För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.

1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? 3Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. 4Och vägen dit jag går, den känner ni.” 5Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” 6Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. 7Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” 8Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” 9Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? 10Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. 11Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. 12Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, 13och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. 14Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det. (Joh 14:1-14)

Det här är med vägar är inte något enkelt. Om det är något livet har lärt mig så är det hur otroligt det är att gå vilse i bokstavlig mening. Under min tid här i Staden (där jag var) har jag hunnit gå vilse både en och två gånger på  diverse vägar. Och liknande är det i våra liv som människor. Vägval har med våra livsvillkor som människor att göra. Vi ställs inför olika slags vägval i våra liv. Som ung funderar man ofta hur livet ska se ut, eller vilken utbildning man ska välja. Som äldre finns det andra slags vägval man funderar över.

Ibland liknas våra liv som människor som just en väg där vi ibland faktiskt går vilse. Skapelseberättelsen berättar för oss om hur Gud skapade människan till sin avbild, till att leva i en relation med honom. Men något har hänt. Där i skapelsens morgon vänder sig människan bort från Gud, hon tar en väg som leder henne bort från närheten till sin Gud. Genom detta har synden kommit in i mänskligheten. Det är ett svårt ord som har många felaktiga innebörder. Vårt svenska ord för synd kommer från tyskans die sünde som betyder sund – alltså det som skiljer två landområden från varandra. Synden är det i våra liv som skiljer och leder oss bort från Gud och varandra. Det som inte sker i kärlek.

Den här händelsen från Johannesevangeliet är en liten del av vad som kallas för Jesu avskedstal. Någon har sagt avskedstalet är själva kärnan i evangeliet. Vi ser hur Jesus förbereder sina lärjungar på vad som komma skall. Jesus berättar hur han ska gå bort för att bereda plats för oss i Faderns hus, att det där finns många rum. Han vet vilken väg han måste gå för detta – lidandets och kärlekens väg. Precis innan dagens text har Jesus förutsagt hur Judas kommer att förråda honom och hur Petrus kommer att svika honom tre gånger. Jesus vet vilken väg som ligger framför honom. Inom de närmsta dagarna kommer han överges av sina lärjungar, misshandlas, smädas och avrättas på korset. Allt detta i och av kärlek till oss. Av kärlek för att vi människor ska vara barn hos Gud, för att öppna den väg som stängdes för oss genom syndafallet bär Jesus all vår brustenhet, all vår skuld och skam på korset i sin egen kropp.

”Den väg dit jag går, den känner ni”

Bland lärjungaskaran är Thomas den lärjunge som profilerar sig tydligast som en typisk svensk tvivlare. Han kallas ibland för Thomas Tvivlaren eftersom han inte låtsas som att han har en tro som han inte har. När Jesus i Joh 11 berättar att Lasarus har dött och uppmanar sina lärjungar att följa med dit utbrister Thomas: ”Låt oss gå och dö med honom”. Han misstror här Jesu kraft att bota. På liknande sätt efter Jesu uppståndelse säger han sig inte kunna tro på att Jesus har uppstått förrän han har fått se och ta på sårmärkena. Jag tänker att Thomas skulle kunna vara en slags förebild för oss. Liksom han kommer till Jesus med sina frågor och tvivel, får också vi göra det medvetna om att Jesus också besvarar våra frågor, även om det kanske inte sker på det sätt vi förväntar oss. Thomas frågar: ”Hur kan vi känna vägen?” och får som svar ett av de mest älskade Jesusorden:

”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

När Jesus säger detta gör han ett högt anspråk, något som i våra tider kan kännas väldigt svårt. I vår tid finns ju ofta föreställningen att det som är sant för dig inte med nödvändighet är sant för mig. Men Jesus är tydlig. Han är inte en väg bland många vägar som leder mot samma mål, han är inte en sanning bland flera sanningar. Han säger ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jag tänker att Jesus är vad varje människas djupast längtar efter, han är vår mening och vårt liv. Han är den som kan ge våra oroliga hjärtan ro, som Augustinus säger. När Jesus säger ”Jag är…” Anspelar detta på Guds möte med Mose i den brinnande busken. Mose frågar vad Guds namn är, varvid Gud svarar: ”Jag är den Jag Är”. Vid sex andra tillfällen i Johannesevangeliet säger Jesus Jag Är i olika sammanhang.

* Jag är Livets Bröd

* Jag är världens ljus

* Jag är dörren

* Jag är den gode Herden

* Jag är uppståndelsen och livet

* Jag är vinstocken, ni är grenarna.

Jesus menar sig vara något mer än en viktig förebild, nämligen att vara Gud själv. När Filippos ber Jesus om att få se Fadern svarar Jesus: ”Den som har sett mig har sett Fadern”. Vad betyder för dig att Jesus är Gud? Vad betyder det i ditt liv att den Gud som har skapat hela världen och Dig har blivit människa i Jesus? För mig innebär detta att Gud väljer att bli nåbar på ett tydligt och konkret sätt i Jesus Kristus. Genom Jesus kan vi lära känna Gud och förstå att vi är älskade av Gud. Johannes skriver:

”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: Han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom Honom.” (1 Joh 4:8)

Jesus är vägen till livet, eftersom han är ett med Gud. Genom honom kan vi ha en gemenskap med Gud. Vilken väg möts vi av när vi följer honom? Möts vi av en problemfri tillvaro utan smärtor och lidande? Jesu väg visar oss inte en enkel väg. Vi vet hur det går. Han lider och dör på korset ensam och övergiven. Det finns inga löften om att vi skulle få en smärtfri väg genom livet. Tvärtom är det en mänsklig erfarenhet att våra liv ofta är kantade av olika slags svårigheter. Men i vår tro finns en stor tröst. Allt slutade inte på långfredagen med Jesu död. På påskdagen uppstod han. Det visar på ett mönster präglat av hopp. Från död till liv, från lidande till befrielse – från det som syntes vara det största av nederlag till den största segern. Jesus säger idag att han går bort för att bereda rum för och att han kommer tillbaka för att hämta oss till sig. Han har vandrat vägen framför oss, han finns bakom oss i vår vandring och han finns med oss. Han inleder sitt avskedstal till lärjungarna med att säga:

”Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.”

Jag är nog inte ensam om att känna oro av olika slag. Oro för nära och kära, ovisshet hur vi ska välja i livet. Och Gud känner helt och fullt vad som ligger på våra hjärtan av oro och ängslan. Jesu uppmaning är inte ett sätt att varken förminska detta eller fly undan verkligheten. Tvärtom är han nästan kusligt realistisk i evangelierna. Han gråter när vännen Lasarus dör. Han svettas blod och säger att hans själ är bedrövad i Getsemane timmar innan han utlämnas för att dö. Ändå uppmanar han oss till att tro på honom. Ett ord som sammanfattar Jesu uppmaning är ordet frid eller eiréne som det heter på grekiska. Frid är inte främst en känsla av glädje och ljus, det är snarast frågan om ett fullbordat faktum. Genom Jesus har vi frid med Gud. Också i de stunderna där livet gör som mest ont kan vi säga att vi har frid med Gud. För under allt är vägen hem till Gud öppen och det finns en grund till frid. Detta är något som får bära oss och som vi får ha vårt fäste i.

Vägar är inte något alldeles enkelt här i livet. Men som kristna är vår tro att Jesus är vägen hem till Gud och samtidigt en medvandrare. Amen.

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt mycket hänt i mitt liv. Två människor som jag älskar och som betytt så mycket i mitt liv har avlidit. Min kusin avled efter ett års kamp mot cancern. 13 dagar efter att hans död avled min mormor. Tiden har varit präglad av sorg, saknad, ångest, vanmakt och bitterhet.

Det har varit så mycket känslor i mitt liv på grund av det här. Jag har ifrågasatt mycket i mitt liv, jag har gråtit och skrikit på den Gud som jag tror på och funderat på vad jag har gjort som förtjänat det här lidandet. Jag har mått dåligt och nästan kännt det som om en avgrund av sorg och missmod har hållt på att dra ner mig.

Jag mår inte bra. Sorgen gör så ont i mitt hjärta - det känns som ett varande sår som bara blöder och blöder. Ibland känns det bättre än annars. Ibland känns det som att jag inte vill bli bättre - att jag vill gå under i denna hjärtskärande sorg. Det är som en rädsla att släppa taget. Förmodligen låter det hur märkligt som helst, men det är precis så det kan kännas.

Jag mår fortfarande inte bra på grund av allt. Men trots allt, hur paradoxalt det än låter, känns det som att såren håller på att läka. Och hur märkligt än det än kan låta får jag inse att jag under allt detta faktiskt har kännt närvaron av Gud. Hur skulle orka en enda dag om det inte vore någon som bar mig? Jag känner ofta besvikelse och jag kan inte neka till att jag ibland är anklagande mot Gud, men ändå känner jag hur finns med mig i detta svåra. Hur svårt det än känns måste jag erkänna att jag inte har hela bilden. Jag förstår inte varför dessa människor jag älskar skulle ryckas ifrån mig. Men jag måste acceptera att jag en gång kommer att kunna se bilden helt och hållet.