lika rättigheter och värde. Men det sättet Eva Brunne använde sig av har jag mycket svårt för. I sin predikan pekade ut en grupp av åhörarna. Hon ringade in grupp i sin predikan på ett sätt som jag tycker är fel. I sin predikan talade Brunne om demonstrationer mot rasism. Problematiken är ju att demonstrationerna riktade sig mot ett parti. Som biskop, som predikant, menar jag att man gör fel när man i en predikan tar ställning mot ett folkvalt parti. Dels kan det tolkas som ett försök att påtvinga människor en politisk ideologi, och dels ska människor kunna komma till kyrkan som vi är. Det innebär att vi ska kunna komma till kyrkan oavsett vilka politiska åsikter vi har och bli bemötta med värme och respekt. Inte på det sättet att vi inte ska förmana varandra. Inte på det sättet att vi inte ska ta ställning mot en dålig människosyn. Men på ett sätt där vi inte ger oss på att dömma varandra. För var ska vi kunna mötas i kärlek och respekt om inte just i folkkyrkan? Osökt kommer jag att tänka på hur Sverigedemokrater har behandlats illa tidigare. I tidningar, TV och radio har det hackats på Sverigedemokraterna på ett ickeanständigt sätt. Lars Ohlys bemötande talar sitt tydliga språk.

Sverigedemokraterna har, utan tvekan, en bristfällig människosyn. De har en världsbild som inte stämmer med verkligheten. Jag kan inte annat än känna oro över att ett parti som detta har valts in i riksdagen. Men större oro känner jag för det hat som jäser mot Sverigedemokraterna och enskilda människor. Ty genom sådana situationer kommer detta parti att gå framåt avsevärt. Därför tror jag att orden som Herrens apostel säger till oss är mycket viktiga: "Besegra det onda med det goda."

Jag vet inte hur många gånger. Men jag vet att jag vid flera tillfällen har haft dessa erfarenheter med ord. Med orden på ett mellanmänskligt perspektiv. Ibland har orden varit ljuvliga och uppbyggande - bara ett ord kan göra mycket. Bara en blick kan hjälpa en människa genom att den ger bekräftelse. Men så finns också motsatsen. När orden blir vassa knivhugg som tränger in i hjärtat och skapar sorg och missmod.

Orden kan göra mycket. Därför tänker jag att det är viktigt att vi rannsakar våra ord.