Det är en gråmulen morgon. Solen kan dock nästan ta sig igenom molnen på himlen. Jag sitter på tåget mot en stad i södra Sverige. Då jag inte har någon platsbiljett sitter jag i en vagn med säten bredvid dörren. Mitt emot mig står det en tom barnvagn. När det bara är fem minuter kvar tills jag ska stiga kommer en ung mamma med sitt lilla barn i famnen. Jag noterar att barnet inte kan vara äldre än några månader. Modern bär sitt barn med en stark stolthet i sig. Från hennes ögon strålar ömhet och kärlek till sitt barn. Försiktigt lägger hon det lilla barnet i barnvagnen. Hon sätter sig bredvid och håller ett vaksamt och försiktigt öga på sitt barn. Snart stannar tåget till, jag kliver av tåget och går ut. Ut mot nya äventyr. Ut mot ny dag. Ut med ett minne av en mors kärlek till sitt barn.

Som kristna är vi, genom dopet, Guds älskade barn. Gud är vår fader. Inte så att Han är en gubbe på ett moln. Inte så att Han är som en jordisk fader, som har sina fel. Han är väsenskild. Gud är vår far och Han har på samma gång en mors omsorg om oss. Profeten Jesaja skriver:

"Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er. Ja, i Jerusalem skall ni bli tröstade."

Utan tvekan var det en sådan tröst som Israel, det utvalda gudsfolket, faktiskt behövde. Missmod var säkert stort bland Israels folk på den tiden, liksom vi idag olika anledningar, kan känna missmod och nedstämdhet.

Tankarna går återigen till modern som sitter på tåget och håller ett vaksamt öga på sitt barn. Säkerligen har hon lagt ner timmar och åter timmar på att trösta sitt barn. Och Gud, som är den store tröstaren, lägger ner mycket tid på att trösta och hjälpa oss som är hans barn.

 

Sara

16 september 2010 19:25

yey, jag är först!!
Välkommen vännen:D

http://www.jagmigochmittliv.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...