Jag spelar en del sånger som tillhör BVs sångbok "Lova Herren". För en tid sedan läste jag igenom en psalmvers som rymmer ett stort mått av andlig visdom:

"Väl är hjärtat ont, väl är synden stor

Och mitt tillstånd värre än själv jag tror,

Men min största synd, ack, det är dock den,

Att jag gör den större än Frälsaren.

Men hur gott att Gud ej ser

Till min synd och skam nu mer,

Nej, han ser på blodets grund,

Därför älskar han mig varje stund." (LH 657)

Sångförfattaren döljer inte det allvarliga i livet, vår bortvändhet från Gud, vår inkrökthet som hindrar oss att följa Hans vilja samt att vårt tillstånd ofta är allvarligare än vad vi själva tror. Men det finns likväl en sak som är mycket allvarligare med vår synd. Det är tendensen hos oss alla som människor att tänka att inte kan Gud förlåta oss det vi har gjort. Vi gör så lätt Guds förlåtelse till ett fenomen helt och hållet beroende på våra känslor av den. Guds förlåtelse beror aldrig på mina känslor av den. Förlåtelsen beror helt och fullt på att Kristus har dött och uppstått för att vi ska ha en gemenskap med Gud. Detta får vi tro på och bli delaktiga av. Aposteln Paulus talar om försoningen i mäktiga ord:

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord." (2 Kor 5:18)

"Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens." (1 Joh 2:2)

Förlåtelsen och försoningen är en verklighet som ligger inte i oss själva, utan utanför oss själva. Det är en tröst att veta, särskilt i de stunder då vi upplever att vi inte kan förlåta oss själva.

Vi gör så lätt synden större än nåden. Men där synden är stor är dock nåden och förlåtelsen större.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...