Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har haft en termins studieuppehåll och försökt förvalta den på bästa sätt; genom att arbeta, gå i samtalsterapi och landa efter allt som har hänt. Det har varit en tung period i mitt liv. Occh det kommer givetvis dröja innan jag är helt läkt efter min mors sjukdom och dessförinnan de två dödsfallen som inträffade förra våren. Samtidigt mår jag för tillfället så mycket bättre än vad jag har gjort på länge. På något sätt lär man sig att leva med svåra - man finner strategier för att hantera smärtan, inte så att man blundar för den eller så. För mig var tiden i samtalsterapi en otroligt viktig och dyrbar möjlighet att hantera det här. För det hjälpte mig att våga tala om det svåra som har funnits i mitt liv; hur jag blev mobbad under mellan- och högstadiet, min dåliga självkänsla som är en konsekvens av detta och framförallt att vara anhörig till en demenssjuk person.

Sedan januari är jag tillbaka igen i Universitetsstaden. Jag är tillbaka i den stad som känns som ett andra hem och får rusta mig inför det jag tror är min livsuppgift och livskallelse. De kurser jag läser just nu handlar om själavård. Dessa är en otroligt god hjälp att få bearbeta de här sakerna som varit smärtsamma i mitt liv. Böcker kan givetvis inte läka sår. Men de kan hjälpa till reflektion och sätta in mina händelser i ett större sammanhang.

Idag skickade jag in min intresseanmälan till stiftet om att få bli antagen som prästkandidat. Det är andra gången jag gör det. För tre år sedan var jag uppe i antagningskonferens och fick beskedet att jag inte kallades som prästkandidat just då. Självklart har jag känt både sorge, ilska, bitterhet och oro efter det beskedet. Vem - som seriöst upplever en kallelse - skulle väl känna något annat? Samtidigt har beskedet inneburit något gott. Jag har fått möjlighet att mogna och växa som människa. Jag har haft möjlighet att bearbeta saker som gjort ont i mitt liv. Jag har haft möjlighet att få god arbetslivserfarenhet av att jobba med och för människor. Hur smärtsamt beskedet än var den där dagen för tre år sedan har jag sett hur Gud har låtit detta samverka till det bästa (utifrån Rom 8:28).

Vem är jag då idag som jag inte var för tre år sedan? Den frågan kommer av relevanta skäl att ställas till mig. Det tror jag. I grunden tror jag att fortfarande är den jag var för tre år sedan - broder J. Samtidigt är jag en broder J som på allvar har arbetat med sig själv: som vågar att tro gott om sig på ett sätt han inte kunnat tidigare. Jag är en broder J som också har gått igenom flera olika händelser som format mig. Dessutom har jag införskaffat arbetslivserfarenhet.

Oavsett vilket beskedet jag får av biskopen i år ser jag att jag har växt och mognat.

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.

1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? 3Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. 4Och vägen dit jag går, den känner ni.” 5Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” 6Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. 7Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” 8Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” 9Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? 10Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. 11Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. 12Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, 13och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. 14Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det. (Joh 14:1-14)

Det här är med vägar är inte något enkelt. Om det är något livet har lärt mig så är det hur otroligt det är att gå vilse i bokstavlig mening. Under min tid här i Staden (där jag var) har jag hunnit gå vilse både en och två gånger på  diverse vägar. Och liknande är det i våra liv som människor. Vägval har med våra livsvillkor som människor att göra. Vi ställs inför olika slags vägval i våra liv. Som ung funderar man ofta hur livet ska se ut, eller vilken utbildning man ska välja. Som äldre finns det andra slags vägval man funderar över.

Ibland liknas våra liv som människor som just en väg där vi ibland faktiskt går vilse. Skapelseberättelsen berättar för oss om hur Gud skapade människan till sin avbild, till att leva i en relation med honom. Men något har hänt. Där i skapelsens morgon vänder sig människan bort från Gud, hon tar en väg som leder henne bort från närheten till sin Gud. Genom detta har synden kommit in i mänskligheten. Det är ett svårt ord som har många felaktiga innebörder. Vårt svenska ord för synd kommer från tyskans die sünde som betyder sund – alltså det som skiljer två landområden från varandra. Synden är det i våra liv som skiljer och leder oss bort från Gud och varandra. Det som inte sker i kärlek.

Den här händelsen från Johannesevangeliet är en liten del av vad som kallas för Jesu avskedstal. Någon har sagt avskedstalet är själva kärnan i evangeliet. Vi ser hur Jesus förbereder sina lärjungar på vad som komma skall. Jesus berättar hur han ska gå bort för att bereda plats för oss i Faderns hus, att det där finns många rum. Han vet vilken väg han måste gå för detta – lidandets och kärlekens väg. Precis innan dagens text har Jesus förutsagt hur Judas kommer att förråda honom och hur Petrus kommer att svika honom tre gånger. Jesus vet vilken väg som ligger framför honom. Inom de närmsta dagarna kommer han överges av sina lärjungar, misshandlas, smädas och avrättas på korset. Allt detta i och av kärlek till oss. Av kärlek för att vi människor ska vara barn hos Gud, för att öppna den väg som stängdes för oss genom syndafallet bär Jesus all vår brustenhet, all vår skuld och skam på korset i sin egen kropp.

”Den väg dit jag går, den känner ni”

Bland lärjungaskaran är Thomas den lärjunge som profilerar sig tydligast som en typisk svensk tvivlare. Han kallas ibland för Thomas Tvivlaren eftersom han inte låtsas som att han har en tro som han inte har. När Jesus i Joh 11 berättar att Lasarus har dött och uppmanar sina lärjungar att följa med dit utbrister Thomas: ”Låt oss gå och dö med honom”. Han misstror här Jesu kraft att bota. På liknande sätt efter Jesu uppståndelse säger han sig inte kunna tro på att Jesus har uppstått förrän han har fått se och ta på sårmärkena. Jag tänker att Thomas skulle kunna vara en slags förebild för oss. Liksom han kommer till Jesus med sina frågor och tvivel, får också vi göra det medvetna om att Jesus också besvarar våra frågor, även om det kanske inte sker på det sätt vi förväntar oss. Thomas frågar: ”Hur kan vi känna vägen?” och får som svar ett av de mest älskade Jesusorden:

”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

När Jesus säger detta gör han ett högt anspråk, något som i våra tider kan kännas väldigt svårt. I vår tid finns ju ofta föreställningen att det som är sant för dig inte med nödvändighet är sant för mig. Men Jesus är tydlig. Han är inte en väg bland många vägar som leder mot samma mål, han är inte en sanning bland flera sanningar. Han säger ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jag tänker att Jesus är vad varje människas djupast längtar efter, han är vår mening och vårt liv. Han är den som kan ge våra oroliga hjärtan ro, som Augustinus säger. När Jesus säger ”Jag är…” Anspelar detta på Guds möte med Mose i den brinnande busken. Mose frågar vad Guds namn är, varvid Gud svarar: ”Jag är den Jag Är”. Vid sex andra tillfällen i Johannesevangeliet säger Jesus Jag Är i olika sammanhang.

* Jag är Livets Bröd

* Jag är världens ljus

* Jag är dörren

* Jag är den gode Herden

* Jag är uppståndelsen och livet

* Jag är vinstocken, ni är grenarna.

Jesus menar sig vara något mer än en viktig förebild, nämligen att vara Gud själv. När Filippos ber Jesus om att få se Fadern svarar Jesus: ”Den som har sett mig har sett Fadern”. Vad betyder för dig att Jesus är Gud? Vad betyder det i ditt liv att den Gud som har skapat hela världen och Dig har blivit människa i Jesus? För mig innebär detta att Gud väljer att bli nåbar på ett tydligt och konkret sätt i Jesus Kristus. Genom Jesus kan vi lära känna Gud och förstå att vi är älskade av Gud. Johannes skriver:

”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: Han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom Honom.” (1 Joh 4:8)

Jesus är vägen till livet, eftersom han är ett med Gud. Genom honom kan vi ha en gemenskap med Gud. Vilken väg möts vi av när vi följer honom? Möts vi av en problemfri tillvaro utan smärtor och lidande? Jesu väg visar oss inte en enkel väg. Vi vet hur det går. Han lider och dör på korset ensam och övergiven. Det finns inga löften om att vi skulle få en smärtfri väg genom livet. Tvärtom är det en mänsklig erfarenhet att våra liv ofta är kantade av olika slags svårigheter. Men i vår tro finns en stor tröst. Allt slutade inte på långfredagen med Jesu död. På påskdagen uppstod han. Det visar på ett mönster präglat av hopp. Från död till liv, från lidande till befrielse – från det som syntes vara det största av nederlag till den största segern. Jesus säger idag att han går bort för att bereda rum för och att han kommer tillbaka för att hämta oss till sig. Han har vandrat vägen framför oss, han finns bakom oss i vår vandring och han finns med oss. Han inleder sitt avskedstal till lärjungarna med att säga:

”Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.”

Jag är nog inte ensam om att känna oro av olika slag. Oro för nära och kära, ovisshet hur vi ska välja i livet. Och Gud känner helt och fullt vad som ligger på våra hjärtan av oro och ängslan. Jesu uppmaning är inte ett sätt att varken förminska detta eller fly undan verkligheten. Tvärtom är han nästan kusligt realistisk i evangelierna. Han gråter när vännen Lasarus dör. Han svettas blod och säger att hans själ är bedrövad i Getsemane timmar innan han utlämnas för att dö. Ändå uppmanar han oss till att tro på honom. Ett ord som sammanfattar Jesu uppmaning är ordet frid eller eiréne som det heter på grekiska. Frid är inte främst en känsla av glädje och ljus, det är snarast frågan om ett fullbordat faktum. Genom Jesus har vi frid med Gud. Också i de stunderna där livet gör som mest ont kan vi säga att vi har frid med Gud. För under allt är vägen hem till Gud öppen och det finns en grund till frid. Detta är något som får bära oss och som vi får ha vårt fäste i.

Vägar är inte något alldeles enkelt här i livet. Men som kristna är vår tro att Jesus är vägen hem till Gud och samtidigt en medvandrare. Amen.

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt mycket hänt i mitt liv. Två människor som jag älskar och som betytt så mycket i mitt liv har avlidit. Min kusin avled efter ett års kamp mot cancern. 13 dagar efter att hans död avled min mormor. Tiden har varit präglad av sorg, saknad, ångest, vanmakt och bitterhet.

Det har varit så mycket känslor i mitt liv på grund av det här. Jag har ifrågasatt mycket i mitt liv, jag har gråtit och skrikit på den Gud som jag tror på och funderat på vad jag har gjort som förtjänat det här lidandet. Jag har mått dåligt och nästan kännt det som om en avgrund av sorg och missmod har hållt på att dra ner mig.

Jag mår inte bra. Sorgen gör så ont i mitt hjärta - det känns som ett varande sår som bara blöder och blöder. Ibland känns det bättre än annars. Ibland känns det som att jag inte vill bli bättre - att jag vill gå under i denna hjärtskärande sorg. Det är som en rädsla att släppa taget. Förmodligen låter det hur märkligt som helst, men det är precis så det kan kännas.

Jag mår fortfarande inte bra på grund av allt. Men trots allt, hur paradoxalt det än låter, känns det som att såren håller på att läka. Och hur märkligt än det än kan låta får jag inse att jag under allt detta faktiskt har kännt närvaron av Gud. Hur skulle orka en enda dag om det inte vore någon som bar mig? Jag känner ofta besvikelse och jag kan inte neka till att jag ibland är anklagande mot Gud, men ändå känner jag hur finns med mig i detta svåra. Hur svårt det än känns måste jag erkänna att jag inte har hela bilden. Jag förstår inte varför dessa människor jag älskar skulle ryckas ifrån mig. Men jag måste acceptera att jag en gång kommer att kunna se bilden helt och hållet.

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar om livet/tron på Jesus.

Nu har jag befunnit mig i Universitetsstaden i tre månader. Det har varit månader fyllda av såväl glädje, som missmod och ibland sorg. Det har varit månader av krav. Nyligen avslutades kursen i etik, och idag sände jag in sista hemtentan i dogmatik. Det känns jätteskönt. Nu har jag några dagar att vill upp inför nästa delkurs.

På det personliga planet har det inte alltid varit så lätt. En nära släktning till mig har fått en hjärntumör. Vilket har inneburit tårar, känslor av sorg och ångest.

Har för avsikt att börja blogga igen på allvar.

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkovra mig i teologi och ta något stapplande steg mot den väg som min Herre och Frälsare kallar mig att gå. När Jesus kallar oss att gå måste vi bege oss. Och i det här fallet gör jag det med stor glädje.

I övrigt är saker rätt ljusa tycker jag. Jag har gått i terapi under sommaren. Det är otroligt givande att lära känna sig själv bättre. Inte är det så att alla problem löser sig bara för att man samtalar med en psykolog. Men likväl ger det mycket att låta de där smärtsamma sakerna få komma upp till ytan. För det har vi alla i olika variationer. Den här tiden har hjälpt mig att få perspektiv på sjukdomar och lidande i min familj.

Riktigt, riktigt länge sedan jag skrev något här. Jag har saknat bloggskrivandet, men har helt enkelt inte haft vare sig tid eller ork att skriva. Saker är inte som de var för ett halvår sedan. För ett halvår sedan kändes allt mycket hopplöst. Jag sökte jobb efter jobb, jag ängslades för mina närstående som varit sjuka. Nu har jag ett sommarjobb. Nu är min kusin så pass frisk som han efter omständigheterna kan vara.

Nu under sommaren är jag semestervikarie i socialpsykiatrin i en stad. Jag har möjlighet att tillämpa min kunskap både från gymnasiet och universitet, vilket har kännts/känns jättebra. Jag trodde aldrig att jag skulle få sommarjobb, vilket jag dock glädjande fick. Fyra veckor av totalt sex veckor är avklarade. Däremellan är jag ledig 3 veckor innan höstens studier börjar. Teologi i en av Sveriges större städer.

Ett fåtal människor vet om jag inte har mått bra. Det är en mixtur av olika händelser som bidragit till detta. Till stor del är det min vacklande självkänsla som jag brottas med. Nu har jag äntligen gjort slag i saken och börjat gå i terapi. Det är verkligen välgörande att gå i terapi. Det är absolut inte så att alla ens problem löser sig därför att man börjar samtala med en psykolog. Men däremot ges man möjlighet att få sätta ord på det smärtsamma i ens liv - det som gör ont och skaver i själen, samt perspektiv som man annars inte skulle ha fått. Det är kämpigt att gå i terapi. För det handlar ju om att öppna sig för en annan människa. Det är inte lätt, utan tvärtom väldigt svårt. Någonstans tror jag att vi alla bär på en rädsla för oss själva. En rädsla för att låta det där inom oss komma upp till ytan. Trots att det är nödvändigt. Vi har alla saker inom oss som smärtar. Därför är det viktigt att ta tag i det.

Inte sällan händer det att människor är avvaktande och lite tveksam till det yttre deltagandet i Mässan. Man tycker att hjärtats hållning är det viktigare och att den yttre hållningen är överflödig, ja, menar somliga, även skadlig. Jag tänker att utan tvekan är hjärtats tro och tillförsikt det viktiga. Samtidigt behöver vi det yttre deltagandet. Det kan hjälpa oss att rikta fokuset till trons källa och ursprung, nämligen Jesus Kristus. Genom att stå upp i gudstjänsten uttrycker det vår villighet att lovsjunga Gud. Men det kan också stärka vår vilja att lovsäga och prisa Honom som har älskat oss först. Genom att falla på knä vid syndabekännelsen uttrycker vi, konkret, att vi vill ödmjuka oss för Gud. Vi har syndat och handlat mot hur Gud vill att vi ska göra. Knäfallandet kan hjälpa vårt hjärta till ödmjukhet. Genom att falla på knä vid instiftelseorden uttrycker vi även där en ödmjukhet för Gud. Samtidigt är det ett uttryck för vördnad inför vår Herre. En vördnad för Honom som med sin kropp och sin själ ger oss liv i Altarets sakrament. Genom att korsteckna oss påminner vi oss om dopets nåd och treenigheten. Vi påminner oss om att Gud är en Gud för levande och inte för döda, ty Kristus lämmnade korset.

Man brukar inte sällan tala om "Lex credenci lex orandi" och "Lex orandi lex credenci". Det betyder: "Såsom vi tror, så ber vi" och "Såsom vi ber, så tror vi". Det är ett viktigt ledord när det gäller bön, men även liturgi. Liturgi betyder något i stil med Guds barns lek inför sin far. Det handlar om att vår tro får gestaltas i deltagandet i Mässan. Jag tror att vår tro kan påverkas om vi vågar att delta liturgiskt i Mässan genom att göra korstecken, falla på knä etc.

Idag stod dödsannonsen i den lokala tidningen om en pojke som för en månad sedan kastade sig framför tåget. Han är inte ensam. Bara här i kommunen har de senaste året 4-5, vad jag vet, unga män tagit sina liv. Även om man inte kände människan som tog sitt liv blir man fruktansvärt illa berörd. Man känner med de närstående som lämmnas kvar. Döden är hjärtlös och hård. Den hör inte till det naturliga eftersom den inte fanns när Gud skapade världen. Först efter syndafallet kom döden in i världen. Även om vi ofta tänker att döden är naturligt är den alltså, i en mening, onaturlig. Ännu mer onaturlig och ännu mer hård blir döden när den sker genom självmord. Ännu värre blir det när det är en ung människa, 17 år gammal, som har tagit sitt liv. Man tänker att han hade hela sitt liv framför sig. Ändå blev ångesten så stor och framtidshoppet så litet.

I den kristna kyrkan har det funnits, och finns än i dag i en del sammanhang, ett fyrkantigt resonemang när det gäller självmord. Somliga hävdar att en människa som tagit sitt liv aldrig kommer att få förlåtelse för detta - att personen kastas i helvetet. Trots det upplever jag att många kyrkor och samfund har fått en mer ödmjuk inställning till människor som tagit sitt liv. Man inser att självmord ofta inte är ett förakt mot Guds vilja, utan att det ofta har sitt ursprung i en djup depression. Det är inte vår sak som människor att döma någon människa. Domen är Guds, och den dom som han fäller är rättvis.

Det är många människor som av olika anledningar mår dåligt i vårt samhälle. Idealen som ställs på människor är många gånger omöjliga att leva upp till. Kraven är på många sätt orealistiska. Men i det här har kristen tro något att säga. Jag är väl medveten om att det tenderar att bli en klyscha. I många sammanhang tjatas det till leda om det här. Men ändock är det sant. Gud älskar oss. Han har skapat oss och finns vid vår sida.