Under den senaste månaden har det blivit mycket samtal. Allra först i januari med stiftsadjunkten, därefter i juni med biskopen och nu massor med samtal med handledaren. Alla samtalen har haft som mål att mynna ut i Guds kallelse med mig, hur jag ska låta de nådegåvor Gud har gett mig bäst ska komma till sin rätt.

Vi gör lätt ett gigantiskt misstag när vi talar om ämbete. Vi tänker att kallelsen endast omfattar prästen och på sin höjd diakonen och biskopen. Men läser vi Bibeln finner vi snabbt att allas kallelse inte är att vara präster eller diakoner. I Bibeln finns också utrymme för det som i vår tradition kallas för det allmänna prästadömet - varje människas möjlighet, där hon befinner sig att oavsett vad hon gör till vardags vittna om Jesus Kristus me ord och handling i sitt liv.

Detta sätter in varje kristen broder eller syster i ett alldeles unikt sammanhang. Det är inte finare att vara präst än att vara busschaufför. Det är inte finare att vara präst än att vara sjuksköterska. Det är inte finare att inneha ämbetet än att vara städare. I Kristi kyrka och församling behövs vi alla med våra gåvor och förmågor.

Jag tror inte bara att det är jag, som upplever en prästkallelse, som ibland söker att hitta bortförklaringar eller undanflykter. Kanske har du, i ditt liv inför den uppgift Gud kallat dig till, försökt att hitta undanflykter för att inte gå den väg Gud vill att du ska gå? Kanske tänkte du när du kände en längtan efter att gå en viss väg oro och osäkerhet för att klara av den uppgiften och försökt hitta motiveringar till att inte göra det?

Som kristen tänker jag att vi frimodigt ska gå de vägar vi upplever oss kallade att gå. Vi ska gå den väg Gud befaller oss att vandra och försöka förverkliga den kallelse vi tror att Han har med våra liv. Men tänk om det inte är vår väg att gå? Tänk om Gud inte vill att jag ska bli just det jag känner mig kallad att vara? Ibland kan den osäkerheten sprida sig hos oss och i oss fortplantera en uppbyggande ångest. Jag tror vi ska lämmna saken i Guds händer. Är det Guds vilja att jag ska bli det jag av hjärtat längtar efter kommer Han att ge oss insikt om det. Är vägen däremot något annat kommer vi bli varse det. Ordspråket säger att där Gud stänger en dörr, där öppnar han ett fönster. Våga lita på Gud!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...