Kära vänner,

Ibland finns det stunder då vi kan känna oss ytterst bortglömda. Det fodras inte mycket erfarenheter av att vara människa för att inse hur tufft och jobbigt det kan vara. Vi kan bli arbetslösa. Vi kan känna oss missförstådda av alla människor. Vi kan känna oro och smärta inför mycket i livet. Hur väl känner inte alla barn som dagligen misshandlas och försummas i skolan igen sig i det faktum? Och det är frestande att tänka tanken att Gud har glömt bort oss. Och Du och jag är inte ensamma om detta. Vilken är den genomgående frågan i Jobs bok? Vad kan vi känna och ana i mötet med psalmisternas ord i psaltaren ofta? Frågan är enkel, men ändå svår: Varför har du övergett mig Gud? Varför har du glömt mig?

Vi kan ofta känna att Gud har övergett oss - utan tvekan. Men det befriande i kristen tro är att även om vi känner oss övergivna och ensamma - så har inte Gud lämnat oss vind för våg. Vi kan känna ensamhet - men inte för att Gud har övergett oss. Den senaste tiden har jag funnit oerhörd styrka i ett Ord hos Jesaja som jag vill avsluta mitt inlägg med:

Jes 49:15-16. Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.