Vad innebär det att Gud ska ge oss vad vi av hjärtat begär? Ja, vi gör kanske lätt när vi läser den här versen ur psaltaren att Gud ska oss precis allt vad vi pekar på. Men psalmisten säger innan "Ha din glädje i HERREN". Ha din glädje i Herren. Det sätter ett fokus som är viktigt att ha med sig när det gäller den andra halvan av versen. Att ha sin glädje i Herren, det är att leva tillsammans med Jesus. Det är att finna styrka och kraft hos Honom och låta Hans kärlek få fylla vårt liv med mening. När en människa kommer i kontakt med Jesus händer det verkligen något. Liksom en järnbit blir varm när den kommer i kontakt med elden är det med oss människor. Paulus, som kan liknas vid en kall hård järnklump men som vid mötet med Jesus den där dagen på väg till Damaskus, skriver i sitt andra brev till församlingen i Korint:

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17)

Paulus säger inte här att en människa som har kommit i kontakt med Jesus är fullkomlig. Men han säger att något har skett. "om någon är i Kristus är han en ny skapelse". När en människa kommer till tro på Jesus och lever med honom växer en ny vilja fram. En vilja som, snarare än att vara egenkär, ser Gud och vill älska Honom av hela sitt hjärta. Och det är ljuset av det jag tror att vi ska förstå Davids ord i Psalm 37.

Psalmisten ger oss en skön uppmaning den 37 psalmen. Det är en uppmaning med ett underbart löfte i sig:

"Förtrösta på HERREN och gör det goda,
bli kvar i landet och sträva efter trofasthet.
Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär." (Ps 37:3-4)

I sin Lilla katekes förklarar Martin Luther viktiga delar av den kristna tron. Man kan tycka vad man vill om Luther och Lilla katekesen. Men det går inte att bortse från att den har kommit att betyda oerhört mycket för många människor alltsedan 1500-talet. Förövrigt kan vi tacka Luther för att vi fick allmän skolplikt i Sverige. Barnen skulle lära sig den kristna tron och för det behövde människor lära sig läsa.

Den lutherska kyrkan har mött kritik. Kanske främst för att det finns en dyster människosyn. Och nog kan man kanske tycka att den lutherska kyrkan, kanske, stundtals har talat mer om synden och människans syndafördärv än Skapelsenåden - att alla människor faktiskt är skapade av Gud och vad det innebär. När Martin Luther förklarar den första trosartikeln är det viktiga ord. För det säger något om vad det är att vara människor. Det säger något, som barn och ungdomar, idag inte får höra lika frekvent som tidigare. Luther skriver:

"Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han alltjämt uppehåller mig. Dessutom försörjer han mig varje dag rikligt med mat och kläder, hus och hem och med allt vad jag behöver till mitt livsuppehälle. Han beskyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. Allt detta gör han endast på grund av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag på något sätt förtjänat det. För allt detta bör jag tacka och lova, tjäna och lyda honom. Det är visst och sant."

Barn och ungdomar som växer upp idag får höra ett helt annat budskap. De får höra att de är slump av en evolution för länge sedan och följdaktligen finns det ingen som har skapat dem och deras liv är, sålunda, meningslöst. Men vi har, som människor ett högt värde, i Guds ögon. Psalmisten David skriver:

"Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl." (Ps 139:14)

En sådan tacksamhet formar, överlag, inte våra barn och ungdomar i vårt land idag. Det är en sorg. Men också en kallelse att be för.

Ibland händer det! Som en blixt från en klar himmel. Man läser i Bibeln - och plötsligt ser man en vers som verkligen talar till en. Jag ska vara ärlig... Jag är inte särskild Bibelsprängd av mig. Men den här bibelversen har jag aldrig tidigare hört:

"Samla mina tårar i din skål, de står ju i din bok." (Ps 56:9b)

Samla mina tårar i din skål. De står ju i din bok. Vi kan inte förstå Gud. Han är förunderlig. Men vi kan lita på att han är god. Och vi kan, vad som än händer, lita på att han förstår oss. Gud kan förstå oss. ser vår rädsla, vår ångest, vår ängslan och vår sorg.

När vi människor ska trösta andra blir det lätt klyschor vi använder. Men ovannämnda ord, skrivna av David, är verkligen ord byggda på förvissningen om att Gud är all trösts Gud.

I en annan psalm, också den av traditionen, skriven av David finns även där djupa ord:

"Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit." (Ps 139:16)

De säger att Gud har sett oss innan vi fanns till. De säger oss att våra dagar, även om de inte hade passerat, redan hade planerats av Gud. Orden insätter oss i ett sammanhang djupare än vi kan ana.

Så kära vän. Vem du än är. Om än du är förtvivlad och fylld svårmod. Våga tro att Gud känner dig och din situation bättre än du själv kan ana. Bättre än vad någon människa kan kan göra.

Jag läser på psykologi på ett universitet i södra Sverige. Jag har inte läst mycket. Faktum är att jag knappt har läst 7.5 högspolepoäng. Men det är verkligen ett fascinerande ämne. Det är ett stort och komplicerat ämne som innefattar många olika perspektiv. Det psykodynamiska, det kognitiva och det hummanistiska är bara tre perspektiv eller förklaringsmodeller.

Ibland får man som kristen höra att psykologi är ett ämne som inte är så viktigt. Att det kan vara skadligt att läsa psykologi. Att risken finns att man börjar bortförklara tron. Psykologi kan både vara en välsignelse och ett vapen. Det kan vara en välsignelse, ett Guds redskap, när det får användas på ett rätt sätt. När människor får komma till rätta med problem och svårigheter. Men det kan också vara ett vapen. Ett vapen som kan leda in oss i tvivel och oro kring att Gud bara är, som Tillich menade, en förlängd snuttefilt.

På det hela taget finns det mycket som kan liknas vid psykologin. Naturvetenskap och andra vetenskapsdiscipliner som utgår från ett agnostiskt/ateistiskt perspektiv kan också vara skadligt om man blint tar till sig allt. Det gäller att ha urskiljningens gåva när det gäller mycket och fråga sig - är det här skadligt eller är det gott? Likaväl som naturvetenskapen har bidragit till goda saker (medecin för sjuka bland annat) har också psykologin fått göra det.

Själavård och psykologi är olika ämnen. Trots det finns där beröringspunkter, och i vår tid där psykisk ohälsa är ett utbrett fenomen, krävs det att själasörjaren har en psykisk kunskap. Låt mig exemplifiera. Många människor är deprimerade idag. Och bland dessa människor finns deprimerade kristna. Bibeln garanterar oss inte, som somliga framgångsteologer tycks hävda, en perfekt tillvaro. Sjukdomar och nöd drabbar oss. Och hur ska då en själasörjare kunna ge själavård utan att faktiskt ha en insikt i depressionen? Om en människa drabbas av, som vi ibland säger, syndanöd kan där finnas olika anledningar till detta. Antingen träffas vederbörande av Guds lag och blir avslöjad som syndare med all sin synd. Det är i sig inte fel att bli medveten om att jag inte kan leva fullt i enlighet med Guds vilja. Det är viktigt med självinsikt -  men det kan också vara så att vederbörande har skador i sig från barndormen. Att han eller hon inte har kunnat knyta an till sina föräldrar på ett bra sätt (och det behöver inte handla om stora saker) och därför är rädd att bli övergiven av Gud. En själavårdare måste ha kunskap i psykologi. Sedan kan risken finnas att allt i själavården enbart blir psykologi - att själavården blir för psykologiserande där man räknar bort varje enskild form av erfarenhet från Gud. Det är ett dike som vi måste undvika att hamna i eftersom själavården, först och sist, handlar om den enskildes relation till Gud.

Det är en gråmulen morgon. Solen kan dock nästan ta sig igenom molnen på himlen. Jag sitter på tåget mot en stad i södra Sverige. Då jag inte har någon platsbiljett sitter jag i en vagn med säten bredvid dörren. Mitt emot mig står det en tom barnvagn. När det bara är fem minuter kvar tills jag ska stiga kommer en ung mamma med sitt lilla barn i famnen. Jag noterar att barnet inte kan vara äldre än några månader. Modern bär sitt barn med en stark stolthet i sig. Från hennes ögon strålar ömhet och kärlek till sitt barn. Försiktigt lägger hon det lilla barnet i barnvagnen. Hon sätter sig bredvid och håller ett vaksamt och försiktigt öga på sitt barn. Snart stannar tåget till, jag kliver av tåget och går ut. Ut mot nya äventyr. Ut mot ny dag. Ut med ett minne av en mors kärlek till sitt barn.

Som kristna är vi, genom dopet, Guds älskade barn. Gud är vår fader. Inte så att Han är en gubbe på ett moln. Inte så att Han är som en jordisk fader, som har sina fel. Han är väsenskild. Gud är vår far och Han har på samma gång en mors omsorg om oss. Profeten Jesaja skriver:

"Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er. Ja, i Jerusalem skall ni bli tröstade."

Utan tvekan var det en sådan tröst som Israel, det utvalda gudsfolket, faktiskt behövde. Missmod var säkert stort bland Israels folk på den tiden, liksom vi idag olika anledningar, kan känna missmod och nedstämdhet.

Tankarna går återigen till modern som sitter på tåget och håller ett vaksamt öga på sitt barn. Säkerligen har hon lagt ner timmar och åter timmar på att trösta sitt barn. Och Gud, som är den store tröstaren, lägger ner mycket tid på att trösta och hjälpa oss som är hans barn.