I helgen var jag på antagningskonferensen. På fredagskvällen for jag iväg till en praktikantkompis och sov över där innan vi tidigt på lördagsmorgon for iväg mot plats T för antagningskonferens. Fyra olika personer, 2 ledamöter från domkapitlet, en diakon och en präst intervjuade oss och ställde väldigt djupa frågor vars syfte var att på djupet få en bild av oss. En själavårdsuppgift ingick. Därtill en gruppövning för att se hur vi fungerar i grupp.

Det kändes, på det hela taget, som att jag gav uttryck för den jag verkligen är. Idag, om jag har förstått det hela rätt, möttes antagningsgruppen igen för att enade ge sin rekommendation till biskopen om oss. I slutändan är biskopen suverän när det gäller att pröva prästkandidater. Så är vår Kyrkas ordning. Men oftast lyssnar biskopen på vilken bedömning antagningsgruppen har av oss och fattar beslut efter det.

Nästa vecka får jag reda på det. Nästa vecka får jag reda på om min väg att gå är att bli präst i Svenska kyrkan. Jag vill inte förvänta mig något. Jag försöker ställa in mig på att inte bli antagen. Vill inte bli besviken.