Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Har kännt mig lite trött och inte riktigt haft inspirationen att skriva. Men nu behöver jag nästan skriva av mig lite.

Av en tillfällighet kom jag in på Anders Brogrens hemsida och fann det här dokumentet. Det är ett brev från domkapitlet och biskopen i Göteborgs stift som skriver att man som präst är skyldig att underordna sig kyrkoordningen i Svenska kyrkan. Utifrån det förs fram att man som präst kan kallas att förkunna och förvalta sakrament i de kyrkor som Svenska kyrkan har ett särskilt samarbete med. Dit nämns Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och andra kyrkor i Lutherska världsförbundet. Senare i brevet ges ett förbud till präster i Svenska kyrkan i Göteborgs stift att leda gudstjänster i andra kyrkor som vi inte står i kyrkogemenskap med, där nämns Missionsprovinsen. Detta kallas för löftesbrott av biskopen, och han fortsätter: "Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att enda alternativet är att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst."

Det här är mycket tragiskt för det blottlägger en stor svaghet i Svenska Kyrkans system. Nämligen oförmågan att respektera människor som inte delar den officiella Kyrkans värderingar. Grundfrågan gäller egentligen inte om Missionsprovinsen agerat rätt eller fel när man kallade biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop. Frågan ligger på ett djupare plan hur man ska se på de bröder och systrar som tolkar Guds Ord annorlunda. Domkapitlets uppfattning blir tydlig. Dessa benämns som illojala mot Kyrkans ordning. Istället för försöka lösa den här konflikten  på ett konstruktivt sätt försöker man lösa den genom att attackera de präster i Svenska kyrkan som har engagerat sig i Missionsprovinsen.

Det är ändå intressant. För inte så länge sedan var fallet Ulla Karlsson uppe. Hon blev inte förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten. Detta trots att hon förnekade något av det allra viktigaste i kristen tro - människans synd och Kristi försoningsverk på korset. För ett par år sedan engagerade sig biskop Bengt Wadensjö i Nacka kyrka i att ha en dag med nyandliga övningar. Man hade bjudit in lite olika representanter till kyrkan för att låta människor pröva på nyandligheten. Hösten innan vigdes en Eva Brunne till biskop trots att hon inte tror på jungfrufödseln. Det hävdade förövrigt den förre ärkebiskopen också, dvs att det är fel. Hur väl efterlever dessa personer Kyrkans lag och ordning? Varför har ingen av dessa blivit förklarade obehöriga att utöva vigningstjänsten trots att deras förnekanden på väsentliga punkter är betydligt värre och allvarligare än de fåtal präster som säger ja till att predika och förvalta sakrament i Missionsprovinsen?  Och och man problematiserar - vilken ekumenisk framtid har en kyrka som förbjuder sina präster från att predika i andra kyrkor? För frågan berör ju, officiellt, inte bara Missionsprovinsen utan andra kyrkor och samfund som vi inte står i Kyrkogemenskap med.

Jag är ingen anhängare av Missionsprovinsen. Jag hävdar och tror att Gud kallar kvinnor att vara präster och måste säga att det finns flera saker i Missionsprovinsen som jag ställer mig kritisk till. Men frågan är om jag inte ställer mig mer kritisk mot en kyrka som tenderar att bli inskränkt och som förbjuder präster att delta i andra kyrkors gudstjänster i form av förkunnelse.

Här kan dokumentet läsas i sin helhet:

http://www.brogren.nu/domkapitlet_gbg.htm

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Har kännt mig lite trött och inte riktigt haft inspirationen att skriva. Men nu behöver jag nästan skriva av mig lite.

Av en tillfällighet kom jag in på Anders Brogrens hemsida och fann det här dokumentet. Det är ett brev från domkapitlet och biskopen i Göteborgs stift som skriver att man som präst är skyldig att underordna sig kyrkoordningen i Svenska kyrkan. Utifrån det förs fram att man som präst kan kallas att förkunna och förvalta sakrament i de kyrkor som Svenska kyrkan har ett särskilt samarbete med. Dit nämns Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och andra kyrkor i Lutherska världsförbundet. Senare i brevet ges ett förbud till präster i Svenska kyrkan i Göteborgs stift att leda gudstjänster i andra kyrkor som vi inte står i kyrkogemenskap med, där nämns Missionsprovinsen. Detta kallas för löftesbrott av biskopen, och han fortsätter: "Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att enda alternativet är att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst."

Det här är mycket tragiskt för det blottlägger en stor svaghet i Svenska Kyrkans system. Nämligen oförmågan att respektera människor som inte delar den officiella Kyrkans värderingar. Grundfrågan gäller egentligen inte om Missionsprovinsen agerat rätt eller fel när man kallade biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop. Frågan ligger på ett djupare plan hur man ska se på de bröder och systrar som tolkar Guds Ord annorlunda. Domkapitlets uppfattning blir tydlig. Dessa benämns som illojala mot Kyrkans ordning. Istället för försöka lösa den här konflikten  på ett konstruktivt sätt försöker man lösa den genom att attackera de präster i Svenska kyrkan som har engagerat sig i Missionsprovinsen.

Det är ändå intressant. För inte så länge sedan var fallet Ulla Karlsson uppe. Hon blev inte förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten. Detta trots att hon förnekade något av det allra viktigaste i kristen tro - människans synd och Kristi försoningsverk på korset. För ett par år sedan engagerade sig biskop Bengt Wadensjö i Nacka kyrka i att ha en dag med nyandliga övningar. Man hade bjudit in lite olika representanter till kyrkan för att låta människor pröva på nyandligheten. Hösten innan vigdes en Eva Brunne till biskop trots att hon inte tror på jungfrufödseln. Det hävdade förövrigt den förre ärkebiskopen också, dvs att det är fel. Hur väl efterlever dessa personer Kyrkans lag och ordning? Varför har ingen av dessa blivit förklarade obehöriga att utöva vigningstjänsten trots att deras förnekanden på väsentliga punkter är betydligt värre och allvarligare än de fåtal präster som säger ja till att predika och förvalta sakrament i Missionsprovinsen?  Och och man problematiserar - vilken ekumenisk framtid har en kyrka som förbjuder sina präster från att predika i andra kyrkor? För frågan berör ju, officiellt, inte bara Missionsprovinsen utan andra kyrkor och samfund som vi inte står i Kyrkogemenskap med.

Jag är ingen anhängare av Missionsprovinsen. Jag hävdar och tror att Gud kallar kvinnor att vara präster och måste säga att det finns flera saker i Missionsprovinsen som jag ställer mig kritisk till. Men frågan är om jag inte ställer mig mer kritisk mot en kyrka som tenderar att bli inskränkt och som förbjuder präster att delta i andra kyrkors gudstjänster i form av förkunnelse.

Här kan dokumentet läsas i sin helhet:

http://www.brogren.nu/domkapitlet_gbg.htm

Ja... För ett par veckor sedan skrev jag att jag var förkyld. Den rann ut ur sanden, varför jag - glad i hågen - trodde att jag skulle klara mig ifrån det. Men så blev det inte. Igår kväll kom den krypande tillbaka. Och idag sitter jag här, nästan utan röst. Inte febrig än, men med viss huvudvärk och trötthet. Hoppas innerligt att det inte blir mer än såhär. Men förmodligen blir det bara värre.

Det har gått ett par veckor sedan jag skrev här. Har haft fullt upp och inte riktigt tagit mig tid att skriva. Vi har alltså lite tråkigheter i släkten. Förra veckan upptäckte min kusin att han har en cancertumör i magen. Ska påpeka att det är en godartad tumör. Men ändå har det varit lite jobbigt, och jag har inte haft riktigt orken/viljan att skriva. I övrigt går allt sin gilla gång. Jag söker jobb - utan föga resultat dock. Eventuellt ska jag resa till frankrike om någon månad.