Under den senaste månaden har det blivit mycket samtal. Allra först i januari med stiftsadjunkten, därefter i juni med biskopen och nu massor med samtal med handledaren. Alla samtalen har haft som mål att mynna ut i Guds kallelse med mig, hur jag ska låta de nådegåvor Gud har gett mig bäst ska komma till sin rätt.

Vi gör lätt ett gigantiskt misstag när vi talar om ämbete. Vi tänker att kallelsen endast omfattar prästen och på sin höjd diakonen och biskopen. Men läser vi Bibeln finner vi snabbt att allas kallelse inte är att vara präster eller diakoner. I Bibeln finns också utrymme för det som i vår tradition kallas för det allmänna prästadömet - varje människas möjlighet, där hon befinner sig att oavsett vad hon gör till vardags vittna om Jesus Kristus me ord och handling i sitt liv.

Detta sätter in varje kristen broder eller syster i ett alldeles unikt sammanhang. Det är inte finare att vara präst än att vara busschaufför. Det är inte finare att vara präst än att vara sjuksköterska. Det är inte finare att inneha ämbetet än att vara städare. I Kristi kyrka och församling behövs vi alla med våra gåvor och förmågor.

Jag tror inte bara att det är jag, som upplever en prästkallelse, som ibland söker att hitta bortförklaringar eller undanflykter. Kanske har du, i ditt liv inför den uppgift Gud kallat dig till, försökt att hitta undanflykter för att inte gå den väg Gud vill att du ska gå? Kanske tänkte du när du kände en längtan efter att gå en viss väg oro och osäkerhet för att klara av den uppgiften och försökt hitta motiveringar till att inte göra det?

Som kristen tänker jag att vi frimodigt ska gå de vägar vi upplever oss kallade att gå. Vi ska gå den väg Gud befaller oss att vandra och försöka förverkliga den kallelse vi tror att Han har med våra liv. Men tänk om det inte är vår väg att gå? Tänk om Gud inte vill att jag ska bli just det jag känner mig kallad att vara? Ibland kan den osäkerheten sprida sig hos oss och i oss fortplantera en uppbyggande ångest. Jag tror vi ska lämmna saken i Guds händer. Är det Guds vilja att jag ska bli det jag av hjärtat längtar efter kommer Han att ge oss insikt om det. Är vägen däremot något annat kommer vi bli varse det. Ordspråket säger att där Gud stänger en dörr, där öppnar han ett fönster. Våga lita på Gud!

På söndag firar vi den sjätte söndagen efter trefaldighet. Temat är efterföljelse och evangelietexten från Lukas 9 manar verkligen till efterföljd. Läs och begrunda vers 51-62!

Jag tänkte jag skulle vilja lyfta de tre sista versen i sammanhanget: "Till en annan sade han: "Följ mig" Mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far". Jesus sa til honom "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!" En annan sade: "Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj." Jesus svarade: "Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.

Av mig själv har jag blivit medveten om en sak! Väldigt ofta tenderar jag att sätta upp massa undanflykter för att göra saker och ting. "Jag vet att jag måste städa min garderob, men inte just idag" eller "Jag borde hälsa på den människan - men inte just nu". Jag bygger och sätter upp de mest vältänkta undanflykterna - allt för att slippa göra det som är jobbigt och det som tar emot. Förmodligen är det väl likadant när det gäller förhållandet till Gud. Medvetet väljer jag att skjuta upp saker under vissa förevändningar. Och jag tror inte att jag är ensam. Kanske finns det saker i ditt förhållande till Gud som du måste ta tag i, även om du desperat försöker komma på undanflykter att inte göra det?

Det kan finnas anledningar till att inte ta i tu med saker. När vi närmar oss dagens evangelietext är det en särskild upptakt till Jesu egentliga uppdrag - att lida och dö för mänsklighetens skuld. I vers 51 står det: "När tiden för hans bortgång närmade sig" i Folkbibeln. I Bibel 2000 står det: "När tiden var inne för hans upptagande till himlen". Jesus visste vad han var tvungen att göra. Därför sprider han inte ut ett reklamebjudande till de båda männen som vi möter i textavsnitten med ord som: "Kom till mig så löser sig alla problem" eller "Kom till mig så slipper ni allt lidande". Jesus måste lida och dö för världens synd och skuld. Och att följa Jesus Kristus bär alltid pris med sig. Naturligtvis innebär det inte att alla människor kommer att korsfästas för Jesu skull. Inte heller innebär det att alla människor kommer lida martyrdöden. Somliga människor har lidit martyrdöden för Jesu skull. Men för oss andra innebär priset något annat. Kanske att bli mött med hånfullt förakt? Kanske att bli mobbad för sin tros skull eller få höra gliringar om att man är dum som sätter sin tro på något som man inte kan se. Det är förståeligt, och långt ifrån rätt, att männen som omnämns i dagens evangelietext väljer att skjuta upp det här med tron. "Det kommer ju alltid en tid sen när jag kan tro på Jesus - när jag blir gammal eller så." Men när Gud kallar oss till sig, när vi blir medvetna om hans kärlek till oss måste vi komma honom till mötes. Även när den vägen tycks vara den svåraste vägen av dem alla. Även när vägen är smärtsam. Alla andra vägar försvinner. Men en väg består. Vägen som heter Jesus.

Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser min blogg. De senaste veckorna har allt varit så intensivt att jag inte haft möjlighet att skriva. Nu är praktiken över. Kan ärligt talat inte fatta vart tiden har hastat hän någonstans. I Januari såg jag fram emot det här. Och nu är det över.

Det har gått bra. Min handledare läste upp mitt omdöme och det kändes både som att det gav en beskrivning av mig samtidigt som det kändes oförklarligt... Hur skulle jag kunna vara en sådan person som hon beskriver?

Praktiken har gått bra. Har fått beröm för mycket. För mitt sätt att vara liturg (leda gudstjänster), förkunna och möta människor. I augusti stundar antagningskonferensen. Då kommer det avgöras om stiftet vill ha mig som prästkandidat nu. Man kan få tre svar, nämligen följande:

Ja - vi vill ha dig som prästkandidat. Då börjar en lång och samtidigt osäker väg. Då är det, på ett sätt, klart att stiftet vill ha en som präst. Samtidigt är vägen full av osäkerhet.

Ja - vi tror att du har en kallelse att vara präst, men vi vill att du väntar ett tag och kommer tillbaka om 2-3 år. Det här svaret får en hel del prästpraktikanter. Det kan finnas olika anledningar till detta. Antingen kanske man är omogen eller inte tillräckligt förankrat/har kännedom om Svenska kyrkan.

Nej - vi tror inte att din kallelse är att vara präst. Det här är det svåraste beskedet att få. Och om man inte är kallad kan det också, likväl, vara en lättnad. För då vet man vilken väg man inte är kallad att gå. Får man ett nej av biskop och domkapitel får man vänta 5 år innan man kan söka igen, om inte väldigt synnerliga skäl skulle föreligga... Det finns en sak som är viktig påpeka. I Svenska kyrkans andliga tradition skiljer man på den inre kallelsen och den yttre. Den inre kallelsen handlar om en människas vilja att arbeta som präst. Den yttre kallelsen är kyrkans kallelse. Att Svenska kyrkan inte finner att en person är kallad att vara präst i just Svenska kyrkan omintetgör inte möjlighet att vederbörande mycket väl kan ha en präst/pastorskallelse till någon annan kyrka.

Jag är nervös inför antagningskonferensen. Mitt omdöme var bra från min handledare. Trots det förväntar jag mig inte att bli antagen. Jag vill vara ödmjuk. Min bön är att Guds vilja ska ske.