I helgen var jag på antagningskonferensen. På fredagskvällen for jag iväg till en praktikantkompis och sov över där innan vi tidigt på lördagsmorgon for iväg mot plats T för antagningskonferens. Fyra olika personer, 2 ledamöter från domkapitlet, en diakon och en präst intervjuade oss och ställde väldigt djupa frågor vars syfte var att på djupet få en bild av oss. En själavårdsuppgift ingick. Därtill en gruppövning för att se hur vi fungerar i grupp.

Det kändes, på det hela taget, som att jag gav uttryck för den jag verkligen är. Idag, om jag har förstått det hela rätt, möttes antagningsgruppen igen för att enade ge sin rekommendation till biskopen om oss. I slutändan är biskopen suverän när det gäller att pröva prästkandidater. Så är vår Kyrkas ordning. Men oftast lyssnar biskopen på vilken bedömning antagningsgruppen har av oss och fattar beslut efter det.

Nästa vecka får jag reda på det. Nästa vecka får jag reda på om min väg att gå är att bli präst i Svenska kyrkan. Jag vill inte förvänta mig något. Jag försöker ställa in mig på att inte bli antagen. Vill inte bli besviken.

Den 12 januari talade jag med stiftsadjunkten. Den rädsla och nervositet jag kände inför det samtalet var stor. Men samtidigt var det ett bra samtal. Det gick bra. Han tyckte att jag hade mognat mycket.

I maj, den 25, hade jag samtalet med psykologen. Det kändes som att det också var bra. Kanske kan någon tycka att det är märkligt att en person som ska bli präst, inför antagningskonferensen, ska samtala med en psykolog. Det tror jag kan vara väldigt bra. En psykolog kan läsa av ifall det finns kriser hos den som vill bli präst som vederbörande måste ta sig ur. En psykolog kan, genom sin kunskap i psykoogi, avgöra om en människa står med båda fötterna på jorden.

Den 9 juni hade jag samtalet med stiftets biskop som jag upplevde som rätt bra. Vi samtalade en bra stund. Han var lätt att prata med och en ödmjuk attityd.

I sommar har jag haft praktik i en församling. Det var, som jag har skrivit, roligt och nyttigt. Väldigt lärorikt. Och den gick bra... Det vågar jag säga. Det omdöme jag fick av min handledare gjorde mig in i hjärtat rörd.

Om ett par veckor sker nästa prövning. Antagningskonferens... Då ska jag möta antagningsgruppen som har till uppgift att pröva de som upplever en kallelse att vara präster eller diakoner. Behöver jag säga att det är nervöst? Det känns fruktansvärt nervöst. Det enda jag kan göra är att vara den jag är. Det enda jag kan göra är att försöka visa både på mina styrkor och svagheter som människa och låta de bedöma om min väg att gå är att vara präst i denna kyrka.

Hur förbereder jag mig bäst för antagningskonferensen?

Jag tror att grunden handlar om att ägna tid åt bön och meditation. Men lika mycket åt reflektion. Det är viktigt som kristen att fråga sig vad oika saker i den kristna tron egentligen är. Hur jag på dopet? Hur ser jag på nattvarden? Hur ser jag på bikten? Nu menar jag inte ett flummigt tänkande. Det finns rätt och fel i den kristna trosläran. Men det är viktigt med vårt personliga förhållanden till olika saker.

Det är verkligen något jobbigt det här... Blir det ett nej gäller det i fem år innan jag kan söka igen. Blir det ett ja kanske det blir på livstid. Gud vare mig syndare nådig.