I en kristens liv är det ofrånkomligt att sår uppstår i livet. Ja, så är det i alla människors liv. Genom andra människors ord och handling, genom situationer i livet uppstår sår i vår själ. Sårens omfattning och djup kan variera. Vissa sår läker snabbare än andra. Andra sår är betydligt mer svårläkta. En liknelse kan vara sår på människokroppen. Många sår klarar vi av på egen hand genom att plåstra om. De där andra såren fodrar en noggrannare rengöring och omläggning. Om så inte sker är risken att infektion uppstår i såret. En infekterat sår på foten kan så småningom leda till att man tvingas amputera foten.

Jesus är den store själavårdaren. Han är vår andlige läkare som vill bota alla våra sår.Jesus är våra själars vårdare herde och vårdare. (1 Petr 2:25)  Ibland vill Han markera vårt behov av andra människor och då driva oss att söka hjälp hos andra människor. När Gud skapade människan såg Han att något saknades Adam. Han behövde en jämlike - en som kunde hjälpa honom. Jag tror att man kan tolka dessa på ett sådant sätt att vi som människor faktiskt behöver varandra. Vi behöver ibland möta en själavårdare för att samtala när själens sår värker och gör ont. Vi behöver få samtala med en själavårdare när ångesten trycker i hjärtat av olika anledningar och när vi inte så lätt kan se Jesus.

Att samtala med en själavårdare är viktigt. Samtidigt finns det ingenting som kan vara så svårt. För att samtala med en själavårdare innebär ju också en kapitulation. Det innebär ju att ge upp det höga idealet om att vi är fullkomliga. Det innebär att erkänna för sig själv att man har sår av allehanda slag i hjärtat, och det är inte lätt. Men bönen kan hjälpa oss till detta.

Gud har gjort somliga till apostlar, andra till herdar, andra till vårdare och andra till lärare. Låt oss ta till vara på det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...