Jag har under de senaste åren blivit mer och mer intresserad över hur det var i äldre tider. Troligen befinner jag mig i en tid i livet där jag verkligen vill ta reda på saker om min släkt - både på närmare och längre avstånd. Det är oerhört givande att sitta ner och prata med min lilla mormor. Det är roligt att höra de saker av hennes levnadshistoria som jag ännu inte har hört. Alltid finns där någon liten pusselbit som kan bidra till att man får ett annat ljus över sig själv och sitt liv. Min mormor fyller 85 i höst. Utan tvekan är det viktigt att tala med henne medan hon fortfarande finns i livet.

Ett samtalsämne som jag har kommit att bli mer och mer nyfiken över är min morfar. Tragiskt nog dog han alldeles för ung (49 år) och jag har således aldrig ens varit i närheten av att träffa honom. Har bara sett honom på kort och hört en liten inspelning (kanske 1 minut) där han sjunger Dan Anderssons sång "Till min syster". Morfar är en person jag undrar över. Hur lik är jag honom till sättet? Vilka egenskaper har jag ärvt av honom?

   I ett litet kapell i en församling i närheten fann jag denna fantastiska staty av Gudsmodern. I Fredags firades runt om i den Världsvida Kyrkan en viktig dag - Marie Bebådelsedag. Dagen handlar om ett av de stora mysterierna - hur Gud blir en foster Marias moderliv. Det är en dag som handlar både om frälsningsgåvan och människovärde.

Gud blir människa - vilka konsekvenser får det för vårt sätt att se på människor? Ofta i många sammanhang gör man det till något syndigt att vara människa. Och ingen människa  finns det på jorden som aldrig syndar. (Rom 3) Men att vara människa är inte  första hand att vara syndare

Texten om Marie Bebådelsedag är väl värd att stanna upp inför och meditera över. Hur en liten flicka, kanske bara 13 år, ödmjukt böjer sig för Guds vilja. Hur en människa, likt du och jag, i Guds rike kan få en viktig uppgift. Maria var inte på något sätt syndfri. De som hävdar detta bortser från arvsyndens konsekvenser. Hon utvaldes inte av Gud för att hon var perfekt och syndfri - utan därför att Gud hade kallat henne till sig och att hon var öppen för Hans kallelse. Jag tänker att Gudamoderns kallelse säger något om vår Herres kallelse om oss alla. Vi kallas aldrig till Gud för att vi är perfekta - enbart genom Hans kallelse.

Heliga Maria är en av kristendomens viktigaste personer. Hon kan med rätta kallas för Herrens moder, för Gudaföderska - ja, kanske till och med för Kyrkans moder. Trots att hon är viktig glömmer vi lätt bort henne. Vi tänker lätt att det blir avgudadyrkan att tala om Maria. Och naturligtvis finns det exempel, både i kyrkohistorien och i vår samtid, på att hon har betraktats som en avgud. Det är givetvis en uppfattning man måste ta avstånd från - men inte på ett sådant sätt att man glömmer bort henne. Jag tror att många människor i vår tid har mycket att lära av Maria.

Min vän,

I ord kan jag inte beskriva våren. Månne kan de ge en vink om det stora undret som sker när vintern dvala försvinna. Månne kan orden vara fina och upplyftande. Men våren måste upplevas för att förstås.

Låt mig ta dig ut en dag i vårtid. Låt mig visa dig ängen med dess våtmark där snön hastar bort. Följ med mig ut i skogen och låt mig visa dig träden som står där i sin prakt. Följ med mig ner till sjön ska jag visa dig skönheten när isen smälta. Se på solen när den sänker sina strålar över det stilla vattnet

Följ mig på väg tillbaka ska jag visa dig vårluftens kraft. Jag ska låta dig känna den där luften som bara finns på våren. Den där regnfuktiga luften som känns så befriande. Den luften som nästan har nytt liv med sig.

I ord kan jag inte beskriva våren. Som så mycket annat i livet kan inte orden helt och fullt nå fram. Det måste upplevas. Det måste ses. Det måste kännas.

Min vän,

I ord kan jag inte beskriva våren. Månne kan de ge en vink om det stora undret som sker när vintern dvala försvinna. Månne kan orden vara fina och upplyftande. Men våren måste upplevas för att förstås.

Låt mig ta dig ut en dag i vårtid. Låt mig visa dig ängen med dess våtmark där snön hastar bort. Följ med mig ut i skogen och låt mig visa dig träden som står där i sin prakt. Följ med mig ner till sjön ska jag visa dig skönheten när isen smälta. Se på solen när den sänker sina strålar över det stilla vattnet

Följ mig på väg tillbaka ska jag visa dig vårluftens kraft. Jag ska låta dig känna den där luften som bara finns på våren. Den där regnfuktiga luften som känns så befriande. Den luften som nästan har nytt liv med sig.

I ord kan jag inte beskriva våren. Som så mycket annat i livet kan inte orden helt och fullt nå fram. Det måste upplevas. Det måste ses. Det måste kännas.

I några delar hade jag tänkt skriva en novell om en släktberättelse. Till en början kommer jag nog lösenordsskydda dessa, så att bara ett fåtal personer kan läsa. Eventuellt häver jag lösenordsskyddet senare.

Vad jag vill säga är att somliga saker kommer kommer vara fingerade (såsom namn och tider), annat kommer vara på pricken rätt.

I allt för många sammanhang betraktas saker som i sig är mycket goda saker som något katolskt - något mystiskt och gravt felaktigt. Med jämna mellanrum får man höra att korstecken är något sådant. Man uppmanas kanske ibland att hålla sig borta från sådana saker. Men är det verkligen något konstigt att göra korstecken?

För mig är ett sätt påminna mig om Jesu lidande. Att det lidande Jesus gick igenom gjorde Han av kärlek till mig. Jag gör det för att påminna mig om Guds kärlek till mig i dopet. Att jag, genom dopet, blev iklädd Kristi rättfärdighet och blev Hans älskade barn.

Det här är högst frivilligt. Men testa att göra korstecken! Jag uppmuntrar dig som läsare att pröva det. Kanske känns det aningen obekvämt göra det första gången. Men pröva igen. Låt korstecknet få bli en tydlig bön för dig själv till Honom som var lydig till döden - döden på ett kors.

Det finns olika sätt att göra korstecken. Jag har börjat vika in lillfingret och ringfingret mot handflatan, varpå jag har fört samman tummens, pekfingrets och långfingrets fingerspetsar motvarandra så att det nästan ser ut som ett treklöver. Detta präglas av en symbolik. De två fingrarna som är vikta mot handflatan symboliserar Jesu dubbla naturer - Han är sann Gud och sann människa. De tre fingrarna som är förda mot varandra som ett treklöver symboliserar treenigheten - att Gud har uppenbarat sig för oss som Fader, Son och Helig Ande. På ett sådant sätt tänker jag att korstecknet får präglas av en djup symbolik, även om det givetvis kan variera från gång till.

Testa att göra korstecken. Be gärna en bön samtidigt. I den Ortodoxa kyrkan bes Jesusbönen, vilken med fördel kan bes när man gör korstecken. Den är mycket enkel till sin struktur - men samtidigt väldigt djup till sitt innehåll:

"Herre Jesus Kristus, Guds Son - förbarma dig över oss syndare."

Det är en bön om att Jesus Kristus, som är både Gud och människa, ska vända sitt hjärta till oss och ge oss av sin frid. Det är en bön om att Guds närvare ska få bli allt tydligare i våra liv.

En kalldusch kom över mig när jag läste en webbartikel på Kyrkans tidning i torsdags. En präst i Svenska kyrkan hade skrivit en insändare med anledning av att vi befinner oss i Fastetiden. För många är fastan, enligt henne, en tid för återhämtning. Hennes önskan var att fler människor skulle börja reflektera över vad psalmerna i fastetiden handlar om. I tre psalmer exemplifierar en helt otrolig slutsats. Hon skriver:

"Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…"

Hon fortsätter:

"Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?"

Förmig är det märkligt att höra dessa orden. Grunden i den kristna tron är att Gud har försonat världen med sig själv genom Jesu Kristi död på korset - att var och en som tror på Honom inte går förlorad utan har evigt liv. (Joh 3:16) För mig, och för många med mig, är det budskapet ett tidlöst budskap - ett budskap för alla människor genom alla tider. Det är något för mig in i en gemenskap med bröder och systrar som har vilat i denna tro i årtusenden.

Den kristendom som den här prästen står för är ingen kristendom som kan ge människor frid, glädje eller riktig kärlek. Det är å andra sidan något hon tycker att vi, istället för att tala om synd ska tala om:

"Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!"

Världen behöver höra om kärlek. Världen behöver höra om frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, godhet, självkänsla, upprättelse etc. också. Men först och sist behöver människor höra om Guds kärlek och godhet i Kristus. Vi behöver, gång efter annan, höra och ta till oss att vi lämna vår synd och våra tillkortakommande i Hans hand medvetna om att Han kan hela och förlåta oss.

Jag tror att människor har ett behov av förlåtelse och upprättelse. Min fasta övertygelse är att människan behöver få sätta ord på sin synd - på det som skiljer oss från Gud. Annars förtvinar vi. Vem har väl inte någon gång kännt samma erfarenhet som psalmisten David gör i Ps 32:

"Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. 
Dag och natt var din hand tung över mig,
min livskraft försvann som av sommarhetta."

Tänk då så underbart att få lägga fram detta till Gud och bli fulltsändigt förlåten. Då kan vi verkligen känna som David när han fortsätter:

"Då uppenbarade jag min synd för dig,
jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN."
Då förlät du mig min syndaskuld."

När man läser vad den här prästen skriver kan man verkligen fyllas av missmod på många olika sätt. Men mitt i den situation vi är i finns det ett stort hopp. Runt om i Svenska kyrkan samlas folk och lyssnar till Guds Ord. Jesus lovsjungs, sakramenten förvaltas. Jag är just hemkommen från en underbar högmässa i en av Svenska kyrkans församlingar. Det var verkligen härligt att, denna Jungfru Marie bebådelsedag få gå in i procession sjungande psalmen 480 - Var hälsad Herrens moder. Härligt att lyssna till Guds ord. Härligt att få ta emot Kristus och Hans kärlek i, vad en av kyrkofäderna kallar det för, dödlighetens läkemedel (nattvarden).

Var hälsad Herrens moder, o Maria!

Högt lovade på jorden, o Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Du goda Jesu moder, o Maria!

I nödens stund Den trogna, o Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Du födde Ljuset i vårt liv, o Maria!

Din lydnad är vår förebild, O Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Text: Bo Setterlind 1974, 1977, 1982, efter Salve Regina-sång av J.G Seidenbusch.

(Psalm 480, i Den svenska psalmboken)