Undertecknad var på kyrklunch föredrag idag i en församling i Svenska kyrkan. Alltid intressant och spännande att möta trossyskon i en annan församling. Just den här dagen anordnades kyrklunchen med syftet att arbeta vidare med församlingens gudstjänster. Kyrkoherden hade bett 4-5 personer att berätta om sina erfarenheter av gudstjänster och vad vilka tre saker de tyckte var bäst, samt en sak som de ville arbeta vidare med i församlingens gudstjänster. Om frågan hade riktats till mig hade jag svarat såhär:

Den kristna kyrkans första historiebok är Apostlagärningarna. I den möter vi apostlarna och hur de bygger vidare på Kristi kyrka. I det andra kapitlet nämns fyra karakterika, ja till och med fundament, för den tidiga kristna församlingen.

"De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna."

För mig är gudstjänsten ett möte som karaktäriseras av samtliga fyra saker. Alla fyra saker är avgörande för att det vi kallar för gudstjänst och inte för ett föreningsmöte som vilket som helst.

Jag vill betona att följande fyra saker är något jag har mött i de allra flesta församlingar jag har besökt. Men tre av fyra kan man lättare ta del av, och dessa tre är jag särskilt glad över att finna i de gudstjänster jag själv besöker.

*Apostlarnas lära. Med detta avses textläsningar och predikan. Ur predikan finner jag en tillämpning av Bibeltexterna - vad de betyder för oss människor idag. Bibelordet är viktigt för min tro. Det är genom det jag har börjat lära känna den Gud som älskar mig. Predikans roll i Gudstjänsten är därför väsentlig.

*Bönerna. I gudstjänsten ber jag med mina trossyskon såsom Jesus vill att vi ska be. Bön är, som man brukar säga, hjärtats samtal med Gud. Det är något jag mer och mer har kommit att uppskatta. Gud förstår hela min situation. Men han vill också att jag ska formulera min situation - att jag ska tala med honom om mina problem, sorgeämnen och glädjeämnen. I de gudstjänster jag besöker lyfts bönen fram på ett mycket bra sätt.

*Brödsbrytelsen. Ordet syftar till Jesu instiftelse då Jesus tog brödet i sin hand, välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna. (1 Kor 10) Som framgår av sammanhanget i Apg 2 var brödsbrytelsen något mycket viktigt som ofta firades i församlingarna. Och så bör det vara också i vår tid. Det är inte så att brödsbrytelsen, dvs nattvardsfirandet, inte behövs mindre idag än för 2000 år sedan. Att söndagligen (och när det går vid veckomässor) ta emot brödet och vinet, som genom Kristi Ord och löfte är Hans kropp och blod får jag del av förlåtelsen på ett påtagligt sätt. Brödet och vinet smälts samman med mig och hela jag får del av förlåtelsens kraft utan att helt och fullt kunna förstå det.

Ovannämnda saker är saker jag är jätteglad över att få del av i Kyrkans gudstjänster. Finns det någon sak som jag på ett konstruktivt sätt kan lyfta upp? Om det är något som jag kan känna att mitt trossamfund ibland glömmer bort är gemenskapen. Jag har besökt flera församlingar där jag liturgi, förkunnelse och HHN har funnits. Men där gemenskapen har saknats. "Brödragemenskapen" stod det i Apg 2:42 i 1917-årsöversättning. Och det tror jag är väldigt viktigt att betona. I den kristna församlingen är gemenskapen mellan trossyskon väldigt viktig. Den aspekten lyfts inte så ofta fram. Genom dopet och genom tron är vi ett med Jesus - Han är vår bror. Och det innebär också att andra människor som lever med Jesus är mina trossyskon. De må vara vilka som helst. De må vara personer jag stör mig på, personer som lever hur som helst. De må rika eller fattiga. Likväl är det mina trossyskon. Och som vänner i Kristus är vi kallade att ha omsorg om våra medkristna. "Bär varandras bördor" Skriver Herrens apostel i Gal. Bär varandras bördor. Det är vad vi är kallade till.

Gemenskapsdelen handlar om gemenskapen med de som finns med mig i församlingen. Det handlar om kyrkans uppgift att utöva själavård och diakoni. Men det handlar också om något annat. Det handlar om det andliga gemenskapen trossyskon emellan genom årtusenden. Som kristna på 2000-talet är vi inte avlägsnade från trossyskon som levde för 2000-år sedan. Tvärtom står vi, på ett andligt plan, i gemenskap med de. Den tro som Guds barn då kunde vila i och finns mening och tillförsikt i är en tro som finns också hos oss - en tro som delas av Guds barn genom alla tider och på alla platser. Denna universella tanke tror jag är viktig att bära med sig i sitt dagliga liv i Kristi kyrkas gemenskap.