Många människor undrar vad det är för ide att vara medlem i Svenska kyrkan. Väldigt lätt möts man av uppmaningar att gå ur, och kanske skapa något nytt. Hur bemöter man det som medlem i en kyrka?

När jag ser Svenska kyrkan ser jag inte fullkomligt perfekt kyrka. Jag ser en sargad och en sårad kyrka med oerhört djupa sår. Jag ser en kyrka där tydliga skillnader finns på riksnivå och på församlingsnivå. Visst finns det mycket man med rätta kan reagera mot. Prioriteringar inom kyrkan, att delar av kyrkan har en felaktig teologi etc. Men mitt i allt detta finns det församlingar där budskapet om Jesus Kristus får förkunnas. Det finns församlingar som är andliga hemvister för människor. Trots kyrkans svåra sår kan folk faktiskt få höra Guds ord och ta del av sakramenten. Trots den nöd som finns det utrymme att lovsjunga den treenige Guden.

Jag tror att det finns två viktiga ord som vi måste hålla i sinnet när det gäller mötet med människor. Empati och respekt. Empati handlar om förmågan att sätta sig in i en annan människas uppfattningar, kunna se hur vederbörande resonerar men samtidigt vill empatin också försöka sätta sig in i personens livssituation. Respekt handlar om förmågan att ovillkorligt kunna förmedla kärlek till vederbörande samt att inte ge sig hän att döma en person.

När vi närmar oss äktenskapsfrågan, i likhet med alla känsloladdade frågor, måste empati och respekt få fungera som vägledande ord. Det är viktigt att försöka göra skillnad på sak och person. Det gör sådana frågor mycket svårare. Oerhört lätt skapar vi oss stereotyper och fördomar beträffande de oliktänkande - vi placerar in dem i fack och bortser från att det är individer.

För mig har distinktionen mellan sak och personen kommit att bli allt viktigare. I den här frågan - ja, men också i många andra frågor. Jag tillhör de människor som håller fast vid en traditionell äktenskapsyn - där äktenskapet är reserverat för man och kvinna som Jesus själv säger och som har varit allmänn praxis i kyrkan i årtusenden. Jag gör verkligen det. Trots det finns det människor i min bekantskapskrets som är homosexuella. Jag älskar dessa människor och respekterar dem.

Vi har lätt att sätta in varandra i stereotyper.

Det har jag skrivit om tidigare. Många människor som förespråkar samkönade äktenskap menar att vi, som har en traditionell äktenskapssyn, är fördomsfulla. Och visst finns det kanske sådana människor - det är fullt möjligt. Men redan det tankesättet vittnar väldigt lätt om stereotypskapande beteende också hos dem.

Kanske låter jag som att jag förminskar stereotypskapandet hos människor med en traditionell äktenskapsyn? Men det är absolut inte min mening. Tvärtom behöver vi alla lära oss att se på varandra med ödmjukhet, förståelse och kärlek.

Det är slutet på termnen. Sista delkursen började i måndags. Jag känner mig trött, slö och omotiverad. Så går det när man läser för länge. Men efter den här terminen ska jag ta mig ett studieuppehåll. Ska försöka få tag på ett jobb och skaffa lite arbetslivserfarenhet och sedan, om Gud vill det, bli präst.

Hur gör man när ens studiemotivations succesivt börjar tunnas ut? När man känner sig trött?

Som kristna är vi, genom dopet och tron, medlemmar i Guds famil - i Guds rike. Och i detta riket har vi en kung - nämligen Jesus. Men han är inte en kung som andra kungar. Han är en konung som är ödmjuk och god. Han är Guds enfödde son - Han är Gud kommen i kött.

Guds rike har Kristus i centrum. Det är något ska komma - men redan här och nu kan vi få en försmak av det i tiden. I Guds ord och i de heliga sakramenten räcks Guds levande kärlek och förlåtelse ut till oss alla.

Runt om i vårt land och i vår värld firas advent. Folk kommer till kyrkan för att lyssna till Guds ord, för att be och lovsjunga Herren. Advent är glädje och hopp. Advent är framtidshopp. Advent är kärlekens tid som blickar framåt mot Guds människoblivande. Men mitt i allt det fantastiska budskapet som förkunnas i adventstiden finns där ett styng av sorg och missmod. Folket kommer inte till kyrkan. Budskapet om Kristus och hans kärlek når inte människor som vi skulle vilja. Och det är något vi kan - och ska - känna en nöd över. Det är en sorg när människor vänder Gud ryggen. Men det är en större sorg över att vi människor så ofta hindrar människor från att tro på Guds kärlek. Genom att inte uppträda i kärlek och respekt, genom att såra varandra riskerar vi lätt att låta Guds kärlek bli till intet för våra medmänniskor. De ser på oss och tänker att Gud nog inte vill ha med mig att göra - när Gud i stället inbjuder alla människor att leva med Honom.

Vi har, som kristna, fått en oerhörd gåva. Vi har fått den helige Ande som gåva. Och med detta har vi fått visshet som syndernas förlåtelse och Guds kärlek till oss. Men den gåvan är inte en gåva som är bara reserverad för några få människor. Jesus säger i den gångna söndagens evangelietext: "Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." Han bjuder in människor att tro på sig. Han uppmanar till omvändelse. Och det är också vår uppgift som kristna. Att möta människor. Att söka människor med det glada budskapet i tid och otid. Det kan fylla oss med rädsla. Inte sant? Rädsla för att bli dömd på förhand och rädsla för utanförskap. Och utan tvekan finns det risker att följa Jesus. Den väg som Jesus valde och som hans vänner har gått har inneburit lidande och smärta. Men Jesus säger ljuvliga ord till oss: "Var inte rädda."

Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: "Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. * Omvänd er och tro evangelium!" (Mark 1:15-16)