Jag tror att det finns två viktiga ord som vi måste hålla i sinnet när det gäller mötet med människor. Empati och respekt. Empati handlar om förmågan att sätta sig in i en annan människas uppfattningar, kunna se hur vederbörande resonerar men samtidigt vill empatin också försöka sätta sig in i personens livssituation. Respekt handlar om förmågan att ovillkorligt kunna förmedla kärlek till vederbörande samt att inte ge sig hän att döma en person.

När vi närmar oss äktenskapsfrågan, i likhet med alla känsloladdade frågor, måste empati och respekt få fungera som vägledande ord. Det är viktigt att försöka göra skillnad på sak och person. Det gör sådana frågor mycket svårare. Oerhört lätt skapar vi oss stereotyper och fördomar beträffande de oliktänkande - vi placerar in dem i fack och bortser från att det är individer.

För mig har distinktionen mellan sak och personen kommit att bli allt viktigare. I den här frågan - ja, men också i många andra frågor. Jag tillhör de människor som håller fast vid en traditionell äktenskapsyn - där äktenskapet är reserverat för man och kvinna som Jesus själv säger och som har varit allmänn praxis i kyrkan i årtusenden. Jag gör verkligen det. Trots det finns det människor i min bekantskapskrets som är homosexuella. Jag älskar dessa människor och respekterar dem.

Vi har lätt att sätta in varandra i stereotyper.

Det har jag skrivit om tidigare. Många människor som förespråkar samkönade äktenskap menar att vi, som har en traditionell äktenskapssyn, är fördomsfulla. Och visst finns det kanske sådana människor - det är fullt möjligt. Men redan det tankesättet vittnar väldigt lätt om stereotypskapande beteende också hos dem.

Kanske låter jag som att jag förminskar stereotypskapandet hos människor med en traditionell äktenskapsyn? Men det är absolut inte min mening. Tvärtom behöver vi alla lära oss att se på varandra med ödmjukhet, förståelse och kärlek.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...