Många människor undrar vad det är för ide att vara medlem i Svenska kyrkan. Väldigt lätt möts man av uppmaningar att gå ur, och kanske skapa något nytt. Hur bemöter man det som medlem i en kyrka?

När jag ser Svenska kyrkan ser jag inte fullkomligt perfekt kyrka. Jag ser en sargad och en sårad kyrka med oerhört djupa sår. Jag ser en kyrka där tydliga skillnader finns på riksnivå och på församlingsnivå. Visst finns det mycket man med rätta kan reagera mot. Prioriteringar inom kyrkan, att delar av kyrkan har en felaktig teologi etc. Men mitt i allt detta finns det församlingar där budskapet om Jesus Kristus får förkunnas. Det finns församlingar som är andliga hemvister för människor. Trots kyrkans svåra sår kan folk faktiskt få höra Guds ord och ta del av sakramenten. Trots den nöd som finns det utrymme att lovsjunga den treenige Guden.

Jag tror att det finns två viktiga ord som vi måste hålla i sinnet när det gäller mötet med människor. Empati och respekt. Empati handlar om förmågan att sätta sig in i en annan människas uppfattningar, kunna se hur vederbörande resonerar men samtidigt vill empatin också försöka sätta sig in i personens livssituation. Respekt handlar om förmågan att ovillkorligt kunna förmedla kärlek till vederbörande samt att inte ge sig hän att döma en person.

När vi närmar oss äktenskapsfrågan, i likhet med alla känsloladdade frågor, måste empati och respekt få fungera som vägledande ord. Det är viktigt att försöka göra skillnad på sak och person. Det gör sådana frågor mycket svårare. Oerhört lätt skapar vi oss stereotyper och fördomar beträffande de oliktänkande - vi placerar in dem i fack och bortser från att det är individer.

För mig har distinktionen mellan sak och personen kommit att bli allt viktigare. I den här frågan - ja, men också i många andra frågor. Jag tillhör de människor som håller fast vid en traditionell äktenskapsyn - där äktenskapet är reserverat för man och kvinna som Jesus själv säger och som har varit allmänn praxis i kyrkan i årtusenden. Jag gör verkligen det. Trots det finns det människor i min bekantskapskrets som är homosexuella. Jag älskar dessa människor och respekterar dem.

Vi har lätt att sätta in varandra i stereotyper.

Det har jag skrivit om tidigare. Många människor som förespråkar samkönade äktenskap menar att vi, som har en traditionell äktenskapssyn, är fördomsfulla. Och visst finns det kanske sådana människor - det är fullt möjligt. Men redan det tankesättet vittnar väldigt lätt om stereotypskapande beteende också hos dem.

Kanske låter jag som att jag förminskar stereotypskapandet hos människor med en traditionell äktenskapsyn? Men det är absolut inte min mening. Tvärtom behöver vi alla lära oss att se på varandra med ödmjukhet, förståelse och kärlek.