Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt mycket hänt i mitt liv. Två människor som jag älskar och som betytt så mycket i mitt liv har avlidit. Min kusin avled efter ett års kamp mot cancern. 13 dagar efter att hans död avled min mormor. Tiden har varit präglad av sorg, saknad, ångest, vanmakt och bitterhet.

Det har varit så mycket känslor i mitt liv på grund av det här. Jag har ifrågasatt mycket i mitt liv, jag har gråtit och skrikit på den Gud som jag tror på och funderat på vad jag har gjort som förtjänat det här lidandet. Jag har mått dåligt och nästan kännt det som om en avgrund av sorg och missmod har hållt på att dra ner mig.

Jag mår inte bra. Sorgen gör så ont i mitt hjärta - det känns som ett varande sår som bara blöder och blöder. Ibland känns det bättre än annars. Ibland känns det som att jag inte vill bli bättre - att jag vill gå under i denna hjärtskärande sorg. Det är som en rädsla att släppa taget. Förmodligen låter det hur märkligt som helst, men det är precis så det kan kännas.

Jag mår fortfarande inte bra på grund av allt. Men trots allt, hur paradoxalt det än låter, känns det som att såren håller på att läka. Och hur märkligt än det än kan låta får jag inse att jag under allt detta faktiskt har kännt närvaron av Gud. Hur skulle orka en enda dag om det inte vore någon som bar mig? Jag känner ofta besvikelse och jag kan inte neka till att jag ibland är anklagande mot Gud, men ändå känner jag hur finns med mig i detta svåra. Hur svårt det än känns måste jag erkänna att jag inte har hela bilden. Jag förstår inte varför dessa människor jag älskar skulle ryckas ifrån mig. Men jag måste acceptera att jag en gång kommer att kunna se bilden helt och hållet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...

Riktigt, riktigt länge sedan jag skrev något här. Jag har saknat bloggskrivandet, men har helt enkelt inte haft vare sig tid eller ork att skriva. Saker är inte som de var för ett halvår sedan. För ett halvår sedan kändes allt mycket hopplöst. Jag sö...