Det är slutet på termnen. Sista delkursen började i måndags. Jag känner mig trött, slö och omotiverad. Så går det när man läser för länge. Men efter den här terminen ska jag ta mig ett studieuppehåll. Ska försöka få tag på ett jobb och skaffa lite arbetslivserfarenhet och sedan, om Gud vill det, bli präst.

Hur gör man när ens studiemotivations succesivt börjar tunnas ut? När man känner sig trött?

Som kristna är vi, genom dopet och tron, medlemmar i Guds famil - i Guds rike. Och i detta riket har vi en kung - nämligen Jesus. Men han är inte en kung som andra kungar. Han är en konung som är ödmjuk och god. Han är Guds enfödde son - Han är Gud kommen i kött.

Guds rike har Kristus i centrum. Det är något ska komma - men redan här och nu kan vi få en försmak av det i tiden. I Guds ord och i de heliga sakramenten räcks Guds levande kärlek och förlåtelse ut till oss alla.

Runt om i vårt land och i vår värld firas advent. Folk kommer till kyrkan för att lyssna till Guds ord, för att be och lovsjunga Herren. Advent är glädje och hopp. Advent är framtidshopp. Advent är kärlekens tid som blickar framåt mot Guds människoblivande. Men mitt i allt det fantastiska budskapet som förkunnas i adventstiden finns där ett styng av sorg och missmod. Folket kommer inte till kyrkan. Budskapet om Kristus och hans kärlek når inte människor som vi skulle vilja. Och det är något vi kan - och ska - känna en nöd över. Det är en sorg när människor vänder Gud ryggen. Men det är en större sorg över att vi människor så ofta hindrar människor från att tro på Guds kärlek. Genom att inte uppträda i kärlek och respekt, genom att såra varandra riskerar vi lätt att låta Guds kärlek bli till intet för våra medmänniskor. De ser på oss och tänker att Gud nog inte vill ha med mig att göra - när Gud i stället inbjuder alla människor att leva med Honom.

Vi har, som kristna, fått en oerhörd gåva. Vi har fått den helige Ande som gåva. Och med detta har vi fått visshet som syndernas förlåtelse och Guds kärlek till oss. Men den gåvan är inte en gåva som är bara reserverad för några få människor. Jesus säger i den gångna söndagens evangelietext: "Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." Han bjuder in människor att tro på sig. Han uppmanar till omvändelse. Och det är också vår uppgift som kristna. Att möta människor. Att söka människor med det glada budskapet i tid och otid. Det kan fylla oss med rädsla. Inte sant? Rädsla för att bli dömd på förhand och rädsla för utanförskap. Och utan tvekan finns det risker att följa Jesus. Den väg som Jesus valde och som hans vänner har gått har inneburit lidande och smärta. Men Jesus säger ljuvliga ord till oss: "Var inte rädda."

Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: "Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. * Omvänd er och tro evangelium!" (Mark 1:15-16)

Denna morgonen är en sådan.

Ibland när vi vaknar upp är det ett gråtråkigt väder ute. Vi fylls av missmod när vi ser det, och på grund av vädret, ser vi allt som tråkigt och dystert. Men denna morgonen är en underbar, kylig och klar morgon med solsken. Runt om i naturen ser vi tydliga hösttecken. Frost, gulnande löv - och just denna morgonen, en underbar höstsol.

Jag vaknade tidigt idag, ca kvart i 5. Det var mörkt ute men precis innan jag åkte ungefär vid kvart i 7 började solen gå upp. Det är sanslöst vackert när solen stiger upp på himlen en tidig morgon. Solen kastar sina första strålar på himlen med en lätt röd ton. Man andas in en härlig luft.

Igår firade vi tacksägelsedagen - en dag som särskilt präglas av tacksamhet mot Vår Herre. Och visst har vi mycket att tacka Honom för. Ibland kan det kännas svårt att tacka när motgångar följs på varandra och missmodet kryper i ryggraden på oss. Men även då har vi något att tacka för. Livet, hälsan, förmågan att älska, förmågan att vara inneslutna i ett sammanhang med andra, gåvan att ha en familj, men också gåvan att gråta - att få vara ledsen. Om Guds gåvor till oss är många och underbara finns dock en gåva som är större än allt annat. Det är inte silver eller guld, det är inte pengar eller värdesaker. Nej, det är något mycket större - något som många i vår tid inte kan värdesätta. Det är gåvan att få tro på Jesus Kristus. Det är gåvan att veta att vi, genom Jesus, har ett barnaskap hos Gud - att vi är älskade av Honom. En person har sagt att det enda du behöver veta är namnet Jesus. Kanske det flummigt, men Paulus skriver till oss: "Den som åkallar Herrens namn ska bli frälst." Att åkalla Jesus är att lita på Honom, att förtrösta på Honom. Det finns mycket i vår värld som är osäkert. Praktiskt taget vet vi inget om vår morgondag - men mitt i allt detta finns namnet Jesus kvar.

Vi behöver en dag som tacksägelsedagen för att stanna upp i lovsång till Gud.

Vi  får vara tacksamma mot Gud, och vi får glädjas över Hans goda gåvor till oss. Det är sannerligen en stor nåd. 

Jag lever i en folkkyrkokontext. Tanken på att Kyrkan ska vara öppen är, utan tvekan, central och viktig. Och visst är det så. Kyrkan ska vara öppen för människa. Människor ska kunna komma från helt olika sammanhang och få bli ett i kyrkan och dess gudstjänst. Vi ska ta emot varandra i frid säger Paulus i Romarbrevet. Men mitt upp i allt tal om öppenhet finns det också en fara - nämligen att öppenheten blir så stor så att den stänger vägen.

Det pågår en diskussion - och har gjort så i flera år - om Svenska kyrkan ska ha ett öppet nattvardsbord även för odöpta människor. För mig är det omöjligt. Den här uppfattningen har sin grund i en väldigt yttlig och grund syn på nådens olika medel. Den hänger samman med synen på vad som händer i dopet respektive nattvarden.

När ett barn, eller för all del också en vuxen, döps händer det något. Det är inte bara något symboliskt eller en notering i en kyrkobok. En människa som döps ikläds Jesus Kristus. En människa får sitt namn skrivet i livets bok och får ett barnaskap hos Gud. Vi tar, genom dopet, emot Guds egen nåd.

Nattvarden är avsedd för att stärka Guds barn i livet. Den som tar emot Jesus i nattvardens sakrament tar emot Hans kropp och blod i, med och under brödet och vinet och får på ett högst påtagligt sätt en konkret påminnelse om att vi äger syndernas förlåtelse. Nattvardens vara eller icke vara står inte faller på om den enskilde människan tror eller inte. Inte heller beror den på om celebranten är värdig (vem är för övrigt det... ?). Nej, den står och faller på Guds Ord och löfte. Men det är inte samma sak som att odöpta människor ska ta del av nattvarden.

Väldigt lätt när man hävdar en sådan sak betraktas man som fördömmande och bakåtsträvande. Men avsikten med att jag säger en sådan sak här, på min blogg, är endast att ventilera den. Den som hävdar en sådan sak måste reflektera över användningen av dessa orden.

Kära vänner,

Ibland finns det stunder då vi kan känna oss ytterst bortglömda. Det fodras inte mycket erfarenheter av att vara människa för att inse hur tufft och jobbigt det kan vara. Vi kan bli arbetslösa. Vi kan känna oss missförstådda av alla människor. Vi kan känna oro och smärta inför mycket i livet. Hur väl känner inte alla barn som dagligen misshandlas och försummas i skolan igen sig i det faktum? Och det är frestande att tänka tanken att Gud har glömt bort oss. Och Du och jag är inte ensamma om detta. Vilken är den genomgående frågan i Jobs bok? Vad kan vi känna och ana i mötet med psalmisternas ord i psaltaren ofta? Frågan är enkel, men ändå svår: Varför har du övergett mig Gud? Varför har du glömt mig?

Vi kan ofta känna att Gud har övergett oss - utan tvekan. Men det befriande i kristen tro är att även om vi känner oss övergivna och ensamma - så har inte Gud lämnat oss vind för våg. Vi kan känna ensamhet - men inte för att Gud har övergett oss. Den senaste tiden har jag funnit oerhörd styrka i ett Ord hos Jesaja som jag vill avsluta mitt inlägg med:

Jes 49:15-16. Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.

15 Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. 16 Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, genom synen har stor ångest gripit tag i mig, och jag har inte någon kraft kvar. 17 Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har inte någon kraft kvar i mig och förmår inte längre att andas."
18 Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig. 19 Han sade: "Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!" När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, för du har styrkt mig." (Dan 10:15-19)

Det finns tillfällen i livet när Guds helighet gör sig påminda i våra liv. I stunder kan vi verkligen uppleva vem Gud är. I ovannämnda texten anar Daniel något av vem Gud är. Han möter en ängel. ÄNgel kommer av grekiskans "angelos" som betyder budbärare. Den han möter är ett sändebud från Gud. Och när människor möter änglarna reagerar man märkvärdigt lika. Man reagerar med skräck och bävan. Några verser innan dagens text kan vi läsa att Daniel bävade när ängeln kom honom till mötes. Och ängeln svarar precis som andra änglar i Bibeln svarar: "Frukta inte"

Dagens text är ett möte mellan Daniel och ängeln. Men den säger också något viktigt. Den beskriver människans möte med änglar. Som tidigare nämnt kan mötet med Gud, och Guds sändebud, ibland vara skrämmande. Faktum är att det alltid är skrämmande för en människa att komma i kontakt med Gud. När vi möter Gud blir det uppenbart vad vi inte lyckas med. Allt det där smutsiga som vi vill stänga in och inte låta någon annan se blir i dag. Många är vi nog som ofta kan stämma in i Daniels ord till ängeln:

"Min herre, genom synen har stor ångest gripit tag i mig och jag har inte någon kraft kvar. Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har inte någon kraft kvar i mig och förmår inte lnägre andas."

När Guds kärlek uppenbaras för oss reagerar vi med skräck och vi tänker att vi inte är värda att finnas i Guds närvaro. Vi tänker att Gud kräver av oss det som är omöjligt och att han för den sakens skull inte vill ha något med oss att göra. Vi grips av ångest - den där förlamande känslan som binder oss, och som vi måste bli lösta ifrån. Frestande är det nog att förbli där. Att låta vår ovärdighet inför Gud vara det där hindret som omöjliggör en relation med Gud. Men Gud väg är något annat. Genom sin ängel säger Herren till Daniel:

"Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja var stark"

Varje ord i ängelns budskap är fyllda av sprängkraft. Så är det med Bibelordet. Den har en dynamik som genom årtusenden kan tränga rätt in i människas liv genom att uppenbara det där obehagliga hos oss som vi i kyrklig terminogi kallar för synd och avser att det finns ett avstånd mellan oss Gud som tar sig uttryck i att vi inte lever som Gud vill. Men så kan också Guds ord uppenbara det motsatta - Guds villkorslösa kärlek till oss. "Frukta inte" det är ord till människor som oss. Det är ord som säger att vi kan ha en trygghet hos Gud. "Du älskade man" Här riktar ängeln orden främst till Daniel. Men det är ord också till oss. De säger oss hur Gud ser på oss - trots vår ovärdghet. Gud älskar oss - och Hans kärlek och när dör på korset ser vi hur mycket Gud faktiskt älskar oss. Genom Jesus blir vägen till Gud öppen. "Frid vare med dig" Ordet frid är väldigt starkt. Det avser inte bara ett ytligt ord om lycka. Det är betydligt djupare. Det är något som får bära oss också i de stunder då vi drabbas av anfäktelser och syndanöd. "Var stark, var stark" Det är inte lätt att vara stark när man, som i vår tid, ofta menar med starkhet - att blunda för vår svaghet och att försöka vara starka på egen hand. Paulus han säger: "Kraften fullkomnas i svagheten". När vi vågar att inse våra svagheter, våra brister och ofullkomligheter finns där också en möjlighet till kraft. Inte genom att låtsas vara starka och gömma ofullkomligheten. Utan genom att lämna det hos Jesus och få kraft genom Hans kärlek.

Ibland menar folk att Bibeln har en väldigt dyster människosyn. Och i någon mån kan man väl tycka det. Bibeln målar krasst ut hur människan, hela tiden har vänt Gud ryggen (1 Mos 3). Som en följ av denna bortvändhet talar kyrkan om arvsynden. Psalmisten säger: "Se, i synd är jag född och i synd blev jag till i min moders liv." (Ps 51). I samma anda säger Job "En ren kan inte komma från en oren". Utan tvekan finns i Bibeln en dyster människosyn. Men samtidigt lär oss också Bibeln något viktigt om oss människor. Vi är skapade till att vara Guds avbild. Vi är skapade till att leva i gemenskap med Gud - och han har verkligen en mening med våra liv. Naturligtvis kan man hävda att Gudsavbilden gick förlorad i samband med fallet. Men likväl anges Gudsavbilden, efter fallet (!) som en orsak till att man inte ska döda andra människor i 1 Mos 9:6. Gud är komplex - och det är också Hans Ord. Genom Bibeln finns där en tydlig uppdelning mellan lag och evangelium. Mellan Gud vilja och Guds kärlek. Och den här komplexiteten är också något som blir tydligt hos oss människor. Det är en komplicerad bild av människan som ges oss i Bibeln. Den är positiv - men också negativ.

Jag tror att vi kristna, som hör till den evangeliska tron, väldigt ofta har tenderat att fokusera mer på arvsynden och den krassa bilden av människan snarare än den Skapelsenåd - det människovärde Gud har gett, vilket är mycket större än vi kan ana. För vi måste ju, tillsammans med David, också kunna bekänna: "Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad, min Gud."

Det finns två diken man kan falla i när det gäller den bibliska människosynen. Antingen där vi enbart dogmatiserar för arvsynden. Och den är en viktig lära - den säger oss hur det är ställt med oss egentligen. Men den säger också, rätt förstådd i ljuset av Guds kärlek, något om vidden, bredden och djupet i Guds kärlek. Det andra är att vi enbart talar om Guds allmänna skapelsenåd och glömmer bort arvsynden. Jämvikt är att föredra.

Vi lever i en tid när människosynen och människovärdet är hotat i flera avseenden. Människor misshandlas och förnedras. Många är de kvinnor som har våldtagits. I skrivandets stund är rapporteringen om den 27-årig flicka som har blivit mördad i Göteborg stor. Därför är det viktigt att, som kristna och kyrka, våga stå upp det människovärde som varje människa har fått av Skaparen. Samtidigt finns det människor, runt omkring oss, som lider av dåligt självförtroende och självkänsla. Dessa människor behöver också få höra hur värdefulla och högt älskade de är i Guds ögon.

I många år har jag upplevt en kallelse att arbeta som präst. Jag har burit en längtan att få predika för människor. Att inte bara i ramen för det allmänna prästadömet få tala om Jesus utan också få hjälpa människor i deras relationer till Gud, sina medmänniskor och sig själva. Och med åren har denna kallelse skiftat - men ändå växt sig starkt.

Som Guds barn brottas vi med olika saker som gör kallelsen svår. Vi kan falla för rädslan att inte räcka till. Vi kan känna oro för vår värdighets skull samt att vår självkänsla inte är på topp. Så är det med de flesta av oss - och så är det med mig. Jag brottas med saker och ting. Överhuvudtaget vet jag inte om det är Guds mening att jag ska vara präst. Det är inte min sak att avgöra, utan kyrkan som ska pröva min kallelse. Men en sak vet jag. Den Guden som har skänkt oss trons gåva har också utrustat oss med olika gåvor. De är inte några statiska gåvor . Det är gåvor som Han ger oss när, var och hur Han vill. Vi kan känna obehag för att inte räcka till. Men låt oss då tänka på att det är Gud som kallat oss. Det är Herren själv som har lagt olika kallelser på våra hjärtan. St Paulus skriver:

"Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål."

Detta innebär en oerhörd trygghet. Gud har kallat oss till de olika saker som är våra livsuppgifter. Och han har inte övergett oss. Istället finns han med oss hjälper oss på bästa sätt.

Jesaja skriver såhär:

"Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig." (Jes 43:2)

Gud är trofast. Han är med oss. Jag tror inte att vi, här i tiden, till fullo kommer att kunna förstå detta. Men ibland kan vi ana glimtar av detta. Och Jesajas ord ger oss en glimt om detta. Jesajas ord är Guds ord till människor som brottas med kallelse och frimodighet.

Tidigare i bloggen har jag lyft upp ett bibelord som har betytt mycket för mig de senaste månaderna. Ps 37:4 "Ha din glädje i Herren, han ska dig vad ditt hjärta begär". Med dessa ord uppmuntrar jag till frimodighet att följa det man upplever vara Guds kallelse.