Ett sår kan väldigt lätt bli infekterat. Det vet vi. Men också när det gäller mänskliga relationer kan infektioner uppstå. Så tycks vara fallet i Visby. För en tid sedan var Magnus Hagberg inbjuden att samtala om nattvardens element i Visby. Magnus Hagberg företräder, av allt att döma, en högkyrklig uppfattning. Men han säger tydligt och klart att han är solidarisk med Svenska kyrkans ordning. Vid föredraget möts han av frågan om nattvardens giltighet om det är en kvinnlig präst som celebrerar nattvarden, varvid han (enligt intervjun i Kyrkans tidning) svarar: "Jag sa att så resonerar en del kyrkor. Men om vi nu tillhör en kyrka som har kvinnliga präster så måste det vara mer fruktbart att argumentera för ordningen. Det var det enda jag sa." Det är en mening som är alldeles korrekt. Det finns kyrkor där nattvarden inte betraktas som nattvard om det är en kvinna som celebrerar nattvarden. Men Svenska kyrkans ordning är att nattvardens giltighet inte beror på könet på celebranten. Det här möts av en intensiv kritik. Utifrån denna mening upplever sig flera kvinnliga präster kränkta, alltså på en väldigt vag grund. Missförstå mig inte. Ingen människa ska någonsin behöva känna sig kränkt. Det borde vara regeln i Svenska kyrkan. Men ibland blir begreppet kränkning aningen otydligt. Jag var inte med vid föredraget, så jag hörde det inte. Men utifrån vad jag kan se ur orden som Magnus Hagberg själv säger att han har sagt finner jag det svårt att förstå varför det skulle vara kränkande. Bör man inte kunna peka på att det finns andra kyrkor som tänker olika, utan att riskera att bli misstänkt att sympatisera med dessa?

Historien om Visby stift slutar inte här. Idag är en obligatorisk fortbildningsdag i Visby stift. Till stiftet var biskop Lindsay Urwin inbjuden. Urwin är uttalad motståndare mot kvinnliga präster, vilket inte har setts med blida ögon. I förra veckans nummer av Kyrkans tidning skrev prästen och journalisten om att biskop Urwin skulle komma till Visby. Och det var synnerligen hårda ord hon skrev:

"Visby stift har en ny obligatorisk fortbildningsdag den 17 januari och till denna har den anglikanske biskopen Lindsay Urwin anlitats som huvudtalare. Urwin är en ökänd kvinnoprästmotståndare och har dessutom  uttalat sitt stöd för biskopen San Joaquin i Kalifornien som tog sitt stift ur den episkopala kyrkan när kyrkan vigde en homosexuell man till biskop. Lindsay Urwin är djupt konservativ och förespråkar celibat."

Helle Klein slutar inte där, hon skriver:

"Vad denne man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster på Gotland är för mig en gåta."

Det finns en hel del jag skulle vilja säga. Till att börja med hör jag till de som accepterar kvinnliga präster som en del i Svenska kyrkan. Jag tror att Jesus Kristus kallar både män och kvinnor att vara Verbi Divini Minister - Det gudomliga Ordets tjänare. Men för mig är det viktigt att vi som kyrka kan bära olika uppfattningar i frågan om ämbetet. För att vi ska kunna göra det krävs en ödmjukhet och lyhördhet för varandra. Motståndare till ordningen med kvinnliga präster måste kunna respektera en kvinna som säger ha en prästkallelse. Respekt handlar inte om att hålla med henne. Det handlar om inte fördöma vederbörande. Och samtidigt måste vi som förespråkare av ordningen med kvinnliga präster kunna lyssna på de män och kvinnor som inte förespråkar det. Helle Kleins uttalande blir för mig väldigt motsägelsefullt. Svenska kyrkan är en ekumeniskt öppen kyrka. Hur blir det då om man inte ger sig tid och kraft att lyssna på en meningsmotståndare? Tanken att biskop Urwin inte skulle kunna lära svenska evangeliskt-lutherska präster något är också egendomlig. Ingen människa lever för sig självt, det vet vi i sociologins värld. Och detsamma gäller faktiskt i Kyrkans kontext. Vi är med-lemmar i Guds familj och delar av Kristi kropp. Och här har varje del sin uppgift och sitt bidrag att ge till vad det är att vara Kyrka i vår tid.

Helle Kleins tankar blir ett stämplande av människor. Om man inte accepterar uppfattningen att kvinnor kan vara präster blir man en motståndare, utan några goda erfarenheter att kunna ge vidare. Sålunda måste vi alltså kapa det ekumeniska arbetet med den Katolska kyrkan och den Ortodoxa kyrkan. Dessa kyrkor underkänner inte bara kvinnor som präster, utan även ämbetet i Svenska kyrkan. Kanske bör man samtidigt kapa banden med pingtkyrkan eftersom de inte har något ämbete och för att de har en annan syn på Bibeln och dopet.

Jag vill återigen betyga att jag inte delar biskop Urwins uppfattning om kvinnliga präster. Gud kallar män och kvinnor. Men vägen fram är inte isoleringens väg, utan kärlekens väg i tron på Kristus.

Helle Kleins artikel: http://www.kyrkanstidning.se/node/21165

Andreas Holmberg skriver en god insändare: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/bra-att-visby-tar-laran-pa-allvar

Dag Sandahl skriver i sin blogg som situationen på Gotland:http://bloggardag.blogspot.com/2012/01/for-sent.html

Intervju med Magnus Hagberg: http://www.kyrkanstidning.se/node/21386

Artikel om Biskop Sven-Erik Fasts öppningstal: http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/visbybiskopen-betonade-enheten

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...