Min erfarenhet är den att när en period i ens liv har varit riktigt tufft kommer det en stund då allt bara brister. De senaste månaderna har varit rätt tuffa. Arbetslöshet och lite andra personliga saker har gjort det jobbigt. När man befinner det i sig orkar man häda ut. Men när man därefter pustar ut - då känns det nästan som att man ramlar ihop.

Jag andas ut efter några månader av press och oro. Och då med ens kommer det. Sömnproblemen. Flera dagar i veckan som varit har jag haft svårt att sova. Jag funderar på framtiden och vad som ska bli av mitt liv och på min familj. Och så idag, när jag vaknade och skulle gå upp kände jag mig yr i huvudet och nästan lite geleaktig i benen. För mig är dessa två ting, i kombination med viss huvudvärk och halsont, ett tydligt tecken på vad som komma skall. Influensa. Kanske halsfluss? Och hög feber. Jag hoppas innerligt att det inte blir värre. Jag vill verkligen inte vara sjuk. Finns få saker som är så trista som dessa. Men mina bekymmer är nog mindre än många andras. För mitt i allt detta vet jag att Gud finns med mig.

Facebook är en källa till mycket gott. Det finns mycket ont också med Facebook. Men något som kan vara bra är att man ibland får se fina bilder som man kan dela vidare med sig. Bilder som rymmer en djup betydelse på ett lite humoristiskt och varmt sätt. Jag vill dela följande bild:

Jag tror att vi alla någon gång har skämts för någon person. Om man är ute och går på staden och plötsligt stöter man på en person som människor tittar snett på. Det kan finnas olika anledningar till detta. Personen kanske missbrukar alkohol eller kanske på annat sätt har avvikit från vad vi anser vara rätt. (Vilket vi egentligen inte bör göra, utan möta människor med kärlek i tankar och handling)

I söndags var episteltexten hämtad från Paulus brev från Romarbrevet:

"16 Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.*" (Rom 1:16-17)

Det finns en tendens. Inte bara i Svenska kyrkan, utan i olika grenar av Kristi Kyrka. Och det är att skämmas för evangeliet. Evangeliet är budskapet om Guds kärlek i Jesus Kristus. Det handlar om Guds människoblivande i Jesu Kristus, om hur Jesus möter och pekar på Guds kärlek, och hur Han slutligen väljer att dö och lida på korset för mänsklighetens skull. Evangeliet är budskapet om att vi, genom tron på Kristus, får kalla och vara Guds barn.

Evangeliet är ett underbart budskap! Det är livgivande, och i sanning ett enda nådaregn över oss människor. Men det är också ett budskap som människors skäms för. Vi vet det. Det finns män och kvinnor, präster och pastorer som på olika sätt vill skymma det budskapet. Budskapet att Gud frälser från synden är ett fantastiskt budskap. För det uppenbarar ju också en sida av människor som man inte så gärna vill höra om. Det talar ju om att vi är syndare - att vi människor har brutit med Guds vilja och vänt Gud ryggen. Det kan vi ibland skämmas över. Vi skäms över att den verklighet Bibeln och Kyrkans tradition pekar på och skulle hellre vilja konstruera en verklighet som passar bättre. Men Jesus ger oss inte vid handen att någon annan verklighet skulle finnas. Något annat evangelium än det om Jesus finns inte.

Orden som Paulus skriver i Romarbrevets första kapitel är sannsakande och viktiga. Skäms jag för Jesus Kristus? Vågar jag leva i tron på Honom? Lever jag av tro?

Ofta diskuteras frågan med dopet väldigt ingående. Ibland möts man av frågan vad som händer med människor som inte har döpts. Ibland diskuteras frågan om bara dopet krävs för frälsning.

Först av allt måste vi fastslå en sak. När en människa döps är det inte bara något symboliskt som sker. Det är inte bara så att prästen gjuter vattnet på barnets(/den vuxnes)panna. Något händer verkligen. En gnista av liv uppstår i en människas hjärta. Hennes namn blir skrivet i Livets bok, hon blir tvättad ren från synden och ondskan och - hon blir ett Guds barn. Dopet, tillika med Guds heliga Ord och nattvarden, är performativt. Det verkar förändring hos en människas. Paulus säger:

"Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." (Rom 6:4)

I dopet korsfästs vi med Jesus. Men det är inte allt. Ty, vi mottar också i dopet liv och frihet. Det berättas att katekumenerna i fornkyrkan hade undervisning i den kristna tron ända fram till påsknattsmässan. Då döptes dessa och fick, genom sitt dop och medlemskap i Kyrkan, tillträde till Altarets sakrament. Så är det också i Katolska kyrkan där de som konverterar många gånger gör det just i anslutning till påsknatten. Med det understryks sambandet mellan påsken och dopet.

I ett annat sammanhang säger PAulus om dopet:

"18 Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. 19 I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, 20 för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. 21 Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, 22 han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom." (1 Petr 3:18-22)

Inom exegetiken talar man om begreppet typos. Typos är saker, situationer och personer i Gamla testamentet som pekar fram mot Nya testamentet och Jesus. Paulus pekar på att syndafloden blev till räddning för de åtta personer som befann sig på Noas Ark. Och sedan kommer det: "Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse." För mig blir den här versen mycket tydlig. Genom dopet förmedlas Guds nåd och frälsning till människor på ett viktigt sätt. Dopet är viktigt, men det ska inte sluta bara där vid dopet. För i dopet ligger det en kallelse till något mer. En kallelse att följa Jesus Kristus i ord och gärningar. En kallelse att leva sin tro. Det ställer krav på våra församlingar. Vi måste som kristna gå in för de som har blivit anförtrodda åt oss. Vi måste ge barnen, på deras sätt, mer undervisning och hjälpa dem att tro på Jesus.

Utifrån Bibeln och Kyrkans Tradition kan man säga mycket om Gud. De två största egenskaperna hos Gud är att Han är kärlek och helig. Alla andra egenskaper som används för att beskriva vem Gud är går in i dessa två ord. Gud är kärlek och Gud är helighet. Därför ska man aldrig spela ut den ena egenskapen till förmån för den andra. Under antagningskonferensen fick jag frågan om vem Gud är för mig, varpå jag svarade att Gud både är helig och kärlek. Gud älskar, det ligger i hans väsen. Samtidigt är Han väsenskild för oss. Ingen människa, kan efter Adam och Evas synd leva och samtidgt se Guds härlighet i all dess glans. Mose bad om att få se Guds ansikte. Gud visade sig för honom, men lät Mose bara se ryggen på sig. Ty se Guds ansikte förmår ingen här i tiden.

Jag skulle vilja blogga lite om helighet. För det första måste vi reda ut begreppet helighet. Att något är heligt innebär att det är avskilt och rent. Gud är avskild från synden. Han är skild från våra föreställningar om Honom. Bibeln och Kyrkans tradition ger oss ett svar på vem Gud är. Men att helt och fullt förstå vem Gud är kan vi inte förrän den dagen då vi får komma hem till Gud. Då kommer vi att förstå vem Han är, Honom som vi nu kan se i en gåtfull spegelbild.

Gud är helig. Men varje människa som tror på Jesus (Guds Son, och själv Gud) kallas till helighet. När vi döptes fick vi del av den Helige Ande som en gåva. Genom dopet är vi kallade att vara Guds barn, och att lyda Honom i kärlek. St Petrus skriver:

"Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni ropar "Fader" till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar." (1 Petr 1:16-17)

Du och jag är kallade till helighet. Vi är kallad att lyda Gud och försöka stava på fullkomlighet. Att vi är kallade till helighet innebär inte något annat än en kallelse till avskildhet. Men det är väl ändå ett sekteristiskt tänkande? Innebär inte det att man ska dra sig undan och låsa in sig någonstans? Svaret på det är, som alltid, att se på Jesus Kristus. Vår kallelse är att älska Jesus och följa den väg som Han går. Han isolerar sig inte från världen. Men han låter sig inte påverkas världens sätt att leva. Han lever sitt i kärlek till Gud, sin far, och till sina medmänniskor. Han möter de som mest av allt har förbrytits sig mot den judiska lagen. Jesus möter äktenskapsbryerskan, tullindrivare, syndare och fattiga. Vägen som kristen i den tid vi lever är inte annorlunda än Jesu väg. Vår väg är att leva i världen, men inte av den, som St Thomas ab Aquino uttrycker det. Vår väg är att älska och visa kärlek mot alla människor, men först och sist Gud med hela vårt hjärta.

Att leva helighet är att först och sist söka fullkomligheten. Det handlar om att be och läsa Guds ord. Det handlar om att dagligen vända om till Gud i bön om förlåtelse. Det handlar om att så ofta det ges möjlighet söka Jesus i Eukaristins bröd och vin.

Det är lätt att tala om helighet, men det är svårt att leva heligt i vardagen. Det finns så mycket i vardagen som vill störa vår relation med Gud. Vi lever i en stressad tillvaro där det är svårt att ta sig tid att umgås med Gud. Vi säger ofta att vi inte har tid med bönen, och med mycket annat. Men egentligen är det just något vi har i största överflöd. Det finns tid och möjlighet att samtala med Gud. Ty han är inte långt borta från någon av oss.

Not so very long ago,
an old German man was feeling guilty about something he had done, so he decided
to go to Confession.

He said, "Bless me, Father, for I have sinned. I
feel terrible because during World War II I hid a refugee in my attic."


The priest said, "But that's not a sin! I wouldn't feel bad about that
if I were you!"

"But I made him agree to pay me 50 Marks for every week
he stayed."

The priest said, "Well, I admit that certainly wasn't the
most noble thing to do, charging the man to save his life -- but you did save
his life, after all, and that is a good thing. Don't worry about it too much;
God forgives."

The man said, "Oh thank you, Father, that eases my mind.
I have only one more question to ask you -- Do I have to tell him the war is
over?"

Ett sår kan väldigt lätt bli infekterat. Det vet vi. Men också när det gäller mänskliga relationer kan infektioner uppstå. Så tycks vara fallet i Visby. För en tid sedan var Magnus Hagberg inbjuden att samtala om nattvardens element i Visby. Magnus Hagberg företräder, av allt att döma, en högkyrklig uppfattning. Men han säger tydligt och klart att han är solidarisk med Svenska kyrkans ordning. Vid föredraget möts han av frågan om nattvardens giltighet om det är en kvinnlig präst som celebrerar nattvarden, varvid han (enligt intervjun i Kyrkans tidning) svarar: "Jag sa att så resonerar en del kyrkor. Men om vi nu tillhör en kyrka som har kvinnliga präster så måste det vara mer fruktbart att argumentera för ordningen. Det var det enda jag sa." Det är en mening som är alldeles korrekt. Det finns kyrkor där nattvarden inte betraktas som nattvard om det är en kvinna som celebrerar nattvarden. Men Svenska kyrkans ordning är att nattvardens giltighet inte beror på könet på celebranten. Det här möts av en intensiv kritik. Utifrån denna mening upplever sig flera kvinnliga präster kränkta, alltså på en väldigt vag grund. Missförstå mig inte. Ingen människa ska någonsin behöva känna sig kränkt. Det borde vara regeln i Svenska kyrkan. Men ibland blir begreppet kränkning aningen otydligt. Jag var inte med vid föredraget, så jag hörde det inte. Men utifrån vad jag kan se ur orden som Magnus Hagberg själv säger att han har sagt finner jag det svårt att förstå varför det skulle vara kränkande. Bör man inte kunna peka på att det finns andra kyrkor som tänker olika, utan att riskera att bli misstänkt att sympatisera med dessa?

Historien om Visby stift slutar inte här. Idag är en obligatorisk fortbildningsdag i Visby stift. Till stiftet var biskop Lindsay Urwin inbjuden. Urwin är uttalad motståndare mot kvinnliga präster, vilket inte har setts med blida ögon. I förra veckans nummer av Kyrkans tidning skrev prästen och journalisten om att biskop Urwin skulle komma till Visby. Och det var synnerligen hårda ord hon skrev:

"Visby stift har en ny obligatorisk fortbildningsdag den 17 januari och till denna har den anglikanske biskopen Lindsay Urwin anlitats som huvudtalare. Urwin är en ökänd kvinnoprästmotståndare och har dessutom  uttalat sitt stöd för biskopen San Joaquin i Kalifornien som tog sitt stift ur den episkopala kyrkan när kyrkan vigde en homosexuell man till biskop. Lindsay Urwin är djupt konservativ och förespråkar celibat."

Helle Klein slutar inte där, hon skriver:

"Vad denne man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster på Gotland är för mig en gåta."

Det finns en hel del jag skulle vilja säga. Till att börja med hör jag till de som accepterar kvinnliga präster som en del i Svenska kyrkan. Jag tror att Jesus Kristus kallar både män och kvinnor att vara Verbi Divini Minister - Det gudomliga Ordets tjänare. Men för mig är det viktigt att vi som kyrka kan bära olika uppfattningar i frågan om ämbetet. För att vi ska kunna göra det krävs en ödmjukhet och lyhördhet för varandra. Motståndare till ordningen med kvinnliga präster måste kunna respektera en kvinna som säger ha en prästkallelse. Respekt handlar inte om att hålla med henne. Det handlar om inte fördöma vederbörande. Och samtidigt måste vi som förespråkare av ordningen med kvinnliga präster kunna lyssna på de män och kvinnor som inte förespråkar det. Helle Kleins uttalande blir för mig väldigt motsägelsefullt. Svenska kyrkan är en ekumeniskt öppen kyrka. Hur blir det då om man inte ger sig tid och kraft att lyssna på en meningsmotståndare? Tanken att biskop Urwin inte skulle kunna lära svenska evangeliskt-lutherska präster något är också egendomlig. Ingen människa lever för sig självt, det vet vi i sociologins värld. Och detsamma gäller faktiskt i Kyrkans kontext. Vi är med-lemmar i Guds familj och delar av Kristi kropp. Och här har varje del sin uppgift och sitt bidrag att ge till vad det är att vara Kyrka i vår tid.

Helle Kleins tankar blir ett stämplande av människor. Om man inte accepterar uppfattningen att kvinnor kan vara präster blir man en motståndare, utan några goda erfarenheter att kunna ge vidare. Sålunda måste vi alltså kapa det ekumeniska arbetet med den Katolska kyrkan och den Ortodoxa kyrkan. Dessa kyrkor underkänner inte bara kvinnor som präster, utan även ämbetet i Svenska kyrkan. Kanske bör man samtidigt kapa banden med pingtkyrkan eftersom de inte har något ämbete och för att de har en annan syn på Bibeln och dopet.

Jag vill återigen betyga att jag inte delar biskop Urwins uppfattning om kvinnliga präster. Gud kallar män och kvinnor. Men vägen fram är inte isoleringens väg, utan kärlekens väg i tron på Kristus.

Helle Kleins artikel: http://www.kyrkanstidning.se/node/21165

Andreas Holmberg skriver en god insändare: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/bra-att-visby-tar-laran-pa-allvar

Dag Sandahl skriver i sin blogg som situationen på Gotland:http://bloggardag.blogspot.com/2012/01/for-sent.html

Intervju med Magnus Hagberg: http://www.kyrkanstidning.se/node/21386

Artikel om Biskop Sven-Erik Fasts öppningstal: http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/visbybiskopen-betonade-enheten

Jag funderar lite på begreppet identitet. Enligt definitionen av ordet på Wikipedia innebär det:

"Personlig identitet syftar inom filosofin på en självmedvetande persons essens, det som gör någon till just den person som den är och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter, trots ytliga förändringar. Detta problemområde innefattar frågor som: Vad är jag? När började jag att vara? och Vad kommer att hända med mig när jag dör?"

Identitet är alltså det som gör oss till de vi är och som gör att vi är desamma under olika tidpunkter trots ytliga förändringar. Det finns många saker som påverkar en människas identitet. Studie, arbete och fritidsintressen påverkar (och det säger sig självt) vilka vi är. I mötet med andra människor blir vi en människa säger någon sociolog, och en annan säger "No man is an Island, an entire part of itself."

Identitet handlar ofta om vad vi klarar av att göra. I det stressade samhälle med höga krav som vi lever i idag påverkas självklart vilka vi är av andras höga förväntningar. När vi faller eller inte lever upp till kraven kan det följa att man får en dålig självkänsla. För många påverkas också identiteten från att ha gått från ett sammanhang till ett annat. För många blir det en verklighet när man går från att ha ett arbete till att bli arbetslös, eller varför inte från att ha studerat i många år till och sedan gå in i rollen att vara det man har studerat sig till.

Identitet är viktigt i ett kristet sammanhang. För vårt budskap om Jesu gåva om frälsning och kärlek vill säga något till alla människor. Mötet med Gud berör människor berör oss, och vill göra oss mer och mer till de Han har skapat oss till. St Augustinus säger "Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos dig." En människas identitet, hur vi är, kommer endast till sin rätt när vi möter den levande Guden. Budskapet i Bibeln är att en människa både är syndare och rättfärdig (simul justus et peccator), för att klä orden i en luthersk terminologi. Guds budskap är att alla människor har gått vilse från Gud och syndat (handlat i strid med Guds vilja). Samtidigt är Guds budskap att Han älskar oss. Att Han, genom Jesu Kristi död och uppståndelse, öppnat en väg till sig. Genom dopet och tron har vi fått ikläda oss Kristus själv.

Vår identit som kristna är inte något enkelt avsnitt. Att besvara frågan: Vem är jag? är de fakto en omöjlighet. För vilka vi är beror självfallet på många olika faktorer och omständigheter. Att säga något om kristna människors identitet som helhet är också det en omöjlighet. Men i allt får vi, som kristna, bygga vår identitet på Guds nåd och förlåtelse.