Riktigt, riktigt länge sedan jag skrev något här. Jag har saknat bloggskrivandet, men har helt enkelt inte haft vare sig tid eller ork att skriva. Saker är inte som de var för ett halvår sedan. För ett halvår sedan kändes allt mycket hopplöst. Jag sökte jobb efter jobb, jag ängslades för mina närstående som varit sjuka. Nu har jag ett sommarjobb. Nu är min kusin så pass frisk som han efter omständigheterna kan vara.

Nu under sommaren är jag semestervikarie i socialpsykiatrin i en stad. Jag har möjlighet att tillämpa min kunskap både från gymnasiet och universitet, vilket har kännts/känns jättebra. Jag trodde aldrig att jag skulle få sommarjobb, vilket jag dock glädjande fick. Fyra veckor av totalt sex veckor är avklarade. Däremellan är jag ledig 3 veckor innan höstens studier börjar. Teologi i en av Sveriges större städer.

Ett fåtal människor vet om jag inte har mått bra. Det är en mixtur av olika händelser som bidragit till detta. Till stor del är det min vacklande självkänsla som jag brottas med. Nu har jag äntligen gjort slag i saken och börjat gå i terapi. Det är verkligen välgörande att gå i terapi. Det är absolut inte så att alla ens problem löser sig därför att man börjar samtala med en psykolog. Men däremot ges man möjlighet att få sätta ord på det smärtsamma i ens liv - det som gör ont och skaver i själen, samt perspektiv som man annars inte skulle ha fått. Det är kämpigt att gå i terapi. För det handlar ju om att öppna sig för en annan människa. Det är inte lätt, utan tvärtom väldigt svårt. Någonstans tror jag att vi alla bär på en rädsla för oss själva. En rädsla för att låta det där inom oss komma upp till ytan. Trots att det är nödvändigt. Vi har alla saker inom oss som smärtar. Därför är det viktigt att ta tag i det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...