Ni som läser min blogg är inte så värst många. Men jag har en fråga som jag undrar om ni kan hjälpa mig att ge svar på. Som kristen i ett så starkt sekulariserat land som vi lever i kan man ibland känna hur ens frimodighet som kristen minskar. Man undviker lätt att tala om det. Men vad är det som varför är det svårt att tala om sin tro?

När man har någonting man har längtat efter i flera år fägrande, bara ett fåtal månader ifrån sig kan man plötsligt uppleva en vånda och en rädsla. Tänk om det inte är Guds vilja? Tänk om jag inte duger. Så känner jag just nu... Det är mycket framför mig. Mycket glädje, men också allvar. Jag vill liksom ibland bara springa iväg... Gömma mig bakom det där tygskynket som vi ibland bygger upp som ett skydd. Men den väg vi upplever att Gud kallar oss att gå måste vi pröva.

Tidigare har jag skrivit om prästen på Kyrkans tidning som vill plocka bort all tal om synd, skuld, Jesu skuldoffer etc. För mig är det provokativt, ja väldigt felaktigt att en präst skriver så. Främst eftersom att det är sant att Jesus har dött på korset för oss människor, att Han har sonat allt det avstånd som finns mellan oss och Gud. Men också ur en annan sak. I sitt avskedstal, timmar innan Han övergavs av sina lärjungar, blev utlämnad, led och dog, säger Han såhär:

"Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd." (Joh 16:6-10)

Syndakännedomen och vetskapen att vi, genom Jesus Kristus, har syndernas förlåtelse är inte en tanke bland andra. Det är en övertygelse om den Helige Andes har skapat i en människas hjärta genom Guds Ord. Och denna övertygelse har drivit hundratusentals människor in i döden. Under de första århundradena kastades våra trosfränder åt lejon, björnar och andra vilddjur. Än idag är det på sina håll dödsstraff på att vara kristen. Det är ett pris människor tar av kärlek till Jesus. För mig är prästens tal om att plocka bort det här med synd och nåd ett hån mot dessa människor. Det vore detsamma som att allt det där människor tar anstöt av, det är bara något vi kan plocka bort när det hettar till bakom öronen. Kristen tro är kamp för korset.

För de flesta av oss finns det nog i ryggraden. Så fort frågan yttras kan vi det. "Vilket bud menar Jesus sammanfattar allt vad lagen lär?" Vårt svar blir kort: det dubbla kärleksbudet. Det är fel. Ty egentligen borde det heta det trippla kärleksbudet. "Du skall älska Herren din av hela ditt hjärta, hela din kraft och av hela ditt förstånd - och din nästa som dig själv."

När vi läser budet tenderar vi att bli selektiva. Men det är också, invävt i kärleksbudet, ett bud att vi ska älska oss själva. Du är inte en slemklump. Du är en människa, skapad av Gud.

I vår tid är det många människor som lider av låg självkänsla - ja, till och med självförakt. I ärlighetens namn får jag väl erkänna att jag själv, under stundom, brottas mycket med en låg självkänsla. Men vem vinner i att vi föraktar och förminskar oss själva? Vinner Gud något av att vi föraktar oss själva - som ju är skapade av Honom? Vinner vår nästa något av vi förkrymper oss själva, vilket leder till att han/hon upplever oss som osjälvständiga och osäkra? Mitt svar, och såsom jag upplever Bibelordet, är ett stort - megastort - NEJ.

Älska dig själv. Våga se dig som värdefull. Det är något som jag tror att alla människor behöver höra. Det innebär dock inte en förskoning varken från att budskapet kan bli klyschigt eller att det kan förvanskas. Det är ingen narcissistisk kärlek Bibeln talar om. Det handlar snarare om att se ses själv som älskad av Gud. Det handlar om att se att Gud i oss alla har lagt olika gåvor och förmågor. Det handlar om att träna sig i vetskapen om att vi är skapade av Gud - och någon som Gud, i Jesus Kristus, har dött och uppstått för.

Bibelord som jag tänker är värdefulla:

"Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv." (Jes 43:3)

"Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl." (Ps 139:14)

"Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem." Då berättade han denna liknelse för dem: "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?  Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver." (Luk 15:1-7)

Det här blogginlägget fick jag inspiration av genom att läsa Wilfrid Stinissens, på det hela taget, fantastiska bok "Störst av allt är kärleken". Jag citterar ett stycke från sid 73:

Om du inte älskar dig själv väntar du dig inte heller att bli älskad av andra. Du är övertygad om att du inte är värd något. När du tvivlar på ditt eget värde blir varje kontakt med andra till ett hot. Medmänniskor blir rivaler, onkurrenter. Du har lätt att uppleva andra som elefanter som när somhelst kan trampa på dig och krossa dig. I din rädsla förskansar du dig bakom dina murar. Detta leder till ensamhet, den mest utspridda av alla sjukdomar i vår tid.

När vi fattat att Gud älskar oss, an vi också älska oss själva. Vi behöver då inte analysera oss själva och räkna upp våra positiva sidor: intelligens, karaktär, dygder... Att bygga vår självrespekt och själftillit på sådana saker medför stora risker: vi vet ju aldrig hur länge de håller stånd. Nu är du kanske intelligent, men det kan komma en tid då du blir senil. Idag har du heroiska - så tror du - tålt en förolämpning utan att slå tillbaka, men i morgon dyker ditt koleriska temperament upp igen med aldrig upplevd styrka.

Jag har under de senaste åren blivit mer och mer intresserad över hur det var i äldre tider. Troligen befinner jag mig i en tid i livet där jag verkligen vill ta reda på saker om min släkt - både på närmare och längre avstånd. Det är oerhört givande att sitta ner och prata med min lilla mormor. Det är roligt att höra de saker av hennes levnadshistoria som jag ännu inte har hört. Alltid finns där någon liten pusselbit som kan bidra till att man får ett annat ljus över sig själv och sitt liv. Min mormor fyller 85 i höst. Utan tvekan är det viktigt att tala med henne medan hon fortfarande finns i livet.

Ett samtalsämne som jag har kommit att bli mer och mer nyfiken över är min morfar. Tragiskt nog dog han alldeles för ung (49 år) och jag har således aldrig ens varit i närheten av att träffa honom. Har bara sett honom på kort och hört en liten inspelning (kanske 1 minut) där han sjunger Dan Anderssons sång "Till min syster". Morfar är en person jag undrar över. Hur lik är jag honom till sättet? Vilka egenskaper har jag ärvt av honom?

   I ett litet kapell i en församling i närheten fann jag denna fantastiska staty av Gudsmodern. I Fredags firades runt om i den Världsvida Kyrkan en viktig dag - Marie Bebådelsedag. Dagen handlar om ett av de stora mysterierna - hur Gud blir en foster Marias moderliv. Det är en dag som handlar både om frälsningsgåvan och människovärde.

Gud blir människa - vilka konsekvenser får det för vårt sätt att se på människor? Ofta i många sammanhang gör man det till något syndigt att vara människa. Och ingen människa  finns det på jorden som aldrig syndar. (Rom 3) Men att vara människa är inte  första hand att vara syndare

Texten om Marie Bebådelsedag är väl värd att stanna upp inför och meditera över. Hur en liten flicka, kanske bara 13 år, ödmjukt böjer sig för Guds vilja. Hur en människa, likt du och jag, i Guds rike kan få en viktig uppgift. Maria var inte på något sätt syndfri. De som hävdar detta bortser från arvsyndens konsekvenser. Hon utvaldes inte av Gud för att hon var perfekt och syndfri - utan därför att Gud hade kallat henne till sig och att hon var öppen för Hans kallelse. Jag tänker att Gudamoderns kallelse säger något om vår Herres kallelse om oss alla. Vi kallas aldrig till Gud för att vi är perfekta - enbart genom Hans kallelse.

Heliga Maria är en av kristendomens viktigaste personer. Hon kan med rätta kallas för Herrens moder, för Gudaföderska - ja, kanske till och med för Kyrkans moder. Trots att hon är viktig glömmer vi lätt bort henne. Vi tänker lätt att det blir avgudadyrkan att tala om Maria. Och naturligtvis finns det exempel, både i kyrkohistorien och i vår samtid, på att hon har betraktats som en avgud. Det är givetvis en uppfattning man måste ta avstånd från - men inte på ett sådant sätt att man glömmer bort henne. Jag tror att många människor i vår tid har mycket att lära av Maria.

Min vän,

I ord kan jag inte beskriva våren. Månne kan de ge en vink om det stora undret som sker när vintern dvala försvinna. Månne kan orden vara fina och upplyftande. Men våren måste upplevas för att förstås.

Låt mig ta dig ut en dag i vårtid. Låt mig visa dig ängen med dess våtmark där snön hastar bort. Följ med mig ut i skogen och låt mig visa dig träden som står där i sin prakt. Följ med mig ner till sjön ska jag visa dig skönheten när isen smälta. Se på solen när den sänker sina strålar över det stilla vattnet

Följ mig på väg tillbaka ska jag visa dig vårluftens kraft. Jag ska låta dig känna den där luften som bara finns på våren. Den där regnfuktiga luften som känns så befriande. Den luften som nästan har nytt liv med sig.

I ord kan jag inte beskriva våren. Som så mycket annat i livet kan inte orden helt och fullt nå fram. Det måste upplevas. Det måste ses. Det måste kännas.

Min vän,

I ord kan jag inte beskriva våren. Månne kan de ge en vink om det stora undret som sker när vintern dvala försvinna. Månne kan orden vara fina och upplyftande. Men våren måste upplevas för att förstås.

Låt mig ta dig ut en dag i vårtid. Låt mig visa dig ängen med dess våtmark där snön hastar bort. Följ med mig ut i skogen och låt mig visa dig träden som står där i sin prakt. Följ med mig ner till sjön ska jag visa dig skönheten när isen smälta. Se på solen när den sänker sina strålar över det stilla vattnet

Följ mig på väg tillbaka ska jag visa dig vårluftens kraft. Jag ska låta dig känna den där luften som bara finns på våren. Den där regnfuktiga luften som känns så befriande. Den luften som nästan har nytt liv med sig.

I ord kan jag inte beskriva våren. Som så mycket annat i livet kan inte orden helt och fullt nå fram. Det måste upplevas. Det måste ses. Det måste kännas.