Inte sällan händer det att människor är avvaktande och lite tveksam till det yttre deltagandet i Mässan. Man tycker att hjärtats hållning är det viktigare och att den yttre hållningen är överflödig, ja, menar somliga, även skadlig. Jag tänker att utan tvekan är hjärtats tro och tillförsikt det viktiga. Samtidigt behöver vi det yttre deltagandet. Det kan hjälpa oss att rikta fokuset till trons källa och ursprung, nämligen Jesus Kristus. Genom att stå upp i gudstjänsten uttrycker det vår villighet att lovsjunga Gud. Men det kan också stärka vår vilja att lovsäga och prisa Honom som har älskat oss först. Genom att falla på knä vid syndabekännelsen uttrycker vi, konkret, att vi vill ödmjuka oss för Gud. Vi har syndat och handlat mot hur Gud vill att vi ska göra. Knäfallandet kan hjälpa vårt hjärta till ödmjukhet. Genom att falla på knä vid instiftelseorden uttrycker vi även där en ödmjukhet för Gud. Samtidigt är det ett uttryck för vördnad inför vår Herre. En vördnad för Honom som med sin kropp och sin själ ger oss liv i Altarets sakrament. Genom att korsteckna oss påminner vi oss om dopets nåd och treenigheten. Vi påminner oss om att Gud är en Gud för levande och inte för döda, ty Kristus lämmnade korset.

Man brukar inte sällan tala om "Lex credenci lex orandi" och "Lex orandi lex credenci". Det betyder: "Såsom vi tror, så ber vi" och "Såsom vi ber, så tror vi". Det är ett viktigt ledord när det gäller bön, men även liturgi. Liturgi betyder något i stil med Guds barns lek inför sin far. Det handlar om att vår tro får gestaltas i deltagandet i Mässan. Jag tror att vår tro kan påverkas om vi vågar att delta liturgiskt i Mässan genom att göra korstecken, falla på knä etc.

Idag stod dödsannonsen i den lokala tidningen om en pojke som för en månad sedan kastade sig framför tåget. Han är inte ensam. Bara här i kommunen har de senaste året 4-5, vad jag vet, unga män tagit sina liv. Även om man inte kände människan som tog sitt liv blir man fruktansvärt illa berörd. Man känner med de närstående som lämmnas kvar. Döden är hjärtlös och hård. Den hör inte till det naturliga eftersom den inte fanns när Gud skapade världen. Först efter syndafallet kom döden in i världen. Även om vi ofta tänker att döden är naturligt är den alltså, i en mening, onaturlig. Ännu mer onaturlig och ännu mer hård blir döden när den sker genom självmord. Ännu värre blir det när det är en ung människa, 17 år gammal, som har tagit sitt liv. Man tänker att han hade hela sitt liv framför sig. Ändå blev ångesten så stor och framtidshoppet så litet.

I den kristna kyrkan har det funnits, och finns än i dag i en del sammanhang, ett fyrkantigt resonemang när det gäller självmord. Somliga hävdar att en människa som tagit sitt liv aldrig kommer att få förlåtelse för detta - att personen kastas i helvetet. Trots det upplever jag att många kyrkor och samfund har fått en mer ödmjuk inställning till människor som tagit sitt liv. Man inser att självmord ofta inte är ett förakt mot Guds vilja, utan att det ofta har sitt ursprung i en djup depression. Det är inte vår sak som människor att döma någon människa. Domen är Guds, och den dom som han fäller är rättvis.

Det är många människor som av olika anledningar mår dåligt i vårt samhälle. Idealen som ställs på människor är många gånger omöjliga att leva upp till. Kraven är på många sätt orealistiska. Men i det här har kristen tro något att säga. Jag är väl medveten om att det tenderar att bli en klyscha. I många sammanhang tjatas det till leda om det här. Men ändock är det sant. Gud älskar oss. Han har skapat oss och finns vid vår sida.