Nu har det gått några veckor sedan jag skrev sist. Mycket har hänt under den här tiden. Praktikantutbildningen är över. Nu är jag, sedan en och en halv vecka, missiverad i en församling. Totalt omfattar praktiktiden 4 veckor. Känns nästan som att tiden flyger förbi. Vi får göra lite olika saker. Predika, fira gudstjänst, följa med på aktiviteter för äldre mm. Men mycket tid ägnas också åt samtal och teologiska reflektioner. Det är oerhört intressant.

Ibland möts vi av de där glimtarna som verkligen kan få våra hjärtan att röras. På Ica när vi möter en person vi inte har träffat på länge, när vi besöker en äldre människa som har så mycket livsvisdom att dela med sig av eller på sjukhuset i väntrummet där vi sitter och läser i en berörande artikel.

Idag var jag med en släkting på sjukhuset (och det var ingenting allvarligt). Jag satt i väntrummet och läste lite i ett nummer av Ica-kuriren. Helt plötsligt blev jag som fastnaglad när jag vände sida i tidningen och såg ett reportage om barn- och ungdomsförfattaren Sören Olssons liv. För 20-21 år sedan fick han och hans hustru en son med Downs syndrom. Men trots det har deras son aldrig varit oönskad. Redan från början älskade han och hans hustru deras son. Genom artikeln lyser både glädje, stolthet och sorg igenom. Artikeln är berörande i en sådan tid som den vi lever i. Ständigt på nytt ifrågasätts människovärdet av olika anledningar. Men artikeln om Sören Olsson och hans hustru ger en skildring alla blivande föräldrar borde läsa. Den handlar om kärleken. Om en kärlek liksom den St Paulus talar om i 1 Kor 13 som bär allt, uthärdar allt och hoppas allt. Om en kärlek som sträcker sig bortom en utvecklingsstörning.

Det finns en sida på nätet som verkligen har gett mig mycket... Möjlighet till diskussion, samtal, vänskaper och glädje. Men jag tror att tiden är mogen att gå vidare... Det är dags att regga av och aldrig mer regga på. Så är det ibland. Livet måste gå vidare. Det finns en tid för allt under himmelen.