Den 12 januari talade jag med stiftsadjunkten. Den rädsla och nervositet jag kände inför det samtalet var stor. Men samtidigt var det ett bra samtal. Det gick bra. Han tyckte att jag hade mognat mycket.

I maj, den 25, hade jag samtalet med psykologen. Det kändes som att det också var bra. Kanske kan någon tycka att det är märkligt att en person som ska bli präst, inför antagningskonferensen, ska samtala med en psykolog. Det tror jag kan vara väldigt bra. En psykolog kan läsa av ifall det finns kriser hos den som vill bli präst som vederbörande måste ta sig ur. En psykolog kan, genom sin kunskap i psykoogi, avgöra om en människa står med båda fötterna på jorden.

Den 9 juni hade jag samtalet med stiftets biskop som jag upplevde som rätt bra. Vi samtalade en bra stund. Han var lätt att prata med och en ödmjuk attityd.

I sommar har jag haft praktik i en församling. Det var, som jag har skrivit, roligt och nyttigt. Väldigt lärorikt. Och den gick bra... Det vågar jag säga. Det omdöme jag fick av min handledare gjorde mig in i hjärtat rörd.

Om ett par veckor sker nästa prövning. Antagningskonferens... Då ska jag möta antagningsgruppen som har till uppgift att pröva de som upplever en kallelse att vara präster eller diakoner. Behöver jag säga att det är nervöst? Det känns fruktansvärt nervöst. Det enda jag kan göra är att vara den jag är. Det enda jag kan göra är att försöka visa både på mina styrkor och svagheter som människa och låta de bedöma om min väg att gå är att vara präst i denna kyrka.

Hur förbereder jag mig bäst för antagningskonferensen?

Jag tror att grunden handlar om att ägna tid åt bön och meditation. Men lika mycket åt reflektion. Det är viktigt som kristen att fråga sig vad oika saker i den kristna tron egentligen är. Hur jag på dopet? Hur ser jag på nattvarden? Hur ser jag på bikten? Nu menar jag inte ett flummigt tänkande. Det finns rätt och fel i den kristna trosläran. Men det är viktigt med vårt personliga förhållanden till olika saker.

Det är verkligen något jobbigt det här... Blir det ett nej gäller det i fem år innan jag kan söka igen. Blir det ett ja kanske det blir på livstid. Gud vare mig syndare nådig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...