Genom dopet och tron finns det någonting som förenar alla kristna människor. I dopet och tron har vi som kristna blivit delaktiga av Guds Ande. Anden blir ett band som förenar alla kristna. Ibland kan det bli mer tydligt än annars. Ibland kan man, när man samtalar och möter, en broder/syster i tron verkligen känna att här har jag ett syskon. Här har jag en vän som delar min tro och kärlek till Jesus. Och det kan ske även när åsikterna är diametralt annorlunda. DEt kan jag känna såväl vad gäller Lutheraner och katoliker som pingstvänner och baptister. Trots att vi uppenbart tänker olika vad gäller somligt finns där saker som förenar oss.

Ekumenik handlar djupast sett om att människor från olika samfund möter varandra, ser varandra som syskon och tillsammans söker Jesus genom att läsa Guds Ord och tränga in i Kyrkans historia. Jag menar att i den tid vi lever i när kristen tro hotas av sekularisering måste vi som är kristna mer och mer söka oss till varandra för att få uppmuntran, bära varandras bördor och för att be.

Vi måste mer och mer sträva efter enhet. Samtidigt får vi inte glömma det som Bibeln också är väldigt tydlig med. Vi måste söka en enhet också i de frågor där vi tvistar eller tänker olika. Gud vill att vi ska vara eniga. Men jag tror inte man kan begära att den totala enheten måste finnas där från början. Om vi möter Jesus får vi lita på Hans förmåga att hela sin Kyrka, också där vi i mänskligt oförstånd har sargat henne som mest.

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band:en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." (Ef 4)

Bibeln eller traditionen – eller båda delarna?

För de allra flesta kristna som hör till de
reformatoriska samfunden på 1500-talet ses det som en självklarhet. Bibeln
ensam ska vara den enda normen som en kristen ska ha. Men frågan är varför ska
man betrakta Bibeln som det? Finns det någon egentligen anledning till att
Bibeln allena ska betraktas som kyrkans enda grund och rättesnöre?

Under den senaste tiden har jag blivit mer och mer
tveksam till den här principen. Uppemot 35000 kyrkor och samfund finns det som
alla hävdar sig ha den enda sanna läran. På frågan om hur man motiverar detta
blir oftast svaret ”vi tror bara på Bibelns ord, vilket alla andra samfund inte
gör.” Faran med den här typen av tolkning blir subjektivismens ständiga
återvändsgränd. Dogmen Sola Scritpura, eller Skriften allena står nämligen
aldrig ensam. I sammanhanget är orden tolkning och egna preferenser otroligt
viktiga. Bibeln kan inte läsas på egen hand. Bara man läser en text gör man det
utifrån sitt eget sammanhang och sina egna erfarenheter. Sola Scriptura blir
istället läsaren allena.

När dessa ord skrivs måste vi vara på det klara med
att Bibeln verkligen är Guds ord. Bibeln har ett sanningsanspråk. Dess skrifter
är verkligen inspirerade och utandade av Gud själv (tex 2 Tim 3:16). Gud själv
talar till oss genom dessa skrifter. Han vill stärka vår tro och vi får ta emot
det som just Guds ord. Denna tillit till Bibeln tordes alla större kristna
kyrkor vara ense i. Även den Katolska kyrkan och de Ortodoxa betraktar Bibeln
som Guds ord. Endast ett fåtal liberalteologiska samfund skulle nog hävda att
Bibeln bara är människotankar. Men tron på Bibeln som Guds ord utesluter inte
tron på att Skriften och Traditionen ska läsas tillsammans. Bibeln ger oss
nödvändiga kunskaper om vår tro när det gäller vår tro på frälsaren. Dess ord
ger oss inblickar i den tidiga Kyrkans liv och verklighet, samt hur apostlarna
hanterar diverse pastorala situationer. Traditionen ger oss en inblick i hur
Kyrkan har tolkat och läst de Heliga Skrifterna.

Bibeln har ett sanningsanspråk. Men det är den inte
ensam om. De flesta religiösa skrifterna har ofta ett sanningsanspråk.
Kärnfrågan måste bli – på vilka grundval kan man betrakta just Bibelns skrifter
som sanna och äkta? St Augustinus besvarar frågan på ett enkelt sätt. Han ”tror
på evangelium bara på grund av den Katolska kyrkans auktoritet”. Man bör i
sammanhanget inte förstå begreppet Katolska kyrkan som den kyrkan som styrs av
påven, den sk romersk-katolska kyrkan. Snarare bör vi förstå uttrycket som den
evigt sanna och allmänneliga Kyrka, som av Kristus bär med sig ett löfte om att
helvetets portar inte skall få makt över henne (jfr Matt 16). Just på grund av
att Kyrkan säger att Bibeln är Guds ord och sant kan vi tro på dess makt. Ledda
av Anden har Kyrkan funnit att Bibelns Skrifter i Nya testamentet (och även Gamla
testamentet) är Herrens ord.

De flesta människor med vana för att läsa Bibeln
skulle nog påstå att varje text ska läsas under bön om Andens ledning, och att
varje text ska läsas i sitt specifika sammanhang. Poesi ska läsas som poesi,
historiska böcker ska läsas som historiska skrifter och allegoriska skrifter
ska läsas som allegoriska. Bibelverser ska undvika att ryckas från sitt
sammanhang. Samtidigt uppstår frågan om Guds ord inte också ska läsas i Kyrkans
sammanhang. Bibeln har sin grund i Kyrkan. Att rycka loss Bibeln från Kyrkans
samlade erfarenheter, från hur bröder och systrar läst och förstått det heliga
Ordet blir felaktigt.

Jag vill avsluta det här blogginlägget med ett citat
från F Gunnars bok ”Den apostoliska tron del II”:

”Man har stundom velat tillskriva Guds Ord en allenarådande makt i Kyrkan och
placerat det över Kyrkan. Kyrkan skulle vara, menade man, Ordets Kyrka, icke i
den rätta inklusiva meningen, att Irdet är en nödvändig del av Kyrkan, men så
att Ordet var den allt dominerande faktorn i Kyrkan, för vilken sakramenten,
Ämbetet och församlingen finge träda tillbaka. Man ansåg Kyrkan vila i Ordet,
under det att i verkligheten Ordet vilade i Kyrkan. Man lösgjorde Ordet från
Kyrkan och gjorde det till en självständig substans, i stället för att det är
en delsubstans i Kyrkan, och man gav därvid vem som helst rätten att
interpretera och utlägga Ordet. Dess mest fruktansvärda följder hava vi sett i
den liberalistiska bibelkritiken, en av historiens ödesdigra heresier.

Korrektivet är samma hänvisning som gavs i fråga om det första misstaget: Guds Ord är själv
heligt och måste lydas. Besinna vi detta finna vi snart, att Ordet visar oss,
att Sakramenten äro lika viktiga som Ordet och att Ämbetet intar en lika
framskjuten plats som Ordet. Ordet står icke ÖVER icke UTANFÖR Kyrkan men vilar
I Kyrkan. En viss sanning ligger i det påståendet att Kyrkan vilar i Ordet:
Nämligen så till vida, att Kyrkans väsen, hennes substans, är beskriven i
Ordet. Utan Ordets upplysning om Kyrkan skulle vi icke fullt veta vad Kyrkan är
Kyrkan vilar så till vida i Ordet, att ju mera vi framhålla Ordet, desto mera
nödgas vi betona Kyrkan, emedan Ordet vittnar om Kyrkans betydelse och höga
väsen. Säga vi, att Kyrkan vilar i Ordet, så för oss denna utsaga fram till att
giva Ordet den rätta platsen bland Kyrkans konstitutiva faktorer, ty Ordet
själv visar oss Kyrkans beståndsdelar. Och Ordet själv visar oss, tex i de
apostoliska skrifterna, att ingen utan Kyrkans uppdrag, får förkunna Ordet
privat och på egen hand.” (Sid 253-254)

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera min blogg de senaste veckorna. Det beror delvis på att jag inte har mått så bra. Men nu är jag tillbaka igen. Allt är inte perfekt. Som det ofta är för oss människor.