Idag stod dödsannonsen i den lokala tidningen om en pojke som för en månad sedan kastade sig framför tåget. Han är inte ensam. Bara här i kommunen har de senaste året 4-5, vad jag vet, unga män tagit sina liv. Även om man inte kände människan som tog sitt liv blir man fruktansvärt illa berörd. Man känner med de närstående som lämmnas kvar. Döden är hjärtlös och hård. Den hör inte till det naturliga eftersom den inte fanns när Gud skapade världen. Först efter syndafallet kom döden in i världen. Även om vi ofta tänker att döden är naturligt är den alltså, i en mening, onaturlig. Ännu mer onaturlig och ännu mer hård blir döden när den sker genom självmord. Ännu värre blir det när det är en ung människa, 17 år gammal, som har tagit sitt liv. Man tänker att han hade hela sitt liv framför sig. Ändå blev ångesten så stor och framtidshoppet så litet.

I den kristna kyrkan har det funnits, och finns än i dag i en del sammanhang, ett fyrkantigt resonemang när det gäller självmord. Somliga hävdar att en människa som tagit sitt liv aldrig kommer att få förlåtelse för detta - att personen kastas i helvetet. Trots det upplever jag att många kyrkor och samfund har fått en mer ödmjuk inställning till människor som tagit sitt liv. Man inser att självmord ofta inte är ett förakt mot Guds vilja, utan att det ofta har sitt ursprung i en djup depression. Det är inte vår sak som människor att döma någon människa. Domen är Guds, och den dom som han fäller är rättvis.

Det är många människor som av olika anledningar mår dåligt i vårt samhälle. Idealen som ställs på människor är många gånger omöjliga att leva upp till. Kraven är på många sätt orealistiska. Men i det här har kristen tro något att säga. Jag är väl medveten om att det tenderar att bli en klyscha. I många sammanhang tjatas det till leda om det här. Men ändock är det sant. Gud älskar oss. Han har skapat oss och finns vid vår sida.