Finns det något som är så underbart som en promenad? Jag har börjat promenera en hel del det senaste halvåret. Just idag bestämde jag mig för att att gå en promenad runt en näraliggande sjö. Glad i hågen gick jag gångvägen till mötes. Det började bra. Tills jag råkade gå vilse, så efter bästa förmåga fick jag hitta mig tillbaka till stigen. I nerförsbacke och uppförsbacke följde jag vägen fram. Ömsom var det skönt, ömsom var det jobbigt. Så småningom kom jag fram till en spängbräda. En halv sekund undrade jag om jag skulle vända och gå tillbaka? Men det var något som drev mig att fortsätta. Den var ginglig och inte särskilt stabil att gå på, men ändock gick jag. Min väg fortsatte fram mot ett par lerigar pölar. Ömsom tvingades jag ta genvägar, ibland fick jag hoppa över pölarna. GEnom vass och högt gräs gick min väg mot målet att komma runt sjön. Och till slut... Äntligen... Nådde jag fram till målet! Jag hade nått runt hela sjön (Förvisso kanske bara 2-3 kilometer, men ändå en besvärlig terräng)!

När Bibeln talar om relationen till och vårt liv med Gud används ibland liknelsen om vägen. Kristus är Vägen, Sanningen och Livet. Och genom vårt dop och vår tro på Honom vandrar vi på livets väg. Det är en väg som är smal, och ofta är smärtsam jobbig att vandra, men likafullt den enda vägen som leder till Livet. (Matt 7:14) Vägen med Jesus kan ofta kännas tung. Jag tror man ska vara försiktig när man skönmålar trons väg. Vägen med Jesus har drivit många människor in i döden av kärlek till Honom. På vägen med Jesus finns frestaren, den onde, som lägger snaror i vägen. Vägen mot sjön kantades av gräs och vass. I ditt och mitt liv finns olika hinder som han lägger ut för oss. När Jesus fastade var en av den ondes knep att få Jesus att förvandla stenarna till bröd - något Han mycket väl kunde ha gjort.

Vägen runt sjön bjöd på hemska lerpölar som smutsade ner mina skor kolossalt mycket. Under livets gång hamnar vi i situationer där vi smutsas ner.  När vi gör det som inte är Guds vilja smutsas vi ner. Kanske finns det särskilda punkter i ditt liv som kan vara svåra? Kanske finns det saker i ditt liv som hindrar din frimodighet? Det underbara för oss kristna är att vi, genom dopet, har tvättats rena från all smuts. Genom vårt dop och vår tro är vi Guds älskade barn.

Vid olika tillfällen under promenadens gång funderade jag på om jag skulle vända. När jag kom till språngbrädan som verkade ginglig, av rädslan för att ramla ner i ett dike. När jag kom fram till de meterhöga vassen som nästan skymde sikten. När jag nalkades de stora hemska lerpölarna. På samma sätt finns det situationer i våra liv när vi i ren förtvivlan frågar oss om vi verkligen ska vara kristna. Detta kan kallas för anfäktelser. När vi förlorar någon vi älskar kan vi fråga oss om vägen med Jesus är den rätta. Eller kanske det klassiska... När vi frågar oss varför lidandet finns om Gud är allsmäktig, allgod och allvetande (teodiceproblemet). Det kallas för tvivel. Tvivel är inget uppbyggligt. Det är något vi på varje sätt måste ta oss bort ifrån. Tvivlet bryter ner och skadar vår frimodighet. Men hur gör vi när vi tvivlar? Ofta, i vissa sammanhang, talas det om att kristna inte tvivlar. Följden av det kan bli ödesdiger. Därmed finns risken att man inte tar upp det som man tvivlar över med andra kristna. Tvärtom börjar man grubbla på egen hand tvivlet äter upp en inifrån. Jesus säger att sanningen skall göra oss fria (Joh 8). Det gäller både i det större sammanhanget - att vi blir fria genom insikten om vår synd och budskapet om Guds förlåtelse i Jesus. Men det gäller också i att erkänna en svår sak för sig själv. Den är en viktig psykologisk erfarenhet att det är först när vi accepterar något som vi kan göra något av det. Det är först när vi accepterar vårt tvivel, vågar intala oss det, som vi kommer kunna ta oss ur det. Ta oss ur det, det gör vi när lägger det i Jesu händer. Han som är läkaren och som kan läka oss genom sitt Ord och sina sakrament.

Allt drar ihop sig. Nästa månad börjar praktiken i x församling i å stift. Lite nervös, glad och nyfiken ger jag tänker jag ge mig in iden. Jag är glad för omständigheterna. Jag förväntar mig ingenting, mer än att undersöka om det är Guds vilja att jag ska bli präst. Som ett led i antagningskonferensen besökte jag stiftsstaden igår för en djupintervju med en psykolog som stiftet har utvalt. Om jag var nervös? Att påstå något annat vore att ljuga. I flera veckor var jag nervös inför gårdagen. Dock så gick samtalet/intervjun faktiskt rätt bra, i vart fall kändes det så. För något år sedan riktade en skribent i tidningen Dagen kritik mot Svenska kyrkan. Somligt i kritiken var sakligt och vettigt, men vederbörande menade att man inte skulle låta psykologer pröva en människas prästkallelser. Jag är kluven. Naturligtvis är det Kyrkans uppgift att pröva kallelser för ämbetet. Samtidigt kan psykologer, utifrån sin kunskap, avgöra hur emotionellt mogen en människa är. Att vara präst är att leva i en spänning mellan djupaste förtvivlan och djupaste lycka. Det är att finnas hos de människor som lider allra mest och där förmedla budskapet om Jesus. Det är att le med de glada och möta dessa både när ett barn döps och ett par ingår äktenskap. Det kräver en mognad och en djup självinsikt hos den enskilde prästen. Därför tänker jag att det är bra om en psykolog finns med och gör en djupintervju.

I helgen träffade jag några vänner som jag har lärt känna genom en nätkommunity någonstans i Sverige. Det var en helt fantastisk helg med samtal, värme och humor. Det var länge sedan jag hade så roligt en helg. Om någon av er läser den här bloggen får jag tacka så mycket. :)

Jag spelar en del sånger som tillhör BVs sångbok "Lova Herren". För en tid sedan läste jag igenom en psalmvers som rymmer ett stort mått av andlig visdom:

"Väl är hjärtat ont, väl är synden stor

Och mitt tillstånd värre än själv jag tror,

Men min största synd, ack, det är dock den,

Att jag gör den större än Frälsaren.

Men hur gott att Gud ej ser

Till min synd och skam nu mer,

Nej, han ser på blodets grund,

Därför älskar han mig varje stund." (LH 657)

Sångförfattaren döljer inte det allvarliga i livet, vår bortvändhet från Gud, vår inkrökthet som hindrar oss att följa Hans vilja samt att vårt tillstånd ofta är allvarligare än vad vi själva tror. Men det finns likväl en sak som är mycket allvarligare med vår synd. Det är tendensen hos oss alla som människor att tänka att inte kan Gud förlåta oss det vi har gjort. Vi gör så lätt Guds förlåtelse till ett fenomen helt och hållet beroende på våra känslor av den. Guds förlåtelse beror aldrig på mina känslor av den. Förlåtelsen beror helt och fullt på att Kristus har dött och uppstått för att vi ska ha en gemenskap med Gud. Detta får vi tro på och bli delaktiga av. Aposteln Paulus talar om försoningen i mäktiga ord:

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord." (2 Kor 5:18)

"Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens." (1 Joh 2:2)

Förlåtelsen och försoningen är en verklighet som ligger inte i oss själva, utan utanför oss själva. Det är en tröst att veta, särskilt i de stunder då vi upplever att vi inte kan förlåta oss själva.

Vi gör så lätt synden större än nåden. Men där synden är stor är dock nåden och förlåtelsen större.

En av de starkaste bilderna för vad en kristen har att göra är kriget. Som kristna är vi kallade att kriga och kämpa för Guds ords sanning, för Hans kärlektill oss genom Jesus Kristus. In i vår tid finns där en kamp mot saker som är emot Guds vilja.

I de andliga krigen är det lätt att vi göra felaktiga saker. Den mest felaktiga saken är kanske att vi glömmer kärleken. Gud är kärlek, skriver aposteln Johannes. Det som är drivkraften i vår tro är kärleken. Vissheten om att Gud älskar oss så mycket att Han gav oss sin ende Son. Vissheten om att Guds kärlek finns över alla människor. Om vi i en andlig krigföring glömmer bort kärleken genom att kasta tillmälen på varandra eller börjar förakta varandra andra människor är kriget inte i överensstämmelse. En lärare sa en gång ungefär såhär: "I den tid vi lever i idag är det inte bara viktigt med argumentation. Det är minst lika viktigt med kärleken, att vi visar kärlek mot de vi argumentar med. Kärleken kan ha en enorm genomsslags kraft"

Vi lever i ett andligt slagfält där vi ömsom frestas att göra det onda och skadliga. Det är därför av yttersta vikt att vi tar varje tillfälle till akt att söka Herren medan han är att finna. Det är av yttersta vikt att vi enträget läser Hans ord och försöker förstå Hans vilja och så ofta det är möjligt tar emot Hans kropp och blod i brödet och vinet i nattvarden.

Två verser som alltid är väl värda att stanna upp inför som kristen:

"Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder." (1 Joh 4:8-9)

En av de starkaste bilderna för vad en kristen har att göra är kriget. Som kristna är vi kallade att kriga och kämpa för Guds ords sanning, för Hans kärlektill oss genom Jesus Kristus. In i vår tid finns där en kamp mot saker som är emot Guds vilja.

I de andliga krigen är det lätt att vi göra felaktiga saker. Den mest felaktiga saken är kanske att vi glömmer kärleken. Gud är kärlek, skriver aposteln Johannes. Det som är drivkraften i vår tro är kärleken. Vissheten om att Gud älskar oss så mycket att Han gav oss sin ende Son. Vissheten om att Guds kärlek finns över alla människor. Om vi i en andlig krigföring glömmer bort kärleken genom att kasta tillmälen på varandra eller börjar förakta varandra andra människor är kriget inte i överensstämmelse. En lärare sa en gång ungefär såhär: "I den tid vi lever i idag är det inte bara viktigt med argumentation. Det är minst lika viktigt med kärleken, att vi visar kärlek mot de vi argumentar med. Kärleken kan ha en enorm genomsslags kraft"

Vi lever i ett andligt slagfält där vi ömsom frestas att göra det onda och skadliga. Det är därför av yttersta vikt att vi tar varje tillfälle till akt att söka Herren medan han är att finna. Det är av yttersta vikt att vi enträget läser Hans ord och försöker förstå Hans vilja och så ofta det är möjligt tar emot Hans kropp och blod i brödet och vinet i nattvarden.

Två verser som alltid är väl värda att stanna upp inför som kristen:

"Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder." (1 Joh 4:8-9)