Jag lever i en folkkyrkokontext. Tanken på att Kyrkan ska vara öppen är, utan tvekan, central och viktig. Och visst är det så. Kyrkan ska vara öppen för människa. Människor ska kunna komma från helt olika sammanhang och få bli ett i kyrkan och dess gudstjänst. Vi ska ta emot varandra i frid säger Paulus i Romarbrevet. Men mitt upp i allt tal om öppenhet finns det också en fara - nämligen att öppenheten blir så stor så att den stänger vägen.

Det pågår en diskussion - och har gjort så i flera år - om Svenska kyrkan ska ha ett öppet nattvardsbord även för odöpta människor. För mig är det omöjligt. Den här uppfattningen har sin grund i en väldigt yttlig och grund syn på nådens olika medel. Den hänger samman med synen på vad som händer i dopet respektive nattvarden.

När ett barn, eller för all del också en vuxen, döps händer det något. Det är inte bara något symboliskt eller en notering i en kyrkobok. En människa som döps ikläds Jesus Kristus. En människa får sitt namn skrivet i livets bok och får ett barnaskap hos Gud. Vi tar, genom dopet, emot Guds egen nåd.

Nattvarden är avsedd för att stärka Guds barn i livet. Den som tar emot Jesus i nattvardens sakrament tar emot Hans kropp och blod i, med och under brödet och vinet och får på ett högst påtagligt sätt en konkret påminnelse om att vi äger syndernas förlåtelse. Nattvardens vara eller icke vara står inte faller på om den enskilde människan tror eller inte. Inte heller beror den på om celebranten är värdig (vem är för övrigt det... ?). Nej, den står och faller på Guds Ord och löfte. Men det är inte samma sak som att odöpta människor ska ta del av nattvarden.

Väldigt lätt när man hävdar en sådan sak betraktas man som fördömmande och bakåtsträvande. Men avsikten med att jag säger en sådan sak här, på min blogg, är endast att ventilera den. Den som hävdar en sådan sak måste reflektera över användningen av dessa orden.