Vilken fromhetsinriktning klassificeras då undertecknad i? Jag tycker det är svårt, och allt för ofta onödigt, att klassificera andra kategorier. Men om jag skulle göra ett försök att klassificera mig själv skulle jag utan tvekan kalla mig för högkyrklig. Varför? Ja, det framstår nog rätt tydligt efter vad jag har skrivit.

Fokus ligger på:

Ordet. Ordet inbegriper Bibeln, som är Guds Ord. Men det rymmer också en annan sak: nämligen Jesus själv. Johannes kallar Jesus för Ordet som blir kött och som bor bland oss (1 Joh 1:1). Det innebär att Guds löften till Israel genom hela Gamla testamentet förkropppsligas och blir människa. Därför är det viktigt att vi håller oss till Gamla och Nya testamentets skrifter. Nu får vi dock inte bortse från hermeneutikens princip, som jag finner viktig att ha i bakhuvudet när vi läser Bibeln.

Ämbetet. I NT tillskrivs ämbetet en väldigt sak. Genom sitt Ord skapar Gud tron i en människas hjärta (Rom 10:17). Och därmed faller det sig naturligt att Gud, som vill att alla människor ska lära känna honom, har inrättat ett särskilt ämbete vars uppgift liger i att predika och genom förkunnelsen ge styrka hos sina medkristna. Den som innehar ämbetet har en ansvarsfull uppgift som vi aldrig kommer ifrån (1 Tim 3:1). Utifrån hur Paulus kallar Timotheus framkommer hur man kan(/ska?) se på sin präst: som en fader eller moder i tron (1 Kor 4:17, 2 Tim 1:2). Till ämbetet hör också den apostoliska successionen. Tanken att det finns en kedja genom 2000 år av handpåläggningar som går tillbaka till Jesu utsändning av apostlarna. Det finns ingenting i Bibeln som dogmatiserar den apostoliska successionen som något obligatoriskt för en kyrka. Därmed inte sagt att det är fel att tro på den apostoliska successionen, som vissa låter påskina. Det blir ett tydligt uttryck hur stafettpinnen bärs vidare in i vår tid: hur personer som genom prövning har fått sin kallelse bekräftat av kyrkan tar emot handpåläggningen som ett tecken på att nu är de färdiga att bära ut evangelium i sin tjänst som präster.

Katolicitet. Någon har sagt "Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt." Det är något mystiskt med ordet katolsk. Ett ord på 6 bokstäver och tusen missförstånd, ungefår. Ordet katolsk går tillbaka till latinets ord för allmännelig. Som kristna lever vi i ett spänningstillstånd mellan att vara den stridande kyrkan på jorden och den triumferande kyrkan i himmelen. Men vi lever också i spänningen mellan det osynliga och det synliga. Kyrkan är alla människor runt hela världen som genom dopet och tron lever med Jesus. Där människor kommer samman och firar Guds Ord och tar del av sakramenten, där kan man tydligt se kyrkan. Det är lokalförsamllingen. Jag finner det mer och mer viktigt att betona vår gemenskap i Kristus genom att betona just katoliciteten. Vi tillhör en världsvid kyrka som kristna. Vi är en gemenskap som spänner genom tid och rymd. I vår världsvida gemenskap finns människor från alla möjliga samanhang. Gammla, unga, rika, fattiga, män, kvinnor etc. som lever och vilar i och av tron till Jesus.

Liturgisk förnyelse. I lutherska sammanhang kan man få höra mycket om liturgin. Allt från något oviktigt som man inte bör lägga energi på till något viktigt. För mig är liturgi oerhört viktigt. Liturgi kommer, efter vad jag har förstått, av ett grekiskt ord som betyder "leka inför Gud". Det handlar om hur vi utformar våra gudstjänster.Gudstjänsten är något viktigt för oss. I gudstjänsten tjänar Gud oss och som ett respons på Hans omsorg och kärlek till oss tjänar vi honom genom att lovsjunga och tillbe. Vi behöver gudstjänsten därför att den skänker oss näring. Och därmed blir det uppenbart att hur vi, som Guds folk och Guds barn firar gudstjänst blir väldigt viktigt. Tidigare talade jag om spänningen mellan den synliga och den osynliga världsvida kyrkan. Och spänning finns också när det gäller hur vi firar gudstjänst. Det är något gott att det ges utrymme åt nya gudstjänsttankar i den meningen att det ges plats för nya lovsånger, att gudstjänstens utformning får mindre trösklar. Men lika viktigt är att gudstjänsten vågar att vara förankrad i traditionens skönhet. För mig tar detta sig uttryck i att jag är positiv till rökelse, procession, ministranter, liturgisk klädsel osv. För allt detta innehåller symboler som kan uttrycka budskapet om vem Jesus är, vad han har gjort och vad han gör till och för människor in i vår tid. Det råder en spänning mellan traditionen och nutida sätt att fira gudstjänst. Och något givet universalmedel tror jag inte finns när det gäller att lösa den här spänningen. Det är något som präst och församling måste lösa tillsamans. I min församling upplever jag att tradition och förnyelse går mycket hand i hand.

Som en avslutning infogar jag en bild på f Gunnar Rosendal - en av den svenska högkyrklighetens stora pionjärer.

Bild från: http://kyrkligabetraktelser.blogspot.com/2008/10/nr-ad-orientem-var-det-som-gllde.html

I Svenska kyrkan räknar man med tre större fromhetstraditioner. Låg- gammal- och Högkyrklighet.

På Wikipedia finns kärnfulla sammanfattningar på alla tre fromhetsinriktningarna:

"Lågkyrkliga inriktningar inom kristendomen är fromhetstraditioner med "frikyrkoliknande" inslag inspirerade av pietistiska rörelser eller väckelserörelser. Vikten av personlig kristen tro och engagemang i privatliv, församlingsverksamhet och gudstjänst betonas. I Sverige har den tidigare statskyrkans (Svenska kyrkan) organisation och liturgi ofta setts som ett hinder för detta. Bland historiskt betydelsefulla förgrundsgestalter inom svensk lågkyrklighet kan nämnas C.O Rosenius och Lina Sandell. Begreppet lågkyrklig har formulerats som motsats till begreppet högkyrklig. Medan högkyrkligheten särskilt betonar sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition betonar lågkyrkligheten de enskilda församlingsmedlemmarnas roll och deras möjlighet och ansvar att forma sitt religionsutövande."

"Gammalkyrklighet, samlingsbegrepp för de riktningar inom Svenska kyrkan som har sina rötter i äldre luthersk-pietistisk väckelse från 1700- och 1800-talen. Gammalkyrkligheten lägger stor vikt vid luthersk tro och Svenska kyrkans bekännelseskrifter och karaktäriseras av ett strängt fasthållande vid kyrkans ordningar och ämbete, samt den lutherska kallelsetanken. Prästen har en viktig roll i församlingen som förkunnare, själavårdare och lärare."

"Högkyrklighet avser de kyrkliga riktningar som sätter emfas på en kyrkas apostolicitet (sambandet med urkyrkan), katolicitet (sambandet med den universella kyrkan) samt sakramentens och liturgins betydelse. I den Engelska kyrkan har man talat om den anglikanska högkyrkligheten på 1800-talet, något som i svenska termer närmast kan motsvaras av den lundensiska högkyrkligheten." (Martling, Svenskt kyrkolexikon)

Utan tvekan är ovanstående fromhetsinriktningar påverkat Svenska kyrkan på många olika sätt. Det gammalkyrkliga arvets styrka ligger i att gå till bekännelseskrifterna, en stark betoning på omvändelsen och livet i den dagliga omvändelsen. Den lågkyrkliga styrkan ligger i delaktigheten och gemenskapen i församlingen samt en stark betoning på Guds nåd. När man läser i ELM-BVs sångbok slås man av vilka underbara sånger som finns för att uttrycka Guds nåd och sinne till människan genom Jesus Kristus. I högkyrkligheten ligger fokuset på Ordet, ämbetet, sakramenten, kyrkans katolicitet (gemenskap med hela den världsvida kyrkan) samt förnyelsearbetet av Svenska kyrkan liturgi i allmänkyrklig anda.