Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser min blogg. De senaste veckorna har allt varit så intensivt att jag inte haft möjlighet att skriva. Nu är praktiken över. Kan ärligt talat inte fatta vart tiden har hastat hän någonstans. I Januari såg jag fram emot det här. Och nu är det över.

Det har gått bra. Min handledare läste upp mitt omdöme och det kändes både som att det gav en beskrivning av mig samtidigt som det kändes oförklarligt... Hur skulle jag kunna vara en sådan person som hon beskriver?

Praktiken har gått bra. Har fått beröm för mycket. För mitt sätt att vara liturg (leda gudstjänster), förkunna och möta människor. I augusti stundar antagningskonferensen. Då kommer det avgöras om stiftet vill ha mig som prästkandidat nu. Man kan få tre svar, nämligen följande:

Ja - vi vill ha dig som prästkandidat. Då börjar en lång och samtidigt osäker väg. Då är det, på ett sätt, klart att stiftet vill ha en som präst. Samtidigt är vägen full av osäkerhet.

Ja - vi tror att du har en kallelse att vara präst, men vi vill att du väntar ett tag och kommer tillbaka om 2-3 år. Det här svaret får en hel del prästpraktikanter. Det kan finnas olika anledningar till detta. Antingen kanske man är omogen eller inte tillräckligt förankrat/har kännedom om Svenska kyrkan.

Nej - vi tror inte att din kallelse är att vara präst. Det här är det svåraste beskedet att få. Och om man inte är kallad kan det också, likväl, vara en lättnad. För då vet man vilken väg man inte är kallad att gå. Får man ett nej av biskop och domkapitel får man vänta 5 år innan man kan söka igen, om inte väldigt synnerliga skäl skulle föreligga... Det finns en sak som är viktig påpeka. I Svenska kyrkans andliga tradition skiljer man på den inre kallelsen och den yttre. Den inre kallelsen handlar om en människas vilja att arbeta som präst. Den yttre kallelsen är kyrkans kallelse. Att Svenska kyrkan inte finner att en person är kallad att vara präst i just Svenska kyrkan omintetgör inte möjlighet att vederbörande mycket väl kan ha en präst/pastorskallelse till någon annan kyrka.

Jag är nervös inför antagningskonferensen. Mitt omdöme var bra från min handledare. Trots det förväntar jag mig inte att bli antagen. Jag vill vara ödmjuk. Min bön är att Guds vilja ska ske.