Allt drar ihop sig. Nästa månad börjar praktiken i x församling i å stift. Lite nervös, glad och nyfiken ger jag tänker jag ge mig in iden. Jag är glad för omständigheterna. Jag förväntar mig ingenting, mer än att undersöka om det är Guds vilja att jag ska bli präst. Som ett led i antagningskonferensen besökte jag stiftsstaden igår för en djupintervju med en psykolog som stiftet har utvalt. Om jag var nervös? Att påstå något annat vore att ljuga. I flera veckor var jag nervös inför gårdagen. Dock så gick samtalet/intervjun faktiskt rätt bra, i vart fall kändes det så. För något år sedan riktade en skribent i tidningen Dagen kritik mot Svenska kyrkan. Somligt i kritiken var sakligt och vettigt, men vederbörande menade att man inte skulle låta psykologer pröva en människas prästkallelser. Jag är kluven. Naturligtvis är det Kyrkans uppgift att pröva kallelser för ämbetet. Samtidigt kan psykologer, utifrån sin kunskap, avgöra hur emotionellt mogen en människa är. Att vara präst är att leva i en spänning mellan djupaste förtvivlan och djupaste lycka. Det är att finnas hos de människor som lider allra mest och där förmedla budskapet om Jesus. Det är att le med de glada och möta dessa både när ett barn döps och ett par ingår äktenskap. Det kräver en mognad och en djup självinsikt hos den enskilde prästen. Därför tänker jag att det är bra om en psykolog finns med och gör en djupintervju.