Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser min blogg. De senaste veckorna har allt varit så intensivt att jag inte haft möjlighet att skriva. Nu är praktiken över. Kan ärligt talat inte fatta vart tiden har hastat hän någonstans. I Januari såg jag fram emot det här. Och nu är det över.

Det har gått bra. Min handledare läste upp mitt omdöme och det kändes både som att det gav en beskrivning av mig samtidigt som det kändes oförklarligt... Hur skulle jag kunna vara en sådan person som hon beskriver?

Praktiken har gått bra. Har fått beröm för mycket. För mitt sätt att vara liturg (leda gudstjänster), förkunna och möta människor. I augusti stundar antagningskonferensen. Då kommer det avgöras om stiftet vill ha mig som prästkandidat nu. Man kan få tre svar, nämligen följande:

Ja - vi vill ha dig som prästkandidat. Då börjar en lång och samtidigt osäker väg. Då är det, på ett sätt, klart att stiftet vill ha en som präst. Samtidigt är vägen full av osäkerhet.

Ja - vi tror att du har en kallelse att vara präst, men vi vill att du väntar ett tag och kommer tillbaka om 2-3 år. Det här svaret får en hel del prästpraktikanter. Det kan finnas olika anledningar till detta. Antingen kanske man är omogen eller inte tillräckligt förankrat/har kännedom om Svenska kyrkan.

Nej - vi tror inte att din kallelse är att vara präst. Det här är det svåraste beskedet att få. Och om man inte är kallad kan det också, likväl, vara en lättnad. För då vet man vilken väg man inte är kallad att gå. Får man ett nej av biskop och domkapitel får man vänta 5 år innan man kan söka igen, om inte väldigt synnerliga skäl skulle föreligga... Det finns en sak som är viktig påpeka. I Svenska kyrkans andliga tradition skiljer man på den inre kallelsen och den yttre. Den inre kallelsen handlar om en människas vilja att arbeta som präst. Den yttre kallelsen är kyrkans kallelse. Att Svenska kyrkan inte finner att en person är kallad att vara präst i just Svenska kyrkan omintetgör inte möjlighet att vederbörande mycket väl kan ha en präst/pastorskallelse till någon annan kyrka.

Jag är nervös inför antagningskonferensen. Mitt omdöme var bra från min handledare. Trots det förväntar jag mig inte att bli antagen. Jag vill vara ödmjuk. Min bön är att Guds vilja ska ske.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...