Jag spelar en del sånger som tillhör BVs sångbok "Lova Herren". För en tid sedan läste jag igenom en psalmvers som rymmer ett stort mått av andlig visdom:

"Väl är hjärtat ont, väl är synden stor

Och mitt tillstånd värre än själv jag tror,

Men min största synd, ack, det är dock den,

Att jag gör den större än Frälsaren.

Men hur gott att Gud ej ser

Till min synd och skam nu mer,

Nej, han ser på blodets grund,

Därför älskar han mig varje stund." (LH 657)

Sångförfattaren döljer inte det allvarliga i livet, vår bortvändhet från Gud, vår inkrökthet som hindrar oss att följa Hans vilja samt att vårt tillstånd ofta är allvarligare än vad vi själva tror. Men det finns likväl en sak som är mycket allvarligare med vår synd. Det är tendensen hos oss alla som människor att tänka att inte kan Gud förlåta oss det vi har gjort. Vi gör så lätt Guds förlåtelse till ett fenomen helt och hållet beroende på våra känslor av den. Guds förlåtelse beror aldrig på mina känslor av den. Förlåtelsen beror helt och fullt på att Kristus har dött och uppstått för att vi ska ha en gemenskap med Gud. Detta får vi tro på och bli delaktiga av. Aposteln Paulus talar om försoningen i mäktiga ord:

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord." (2 Kor 5:18)

"Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens." (1 Joh 2:2)

Förlåtelsen och försoningen är en verklighet som ligger inte i oss själva, utan utanför oss själva. Det är en tröst att veta, särskilt i de stunder då vi upplever att vi inte kan förlåta oss själva.

Vi gör så lätt synden större än nåden. Men där synden är stor är dock nåden och förlåtelsen större.