Inte sällan händer det att människor är avvaktande och lite tveksam till det yttre deltagandet i Mässan. Man tycker att hjärtats hållning är det viktigare och att den yttre hållningen är överflödig, ja, menar somliga, även skadlig. Jag tänker att utan tvekan är hjärtats tro och tillförsikt det viktiga. Samtidigt behöver vi det yttre deltagandet. Det kan hjälpa oss att rikta fokuset till trons källa och ursprung, nämligen Jesus Kristus. Genom att stå upp i gudstjänsten uttrycker det vår villighet att lovsjunga Gud. Men det kan också stärka vår vilja att lovsäga och prisa Honom som har älskat oss först. Genom att falla på knä vid syndabekännelsen uttrycker vi, konkret, att vi vill ödmjuka oss för Gud. Vi har syndat och handlat mot hur Gud vill att vi ska göra. Knäfallandet kan hjälpa vårt hjärta till ödmjukhet. Genom att falla på knä vid instiftelseorden uttrycker vi även där en ödmjukhet för Gud. Samtidigt är det ett uttryck för vördnad inför vår Herre. En vördnad för Honom som med sin kropp och sin själ ger oss liv i Altarets sakrament. Genom att korsteckna oss påminner vi oss om dopets nåd och treenigheten. Vi påminner oss om att Gud är en Gud för levande och inte för döda, ty Kristus lämmnade korset.

Man brukar inte sällan tala om "Lex credenci lex orandi" och "Lex orandi lex credenci". Det betyder: "Såsom vi tror, så ber vi" och "Såsom vi ber, så tror vi". Det är ett viktigt ledord när det gäller bön, men även liturgi. Liturgi betyder något i stil med Guds barns lek inför sin far. Det handlar om att vår tro får gestaltas i deltagandet i Mässan. Jag tror att vår tro kan påverkas om vi vågar att delta liturgiskt i Mässan genom att göra korstecken, falla på knä etc.