Tacksamheten väller inom mig. För mycket, den senaste tiden. För ett samtal som gick bättre än jag hoppats. För ett grupparbete som gick bra. Men jag är också oerhört tacksam till Gud som får tillhöra en sådan församling som jag gör. Jag är glad och lycklig över att få vara en del i en församling som är bedjande och lovsjungande. En församling där människor från olika sammanhang kan smältas samman.

Undertecknad var på kyrklunch föredrag idag i en församling i Svenska kyrkan. Alltid intressant och spännande att möta trossyskon i en annan församling. Just den här dagen anordnades kyrklunchen med syftet att arbeta vidare med församlingens gudstjänster. Kyrkoherden hade bett 4-5 personer att berätta om sina erfarenheter av gudstjänster och vad vilka tre saker de tyckte var bäst, samt en sak som de ville arbeta vidare med i församlingens gudstjänster. Om frågan hade riktats till mig hade jag svarat såhär:

Den kristna kyrkans första historiebok är Apostlagärningarna. I den möter vi apostlarna och hur de bygger vidare på Kristi kyrka. I det andra kapitlet nämns fyra karakterika, ja till och med fundament, för den tidiga kristna församlingen.

"De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna."

För mig är gudstjänsten ett möte som karaktäriseras av samtliga fyra saker. Alla fyra saker är avgörande för att det vi kallar för gudstjänst och inte för ett föreningsmöte som vilket som helst.

Jag vill betona att följande fyra saker är något jag har mött i de allra flesta församlingar jag har besökt. Men tre av fyra kan man lättare ta del av, och dessa tre är jag särskilt glad över att finna i de gudstjänster jag själv besöker.

*Apostlarnas lära. Med detta avses textläsningar och predikan. Ur predikan finner jag en tillämpning av Bibeltexterna - vad de betyder för oss människor idag. Bibelordet är viktigt för min tro. Det är genom det jag har börjat lära känna den Gud som älskar mig. Predikans roll i Gudstjänsten är därför väsentlig.

*Bönerna. I gudstjänsten ber jag med mina trossyskon såsom Jesus vill att vi ska be. Bön är, som man brukar säga, hjärtats samtal med Gud. Det är något jag mer och mer har kommit att uppskatta. Gud förstår hela min situation. Men han vill också att jag ska formulera min situation - att jag ska tala med honom om mina problem, sorgeämnen och glädjeämnen. I de gudstjänster jag besöker lyfts bönen fram på ett mycket bra sätt.

*Brödsbrytelsen. Ordet syftar till Jesu instiftelse då Jesus tog brödet i sin hand, välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna. (1 Kor 10) Som framgår av sammanhanget i Apg 2 var brödsbrytelsen något mycket viktigt som ofta firades i församlingarna. Och så bör det vara också i vår tid. Det är inte så att brödsbrytelsen, dvs nattvardsfirandet, inte behövs mindre idag än för 2000 år sedan. Att söndagligen (och när det går vid veckomässor) ta emot brödet och vinet, som genom Kristi Ord och löfte är Hans kropp och blod får jag del av förlåtelsen på ett påtagligt sätt. Brödet och vinet smälts samman med mig och hela jag får del av förlåtelsens kraft utan att helt och fullt kunna förstå det.

Ovannämnda saker är saker jag är jätteglad över att få del av i Kyrkans gudstjänster. Finns det någon sak som jag på ett konstruktivt sätt kan lyfta upp? Om det är något som jag kan känna att mitt trossamfund ibland glömmer bort är gemenskapen. Jag har besökt flera församlingar där jag liturgi, förkunnelse och HHN har funnits. Men där gemenskapen har saknats. "Brödragemenskapen" stod det i Apg 2:42 i 1917-årsöversättning. Och det tror jag är väldigt viktigt att betona. I den kristna församlingen är gemenskapen mellan trossyskon väldigt viktig. Den aspekten lyfts inte så ofta fram. Genom dopet och genom tron är vi ett med Jesus - Han är vår bror. Och det innebär också att andra människor som lever med Jesus är mina trossyskon. De må vara vilka som helst. De må vara personer jag stör mig på, personer som lever hur som helst. De må rika eller fattiga. Likväl är det mina trossyskon. Och som vänner i Kristus är vi kallade att ha omsorg om våra medkristna. "Bär varandras bördor" Skriver Herrens apostel i Gal. Bär varandras bördor. Det är vad vi är kallade till.

Gemenskapsdelen handlar om gemenskapen med de som finns med mig i församlingen. Det handlar om kyrkans uppgift att utöva själavård och diakoni. Men det handlar också om något annat. Det handlar om det andliga gemenskapen trossyskon emellan genom årtusenden. Som kristna på 2000-talet är vi inte avlägsnade från trossyskon som levde för 2000-år sedan. Tvärtom står vi, på ett andligt plan, i gemenskap med de. Den tro som Guds barn då kunde vila i och finns mening och tillförsikt i är en tro som finns också hos oss - en tro som delas av Guds barn genom alla tider och på alla platser. Denna universella tanke tror jag är viktig att bära med sig i sitt dagliga liv i Kristi kyrkas gemenskap.

I går kväll såg undertecknad ett inslag från kyrkomötet på Youtube. Hade jag sett det tidigare hade jag givetvis kommenterat det redan då. Frågeställningen var om man kan byta ut nattvardsvinet mot alkoholfritt. Låt mig delge några tankar.

I en luthersk tradition finns det ett fokus på Guds nåd och godhet. Genom tron allena, av nåd allena får en kristen bli ett Guds barn. Men Gud känner våra svagheter. Han vet hur ofta vi gång efter annan börjar tvivla på vårt barnaskap hos Honom. Han vet alla de gånger då vårt förnuft hindrar oss att tro på att Hans kärlek också gäller oss. Han vet att vi allt för ofta gör det som vi inte borde göra framför det vi egentligen borde. I sin oerhört stora godhet har Gud gett oss olika medel här i livet genom vilka vi kan få ta del av Hans nåd och bli stärkta i vår tro. Genom Bibeln kan vi se 4 medel att ta emot Guds nåd:

- Ordet.

- Dopet.

- Avlösningen.

- Nattvarden.

I nattvarden tar vi emot Jesus själv. Han ger sig i brödet och vinet åt oss och genom denna gåva stärker han vår tro, ger oss frimodighet och glädje. Inte alltid så att vi märker det - för som bekant älskar Gud oss även när vi som minst kan känna det. Nattvarden är bröd och vin. Den vise kan säga att det inte uttryckligen står något om vin i instiftelseorden. Men i St Lukas version av nattvardens instiftelse står det, när Jesus tar kalken, :

"Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: "Tag detta och dela mellan er. Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer." (Lk 22:17-18)

Vinstockens frukt står det. Det har genom alla tider av Kyrkan (med undantag av vissa omtolkningar, tex nattvardsstriden på 1600-talet i Sverige då somliga undrade om man kunde använda öl istället för vin) förståtts som vinet. Detta mot bakgrund av den judiska påskmåltiden.

Frågan gäller som bekant om man kan ha alkoholfritt vin i nattvarden. Och vad är det rätta svaret på den frågan? Våra kyrkofäder sa "Deus semper major est" - "Gud är alltid större". Jag tror mycket väl att Jesus skulle kunna vara närvarande med sin kropp och sitt blod i en nattvard som firas med alkoholfritt vin, om det är gjort på druvors frukt. Jag vill verkligen inte begränsa Gud eftersom man lätt gör det. Men faran som finns i den här diskussionen är att man ständigt flyr det viktiga. Brödet och vinet är ju, enligt vår Kyrkas tro, inte bara bröd och vin. Nej, genom Guds Ords läsande och bönen om Andens närvaro, är det Kristi kropp och blod. Det är Jesus som har instiftat nattvarden. Han ger sig för oss i brödet och vinet - och vi får vila i tillit.

Jesus är vår Gud, vår befriare (med ett gammalt ord: frälsare) och vår vän. Han känner våra svagheter helt och fullt - varför skulle han instifta någonting som skulle vara skadligt för oss människor? Detta säger jag mot bakgrund av att den viktigaste anledningen till att man diskuterar frågan är faran att missbrukare kanske faller tillbaka i missbruk. Jag tror att man måste gå till tillitsfrågan och mer och mer betona den tryggheten som det finns att leva med Jesus - och att han genom nådens medel vill stärka tron hos oss. Här fyller utan tvekan den pastorala själavården en viktig funktion.

"Du ska älska Herren din Gud, av hela din kraft, av hela ditt förstånd... och din nästa som dig själv."Det är ingen lätt sak att älska. Likväl hör det till sakens natur att vi ska älska. Paulus säger att kärleken är lagen i dess fullbordan. Med lagen menas Guds kärleksfulla vilja med hur vi ska leva. I kärlek mot Gud och nästan ska vi leva våra liv. Men det finns också en annan aspekt med i bilden som vi inte får glömma."... som dig själv"Kärleken till medmänniskan ska vara likadan som när vi älskar oss själva. Och det säger oss något viktigt in i den kultur vi lever i där man inte ska älska sig själv. Vi ska och får älska oss själva. Men ack så svårt det är! Ack vilken omöjlighet det är att älska sig själv, att acceptera sig själv sådan man är med sina fel och brister. Men likväl är du, tillika med alla människor, en varelse som Gud skapat med en alldeles särskild uppgift. Du är älskad av Gud, och du får älska dig själv.Att älska sig själv handlar inte om en överdriven egoistisk kärlek. Det handlar om att acceptera sig själv, att ta hand om sig, och att stava på det faktum att jag är en varelse som är älskad av Gud.Gud är kärlek skriver Johannes. Gud är kärlek - och han har sänt sin Son till världen för att dö för allt det där som kyrkan kallar för synd. Du är en person som Gud har dött för - och endast i hans kärlek kan du lära dig att älska.

Vilken fromhetsinriktning klassificeras då undertecknad i? Jag tycker det är svårt, och allt för ofta onödigt, att klassificera andra kategorier. Men om jag skulle göra ett försök att klassificera mig själv skulle jag utan tvekan kalla mig för högkyrklig. Varför? Ja, det framstår nog rätt tydligt efter vad jag har skrivit.

Fokus ligger på:

Ordet. Ordet inbegriper Bibeln, som är Guds Ord. Men det rymmer också en annan sak: nämligen Jesus själv. Johannes kallar Jesus för Ordet som blir kött och som bor bland oss (1 Joh 1:1). Det innebär att Guds löften till Israel genom hela Gamla testamentet förkropppsligas och blir människa. Därför är det viktigt att vi håller oss till Gamla och Nya testamentets skrifter. Nu får vi dock inte bortse från hermeneutikens princip, som jag finner viktig att ha i bakhuvudet när vi läser Bibeln.

Ämbetet. I NT tillskrivs ämbetet en väldigt sak. Genom sitt Ord skapar Gud tron i en människas hjärta (Rom 10:17). Och därmed faller det sig naturligt att Gud, som vill att alla människor ska lära känna honom, har inrättat ett särskilt ämbete vars uppgift liger i att predika och genom förkunnelsen ge styrka hos sina medkristna. Den som innehar ämbetet har en ansvarsfull uppgift som vi aldrig kommer ifrån (1 Tim 3:1). Utifrån hur Paulus kallar Timotheus framkommer hur man kan(/ska?) se på sin präst: som en fader eller moder i tron (1 Kor 4:17, 2 Tim 1:2). Till ämbetet hör också den apostoliska successionen. Tanken att det finns en kedja genom 2000 år av handpåläggningar som går tillbaka till Jesu utsändning av apostlarna. Det finns ingenting i Bibeln som dogmatiserar den apostoliska successionen som något obligatoriskt för en kyrka. Därmed inte sagt att det är fel att tro på den apostoliska successionen, som vissa låter påskina. Det blir ett tydligt uttryck hur stafettpinnen bärs vidare in i vår tid: hur personer som genom prövning har fått sin kallelse bekräftat av kyrkan tar emot handpåläggningen som ett tecken på att nu är de färdiga att bära ut evangelium i sin tjänst som präster.

Katolicitet. Någon har sagt "Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt." Det är något mystiskt med ordet katolsk. Ett ord på 6 bokstäver och tusen missförstånd, ungefår. Ordet katolsk går tillbaka till latinets ord för allmännelig. Som kristna lever vi i ett spänningstillstånd mellan att vara den stridande kyrkan på jorden och den triumferande kyrkan i himmelen. Men vi lever också i spänningen mellan det osynliga och det synliga. Kyrkan är alla människor runt hela världen som genom dopet och tron lever med Jesus. Där människor kommer samman och firar Guds Ord och tar del av sakramenten, där kan man tydligt se kyrkan. Det är lokalförsamllingen. Jag finner det mer och mer viktigt att betona vår gemenskap i Kristus genom att betona just katoliciteten. Vi tillhör en världsvid kyrka som kristna. Vi är en gemenskap som spänner genom tid och rymd. I vår världsvida gemenskap finns människor från alla möjliga samanhang. Gammla, unga, rika, fattiga, män, kvinnor etc. som lever och vilar i och av tron till Jesus.

Liturgisk förnyelse. I lutherska sammanhang kan man få höra mycket om liturgin. Allt från något oviktigt som man inte bör lägga energi på till något viktigt. För mig är liturgi oerhört viktigt. Liturgi kommer, efter vad jag har förstått, av ett grekiskt ord som betyder "leka inför Gud". Det handlar om hur vi utformar våra gudstjänster.Gudstjänsten är något viktigt för oss. I gudstjänsten tjänar Gud oss och som ett respons på Hans omsorg och kärlek till oss tjänar vi honom genom att lovsjunga och tillbe. Vi behöver gudstjänsten därför att den skänker oss näring. Och därmed blir det uppenbart att hur vi, som Guds folk och Guds barn firar gudstjänst blir väldigt viktigt. Tidigare talade jag om spänningen mellan den synliga och den osynliga världsvida kyrkan. Och spänning finns också när det gäller hur vi firar gudstjänst. Det är något gott att det ges utrymme åt nya gudstjänsttankar i den meningen att det ges plats för nya lovsånger, att gudstjänstens utformning får mindre trösklar. Men lika viktigt är att gudstjänsten vågar att vara förankrad i traditionens skönhet. För mig tar detta sig uttryck i att jag är positiv till rökelse, procession, ministranter, liturgisk klädsel osv. För allt detta innehåller symboler som kan uttrycka budskapet om vem Jesus är, vad han har gjort och vad han gör till och för människor in i vår tid. Det råder en spänning mellan traditionen och nutida sätt att fira gudstjänst. Och något givet universalmedel tror jag inte finns när det gäller att lösa den här spänningen. Det är något som präst och församling måste lösa tillsamans. I min församling upplever jag att tradition och förnyelse går mycket hand i hand.

Som en avslutning infogar jag en bild på f Gunnar Rosendal - en av den svenska högkyrklighetens stora pionjärer.

Bild från: http://kyrkligabetraktelser.blogspot.com/2008/10/nr-ad-orientem-var-det-som-gllde.html

I Svenska kyrkan räknar man med tre större fromhetstraditioner. Låg- gammal- och Högkyrklighet.

På Wikipedia finns kärnfulla sammanfattningar på alla tre fromhetsinriktningarna:

"Lågkyrkliga inriktningar inom kristendomen är fromhetstraditioner med "frikyrkoliknande" inslag inspirerade av pietistiska rörelser eller väckelserörelser. Vikten av personlig kristen tro och engagemang i privatliv, församlingsverksamhet och gudstjänst betonas. I Sverige har den tidigare statskyrkans (Svenska kyrkan) organisation och liturgi ofta setts som ett hinder för detta. Bland historiskt betydelsefulla förgrundsgestalter inom svensk lågkyrklighet kan nämnas C.O Rosenius och Lina Sandell. Begreppet lågkyrklig har formulerats som motsats till begreppet högkyrklig. Medan högkyrkligheten särskilt betonar sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition betonar lågkyrkligheten de enskilda församlingsmedlemmarnas roll och deras möjlighet och ansvar att forma sitt religionsutövande."

"Gammalkyrklighet, samlingsbegrepp för de riktningar inom Svenska kyrkan som har sina rötter i äldre luthersk-pietistisk väckelse från 1700- och 1800-talen. Gammalkyrkligheten lägger stor vikt vid luthersk tro och Svenska kyrkans bekännelseskrifter och karaktäriseras av ett strängt fasthållande vid kyrkans ordningar och ämbete, samt den lutherska kallelsetanken. Prästen har en viktig roll i församlingen som förkunnare, själavårdare och lärare."

"Högkyrklighet avser de kyrkliga riktningar som sätter emfas på en kyrkas apostolicitet (sambandet med urkyrkan), katolicitet (sambandet med den universella kyrkan) samt sakramentens och liturgins betydelse. I den Engelska kyrkan har man talat om den anglikanska högkyrkligheten på 1800-talet, något som i svenska termer närmast kan motsvaras av den lundensiska högkyrkligheten." (Martling, Svenskt kyrkolexikon)

Utan tvekan är ovanstående fromhetsinriktningar påverkat Svenska kyrkan på många olika sätt. Det gammalkyrkliga arvets styrka ligger i att gå till bekännelseskrifterna, en stark betoning på omvändelsen och livet i den dagliga omvändelsen. Den lågkyrkliga styrkan ligger i delaktigheten och gemenskapen i församlingen samt en stark betoning på Guds nåd. När man läser i ELM-BVs sångbok slås man av vilka underbara sånger som finns för att uttrycka Guds nåd och sinne till människan genom Jesus Kristus. I högkyrkligheten ligger fokuset på Ordet, ämbetet, sakramenten, kyrkans katolicitet (gemenskap med hela den världsvida kyrkan) samt förnyelsearbetet av Svenska kyrkan liturgi i allmänkyrklig anda.