Vad är en människa att du ser henne, en människoson att du tar dig an honom?

Psalmisten skriver så i Ps 8. Hela psalmen är präglad av tacksamhet inför Skapelsen. Den är präglad av en ödmjukhet inför Skaparen.

Vad är en människa att du ser henne? De orden får vi forma till en fråga. Vad är en människa? Vilket värde har människan i dina ögon, och i Guds ögon? I Guds ögon är alla människor värdefulla. Varje människa är skapad till att vara Guds egen avbild - skapad till att älska och återspegla den kärlek som Gud älskar oss med. Profeten Jesaja skriver:

"Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv" (43:4)

Och det faktum att människan är skapad till Gud förbjuder att döda människor:

"Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild." (1 Mos 9:6)

För en vecka firade Kyrkan undrens under - det faktum att Gud själv har blivit människa för vår skull och delat vårat liv. Som jag skrev i bloggen då ger det perspektiv på att vara människa. Det är något gott att vara människa, ty Gud själv är i Kristus människa.

Gud har skapat varje människa. Samtidigt har något hänt i relationen mellan människa och Gud. Människan vände i Skapelsen Gud ryggen och det fick konsekvenser. Synden kom in i världen på grund av detta. Det innebär att den naturliga relationen till Gud har deformerats och blivit vad det inte var tänkt att vara. Det är en viktig aspekt att bära med sig när man talar om människosyn. Men det innebär inte att vi ska ha en låg syn på människan. Sina gåvor och sin kallelse kan inte Gud ångra, står det Skrivet. Gud älskar människan och ser på henne med djup kärlek som något värdefullt. Så är också vi kallade att tänka och se på varandra.

Den senaste tiden har frågan om människans värdighet och okränkbarhet ifrågasatts på olika sätt. Förespråkare finns som vill effektivare kunna komma fram till om ett barn med Down-syndrom eller någon annan utvecklingsstörning. Människans värde är beroende på om vi har handikapp eller inte. Har vi inte något handikapp kan vi älskas och mötas av kärlek och förväntan. Har man något handikapp får man ett sämre värde. Ja, faktum är att några italienska etiker till och med vill öppna upp för att abortera efter födseln då man hävdar att ett barns kognitiva funktioner inte är tillräckligt utvecklade för att kunna bestämma sin existens.

Det finns många faktorer i vår tid som hotar det mänskliga värdet. Men vi är inte helt utlämnade. Du och jag har möjligheten att påverka på olika sätt. Vi har möjligheten att påverka människor med det främsta vapnet av alla - nämligen. Vi har möjligheten att be Gud om att allt fler inser vilket högt värde varje människa har - född som ofödd, med Down-syndrom som utan.

Jonas Helgessons krönika kan jag med värme rekommendera att läsa:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=301576

Den som har hängt med i kyrkliga nyheter den senaste tiden har blivit varse att en person, av domkapitlet i Lunds stift, har blivit förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst. Vederbörande är Jan-Erik Appell. Anledningen är att han sedan ett par år arbetar som kyrkoherde i en gudstjänstgemenskap/församling inom Missionsprovinsen. På Anders Brogrens hemsida finns dokumentet att läsa i sin helhet. Där finns också en särskild skrivelse som domprosten i Lunds stift med den prästerlige representanten har skrivit. Domprosten och den prästerlige representanten menar att frågan om prästers engagemang i Missionsprovinsen behöver en djupare analys, och (om jag tolkar det) hävdar att avkragning inte är det rätta. Hur ska man då tänka om det här? Självklart är det ett felaktigt agerande av domkapitlet i Lunds stift. Här blir en präst förklarad obehörig att utöva ämbetet som präst i Svenska kyrkan efter närmare 40 års trogen tjänst. För mig framstår det som en oerhörd fara när det blir såhär. Under lång tid betecknades Svenska kyrkan som en brogyggarkyrka, något vi till stor del har att tacka Nathan Söderblom för. Nu förstörs vägar till en rörelse som i grunden vill vara solidarisk med Svenska kyrkan.

Samtidigt som det på Dagens hemsida gick att läsa om att Appell blev förklarad obehörigförklarad gick det att läsa om en präst i Skara stift som i överklagarnämnden får tillbaka sitt ämbete trots att han har sextrakasserat tre kvinnor på Facebook, enda reprimanden blir en varning. Prästen ifråga har, utan tvekan, skadat det anseende man måste ha som präst. Han kommer undan med en varning medan Jan-Erik Appell blir av med behörigheten att vara präst i Svenska kyrkan. Jag ifrågasätter starkt det faktum han skulle ha skadat anseendet som präst mer än den prästen i Skara.

När jag skrev om brevet från biskopen i Göteborgs stift uttryckte jag min kritik mot Missionsprovinsen.  Det gör jag nu också. Jag anser inte att Missionsprovinsens agerande att kalla biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop var rätt. Liksom då passar jag på att tala om att jag står långt ifrån Missionsprovinsen i somliga frågor (bland annat frågan om kvinnliga präster). Men det är inte samma sak som att jag anser att det rätt att avkraga eller förfölja präster på grund av deras engagemang i Missionsprovinsen. Tvärtom är ekumeniken oerhört viktigt, ja rent av livsviktigt för oss som kyrka. Jesus säger att vi ska vara "ett för att världen ska tro". Till Kyrkans väsen hör att söka kontakt med andra kyrkor och rörelse för nå enhet. Hur blir det då om konflikten till ett samfund som står oss så nära som Missionsprovinsen, och där flera lekmän och präster i Svenska kyrkan har ett engagemang i, tar sig uttryck i någon slags förföljelse? Bön, samtal, ödmjukhet och respekt är vägen fram.

För en tid sedan diskuterade jag med en person. Personen i fråga sa i ett sammanhang att kristen tro är inte en bokreligion. Till en början tyckte jag att det lät lite konstigt. Men när jag väl funderat över det fann jag att de orden faktiskt bär på en djup sanning i trons värld. Gud, skaparen över allting, har blivit människa. Undret framför alla under har skett. Gud har blivit människa och delat vårat liv. Han skrattat som oss, gråtit som oss, kännt uppgivenhet som dig och mig. Han har dött en död som vår, fast dock mycket värre, och uppstått. Gud har inte bara lämnat till sin Kyrka en skrift på 66 eller ett 70-tal böcker som vissa kyrkor hävdar. Gud har blivit människa som oss och mött människor. I Mässan sker ett särskilt möte med Gud. Han kommer till oss i Ordets läsning, i bönen och i den heliga Evkaristin/nattvarden.

Tänk så fantastiskt! Gud är en levande Gud. Smaka på det ordet. Han är en levande verklighet. I Jesus Kristus kommer Han till oss i undret som skedde när jungfrun blev gravid. I Evkaristin kommer Han till oss: ger sig själv åt oss, låter oss äta Hans kropp och blod bli ständigt på nytt få bli omslutna och inneslutna i Hans kärlek. När vi tar emot nattvarden tar vi emot Guds kärlek på ett konkret sätt. Hans kärlek blir ett med oss.

 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (Joh 1:1-14)

Det finns någonting som skiljer kristen tro från de flesta andra religioner. När andra religioner talar om att människan ska klättra upp till Gud, göra sig likadan Gud, säger Kristen tro något annat. Gud har blivit människa. Gud har kommit till oss som ett litet spädbarn och fötts som Jungfruns son. Det är julens budskap. Men det är också dagens budskap. Jungfru Marie bebådelsedag är den dag då Gud blir ett litet foster i Marias mage. Den Gud som är överallt, som tronar i himmelen har blivit ett vänlöst foster i Marias mage. Jungfru Marie bebådelsedag ställer oss inför frågan vad det innebär att vara människa.

På Jesu tid fanns det en sekt som kallades för gnosticism. Det var en väldigt förandligad tro som betonade att människan skulle frigöra kunskaper i sitt inre. Gnosticimen talade om att det var något syndigt att vara människa, dvs ha en fysisk kropp. Av den anledningen uppmuntrades till extremt tung asketism och späkelse. När Johannes skriver sitt evangelium skriver han i en kontext där gnosticismen är ett faktum. När han skriver i det första kapitlet finns där en udd mot all gnostisk föreställningar att det är syndigt att vara människa. Han skriver att Ordet, dvs den Helige, Gud, blir människa. Tänk så anstötligt för gnostikerna! Att Gud blir någonting som man själv betraktar som syndigt. Det säger något viktigt om den kristna tron. Det är inget syndigt att vara människa. Det är någonting gott att vara människa. Gud har själv vandrat på jorden, i Jesus Kristus, som människa. Gud skapade människan till sin avbild. Därför har vi all anledning att vara tacksamma för att vi är människor. Frågan vi får ställa oss är vad det betyder för oss att Gud har blivit människa.

Att vara människa är inte något syndigt. Däremot finns det, sedan syndafallet, en bortvändhet från Gud hos oss människor. Vårt sinnelag och det som det innebär att vara människa har blivit grumlat. Först hos Jesus blir det grumlade helt, det skadade läkt. Ser man på kyrkoåret märker man hur allt hänger samman. Samtidigt som vi närmar oss Jerusalem i fastetiden stannar vi upp inför undret som sker när Gud blir ett foster hos Maria. Samtidigt som vi blir varse detta går blicken 9 månader fram när Jesus föds i Betlehem. Och mitt i allt detta finns faste- och påsktiden för våra ögon. Glädje och sorg, lidande och triumf hänger intimt samman.

Marie Bebådelsedag är en dag som bryter fastetiden. Det är en dag når vi får brista ut i tacksägelse till Gud och till den lilla flickan Gud valde att bli född av.

Bild från:

http://lenaz.net/pask12.htm

Varje söndag vill jag fira Mässa. Varje söndag vill jag komma Gud till mötes, falla på knä och bekänna min synd och skuld. Lovsjunga Honom, tillbe Honom, ta emot Hans heliga kropp och blod i nattvardens mysterium och sist få ta emot välsignelsen.

Idag firade jag Mässa i en församling som blivit sammanslagen med en annan församling. Två gånger i månaden kommer prästen dit och firar Mässa/gudstjänst. Vi var inte mågna. 4 i församlingen. 5-6 kvinnor som sjöng i kören och en god musiker. En präst som höll en berörande och nyttig predikan och som delade ut sakramentet. Vi var inte många. Men här, i denna rätt gamla kyrka, fanns Gud närvarande. Man behöver inga stora församlingar för att Gud ska vara närvarande. Man behöver inte vara en välsjungande församling för att psalmernas djupa budskap om Jesus ska landa i själens djup. Den enda som behövs i allt detta är Jesus.

Vi var ingen stor gudstjänstfirande församling. Men värmen fanns där. Och konstigt vore det väl annars när Gud finns närvarande.

Tänk vilken gåva att Gud möter oss. Trots all vår synd och skuld. Trots all vår modlöshet och uppgivenhet. Trots detta vi får vi komma till Gud som den sårade kommer till läkaren.

Tänk om fler kunde finna glädjen i Mässan.

Både en och två gånger kan den där tanken komma krypande till hjärtat. Finns det förlåtelse? Finns det försoning - också för mig? Nu har jag väl förverkat mitt barnaskap som jag fick del av i dopet?

Vi människor drabbas väldigt lätt av tvivel över vårt barnaskap hos Gud. Vi oroas när vi ser på oss själva, när vi ser att vi faller gång efter annan i synd. Den människan som drabbas av denna själens natt och tvivel behöver få höra om Guds förlåtelse och nåd. Att det finn förlåtelse hos Jesus. Att Gud, av nåd, förlåter våra synder i sin stora barmhärtighet. Johannes skriver: "Jesus Guds Sons blod, renar från allt ont."

I tvivelns stund får vi som kristna gripa tag i Sakramenten. I doplöfterna, genom vilka vi blev upptagna i Guds familjs och församlings gemenskap. I bikten, där vi konkret får sätta ord på synderna vi kämpar med och på ett personligt sätt får ta emot Guds förlåtelse och upprättelse. I den heliga Eukaristin där Kristi Sanna Kropp och Blod, livet självt, får förena sig med vår kropp och vår själ.

En annan text i Guds Ord som talar om förlåtelsen och att vi som kristna får vila hos Gud är liknelsen om den förlorade sonen, vilken är väl värd att meditera över:

"Vidare sade han: "En man hade två söner. Den yngre sade till sin
far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem.
Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till
ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han
ägde. Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet,
och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna
där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha
velat äta sig mätt på de fröskidor* som svinen åt, men ingen gav honom något. Då
kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i
överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till
min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag
är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina
daglönare. Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över
honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen
sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre
värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta
fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och
skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta
och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men
är återfunnen. Och festen började.

Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig
gården, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna
och frågade vad detta kunde betyda. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem,
och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom
välbehållen tillbaka. Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut
och försökte övertala honom, men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år
slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens
en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. Men när han där kommer
hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du
för hans skull slaktat den gödda kalven. Fadern sade till honom: Mitt barn, du
är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi ha fest och glädja
oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är
återfunnen." (Luk 15:11-32)

Det här vet vi verkligen som kristna. Det vi sår får vi också skörda. Det vi ger, respektive vad vi inte ger, får vi igen på något sätt i livet. Kanske här och nu, kanske i evigheten. Vi vet detta. Men hur väl låter vi dessa orden träffa våra hjärtan? Hur väl låter vi oss begrunda detta?

Paulus säger:

"7 Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. 8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 9 Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp. 10 Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro." (Gal 6:7-10)

Vi glömmer lätt bort det faktum att det vi sår får vi också skördar. Det gäller i båda riktningarna. När vi är vresiga, när vi är kärlekslösa, när vi syndar - detta får vi igen på något sätt. Men också det motsatta. Den kärlek vi visar här i livet får igen. När vi ser en granne som lider och försöker hjälpa, när vi ser en människa som Jesus gjorde och möter henne i all hennes förnedring med budskapet om Kristi förlåtelse och kors är det något vi får igen.

När Paulus talar om "vad vi sår får vi också  skörda" har han dessförinnan talat om att man, när man ser en broder eller syster synda, ska man tillrättavisa på ett kärleksfullt sätt, så att vi inte kommer på fall (V1). Han har talat om att vi ska bära varandras bördor, och att vi ska pröva våra egna gärningar (v2-5). I det sammanhanget ska man läsa orden om sådd och skörd. Som kristna är vi kallade till att bära varandras bördor. När jag orkar och har möjlighet får bära min broders börda. När jag inte orkar längre, får jag vila i att min broder kan bära mig.

Galaterbrevet är till sin helhet väldigt noga med att betona att en kristen är fri från den judiska lagen. Vi är inte bundna av lagen, utan kallade till en frihet - dock under ansvar. Kristus är vår rättfärdighet. Och ingenting vi kan göra öppnar vägen till relationen till Gud. Vi får bara tro. Men där tro finns måste också kärlek och goda gärningar finnas. Som Jakob skriver en - tro utan gärningar är död. Frågan vi får bära med oss är hur väl tron har fått fortplantera goda gärningar i våra liv?