Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har haft en termins studieuppehåll och försökt förvalta den på bästa sätt; genom att arbeta, gå i samtalsterapi och landa efter allt som har hänt. Det har varit en tung period i mitt liv. Occh det kommer givetvis dröja innan jag är helt läkt efter min mors sjukdom och dessförinnan de två dödsfallen som inträffade förra våren. Samtidigt mår jag för tillfället så mycket bättre än vad jag har gjort på länge. På något sätt lär man sig att leva med svåra - man finner strategier för att hantera smärtan, inte så att man blundar för den eller så. För mig var tiden i samtalsterapi en otroligt viktig och dyrbar möjlighet att hantera det här. För det hjälpte mig att våga tala om det svåra som har funnits i mitt liv; hur jag blev mobbad under mellan- och högstadiet, min dåliga självkänsla som är en konsekvens av detta och framförallt att vara anhörig till en demenssjuk person.

Sedan januari är jag tillbaka igen i Universitetsstaden. Jag är tillbaka i den stad som känns som ett andra hem och får rusta mig inför det jag tror är min livsuppgift och livskallelse. De kurser jag läser just nu handlar om själavård. Dessa är en otroligt god hjälp att få bearbeta de här sakerna som varit smärtsamma i mitt liv. Böcker kan givetvis inte läka sår. Men de kan hjälpa till reflektion och sätta in mina händelser i ett större sammanhang.

Idag skickade jag in min intresseanmälan till stiftet om att få bli antagen som prästkandidat. Det är andra gången jag gör det. För tre år sedan var jag uppe i antagningskonferens och fick beskedet att jag inte kallades som prästkandidat just då. Självklart har jag känt både sorge, ilska, bitterhet och oro efter det beskedet. Vem - som seriöst upplever en kallelse - skulle väl känna något annat? Samtidigt har beskedet inneburit något gott. Jag har fått möjlighet att mogna och växa som människa. Jag har haft möjlighet att bearbeta saker som gjort ont i mitt liv. Jag har haft möjlighet att få god arbetslivserfarenhet av att jobba med och för människor. Hur smärtsamt beskedet än var den där dagen för tre år sedan har jag sett hur Gud har låtit detta samverka till det bästa (utifrån Rom 8:28).

Vem är jag då idag som jag inte var för tre år sedan? Den frågan kommer av relevanta skäl att ställas till mig. Det tror jag. I grunden tror jag att fortfarande är den jag var för tre år sedan - broder J. Samtidigt är jag en broder J som på allvar har arbetat med sig själv: som vågar att tro gott om sig på ett sätt han inte kunnat tidigare. Jag är en broder J som också har gått igenom flera olika händelser som format mig. Dessutom har jag införskaffat arbetslivserfarenhet.

Oavsett vilket beskedet jag får av biskopen i år ser jag att jag har växt och mognat.