Ibland möts vi av de där glimtarna som verkligen kan få våra hjärtan att röras. På Ica när vi möter en person vi inte har träffat på länge, när vi besöker en äldre människa som har så mycket livsvisdom att dela med sig av eller på sjukhuset i väntrummet där vi sitter och läser i en berörande artikel.

Idag var jag med en släkting på sjukhuset (och det var ingenting allvarligt). Jag satt i väntrummet och läste lite i ett nummer av Ica-kuriren. Helt plötsligt blev jag som fastnaglad när jag vände sida i tidningen och såg ett reportage om barn- och ungdomsförfattaren Sören Olssons liv. För 20-21 år sedan fick han och hans hustru en son med Downs syndrom. Men trots det har deras son aldrig varit oönskad. Redan från början älskade han och hans hustru deras son. Genom artikeln lyser både glädje, stolthet och sorg igenom. Artikeln är berörande i en sådan tid som den vi lever i. Ständigt på nytt ifrågasätts människovärdet av olika anledningar. Men artikeln om Sören Olsson och hans hustru ger en skildring alla blivande föräldrar borde läsa. Den handlar om kärleken. Om en kärlek liksom den St Paulus talar om i 1 Kor 13 som bär allt, uthärdar allt och hoppas allt. Om en kärlek som sträcker sig bortom en utvecklingsstörning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...