I några delar hade jag tänkt skriva en novell om en släktberättelse. Till en början kommer jag nog lösenordsskydda dessa, så att bara ett fåtal personer kan läsa. Eventuellt häver jag lösenordsskyddet senare.

Vad jag vill säga är att somliga saker kommer kommer vara fingerade (såsom namn och tider), annat kommer vara på pricken rätt.

I allt för många sammanhang betraktas saker som i sig är mycket goda saker som något katolskt - något mystiskt och gravt felaktigt. Med jämna mellanrum får man höra att korstecken är något sådant. Man uppmanas kanske ibland att hålla sig borta från sådana saker. Men är det verkligen något konstigt att göra korstecken?

För mig är ett sätt påminna mig om Jesu lidande. Att det lidande Jesus gick igenom gjorde Han av kärlek till mig. Jag gör det för att påminna mig om Guds kärlek till mig i dopet. Att jag, genom dopet, blev iklädd Kristi rättfärdighet och blev Hans älskade barn.

Det här är högst frivilligt. Men testa att göra korstecken! Jag uppmuntrar dig som läsare att pröva det. Kanske känns det aningen obekvämt göra det första gången. Men pröva igen. Låt korstecknet få bli en tydlig bön för dig själv till Honom som var lydig till döden - döden på ett kors.

Det finns olika sätt att göra korstecken. Jag har börjat vika in lillfingret och ringfingret mot handflatan, varpå jag har fört samman tummens, pekfingrets och långfingrets fingerspetsar motvarandra så att det nästan ser ut som ett treklöver. Detta präglas av en symbolik. De två fingrarna som är vikta mot handflatan symboliserar Jesu dubbla naturer - Han är sann Gud och sann människa. De tre fingrarna som är förda mot varandra som ett treklöver symboliserar treenigheten - att Gud har uppenbarat sig för oss som Fader, Son och Helig Ande. På ett sådant sätt tänker jag att korstecknet får präglas av en djup symbolik, även om det givetvis kan variera från gång till.

Testa att göra korstecken. Be gärna en bön samtidigt. I den Ortodoxa kyrkan bes Jesusbönen, vilken med fördel kan bes när man gör korstecken. Den är mycket enkel till sin struktur - men samtidigt väldigt djup till sitt innehåll:

"Herre Jesus Kristus, Guds Son - förbarma dig över oss syndare."

Det är en bön om att Jesus Kristus, som är både Gud och människa, ska vända sitt hjärta till oss och ge oss av sin frid. Det är en bön om att Guds närvare ska få bli allt tydligare i våra liv.

En kalldusch kom över mig när jag läste en webbartikel på Kyrkans tidning i torsdags. En präst i Svenska kyrkan hade skrivit en insändare med anledning av att vi befinner oss i Fastetiden. För många är fastan, enligt henne, en tid för återhämtning. Hennes önskan var att fler människor skulle börja reflektera över vad psalmerna i fastetiden handlar om. I tre psalmer exemplifierar en helt otrolig slutsats. Hon skriver:

"Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…"

Hon fortsätter:

"Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?"

Förmig är det märkligt att höra dessa orden. Grunden i den kristna tron är att Gud har försonat världen med sig själv genom Jesu Kristi död på korset - att var och en som tror på Honom inte går förlorad utan har evigt liv. (Joh 3:16) För mig, och för många med mig, är det budskapet ett tidlöst budskap - ett budskap för alla människor genom alla tider. Det är något för mig in i en gemenskap med bröder och systrar som har vilat i denna tro i årtusenden.

Den kristendom som den här prästen står för är ingen kristendom som kan ge människor frid, glädje eller riktig kärlek. Det är å andra sidan något hon tycker att vi, istället för att tala om synd ska tala om:

"Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!"

Världen behöver höra om kärlek. Världen behöver höra om frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, godhet, självkänsla, upprättelse etc. också. Men först och sist behöver människor höra om Guds kärlek och godhet i Kristus. Vi behöver, gång efter annan, höra och ta till oss att vi lämna vår synd och våra tillkortakommande i Hans hand medvetna om att Han kan hela och förlåta oss.

Jag tror att människor har ett behov av förlåtelse och upprättelse. Min fasta övertygelse är att människan behöver få sätta ord på sin synd - på det som skiljer oss från Gud. Annars förtvinar vi. Vem har väl inte någon gång kännt samma erfarenhet som psalmisten David gör i Ps 32:

"Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. 
Dag och natt var din hand tung över mig,
min livskraft försvann som av sommarhetta."

Tänk då så underbart att få lägga fram detta till Gud och bli fulltsändigt förlåten. Då kan vi verkligen känna som David när han fortsätter:

"Då uppenbarade jag min synd för dig,
jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN."
Då förlät du mig min syndaskuld."

När man läser vad den här prästen skriver kan man verkligen fyllas av missmod på många olika sätt. Men mitt i den situation vi är i finns det ett stort hopp. Runt om i Svenska kyrkan samlas folk och lyssnar till Guds Ord. Jesus lovsjungs, sakramenten förvaltas. Jag är just hemkommen från en underbar högmässa i en av Svenska kyrkans församlingar. Det var verkligen härligt att, denna Jungfru Marie bebådelsedag få gå in i procession sjungande psalmen 480 - Var hälsad Herrens moder. Härligt att lyssna till Guds ord. Härligt att få ta emot Kristus och Hans kärlek i, vad en av kyrkofäderna kallar det för, dödlighetens läkemedel (nattvarden).

Var hälsad Herrens moder, o Maria!

Högt lovade på jorden, o Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Du goda Jesu moder, o Maria!

I nödens stund Den trogna, o Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Du födde Ljuset i vårt liv, o Maria!

Din lydnad är vår förebild, O Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Text: Bo Setterlind 1974, 1977, 1982, efter Salve Regina-sång av J.G Seidenbusch.

(Psalm 480, i Den svenska psalmboken)

1. Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör!

Text: Johan Olof Wallin 1813 (34 år), ngt bearb. A.H 2007
Musik: Olof Åhlström 1825 (69 år)

I min hemförsamling har vi arbetat en del med bönen. Förra terminen, och två terminer tidigare, har vi haft något som kallas för "bön och samtal". Det har inneburit att de som haft möjlighet samlats i kyrkan två timmar innan gudstjänsten för att samtala om församlingens liv, om världen i stort och samlat alla tankar som avslutning i bön. I november förra året började vi med personlig förbön. Mitt i gudstjänsten finns möjlighet för den som önskar att gå fram och tända ett ljus, men även att gå ut i vapenhuset där prästen finns. Under en kort stund ges man möjlighet att bli buren av en broder i tron.

För mig har bönen blivit allt viktigare. Både i Kyrkans liv och i mitt liv. Det gäller att hitta tillfällen då man kan samtala med Gud.

Jag tror att bönen är viktig - ja, rent av avgörande för om en Kyrka ska kunna leva vidare. Som en präst sa "De kyrkor som dör ut är de där man inte ber". Och visst är det väl så? I de andliga sammanhang där man distanserar sig från sin Herre skärs roten av till trädet. Förutsättningen för att en kyrka, och en församling, sak kunna leva vidare är att man lever av och nära Jesus Kristus - trons centrum. Han är den källa där vi kan hämta kraft. Och umgänget med Gud försutsätter vårt hjärtas samtal med Honom.

De allra flesta har en åsikt i ämnet. I 27 år frågan om styckmordet berört och påverkat människor. Det finns något tragiskt med fallet. Oavsett hur man ställer sig  skuldfrågan beträffande de båda läkarna kommer man inte undan att hela fallet handlar om tragik. Någon människa har med berott mod mördad och styckat en människa vid namn Catrine da Costa.

Igår på veckans program av "Veckans brott" gavs en granskning av fallet. Leif GW Persson mfl gav sig hårt in och kritiserade polisutredningen. Och när man läser på om fallet kan man inte annat än bli konfus vid flera viktiga saker. På rena indicier anklagas två läkare för att ha mördat en kvinna och styckat henne.

Jag tillhör en av de som faktiskt, i likhet med Leif GW Persson, tror att de båda männen har råkat ut för ett justitiemord. Faktum är, om man granskar varje enskilt vittne, finns där grava saker att anmärka. Nyckelvittnet är, utan tvekan den s k allmänläkarens dotter. Tre år gammal ska hon ha berättat för sin mor saker som tyder på att hon skulle ha varit med när Catrine da Costa blev mördad. Enligt Thomas Eriksson, professor i allmänpsykiatri, är detta en total orimlighet. Ett barn kan inte minnas saker från den här tiden i sin barndom. De delar av hjärnan som behövs för minnet är inte utvecklade för att minnas vid den här åldern.

Genomgående när det gäller mordet på Catrine da Costa är minnet ett nyckelord. Först flera år efter mordet (ja, om hon nu egentligen mördades, det vet man inte helt säkert) sker rättegången. Först flera år senare träder en polis fram som menar sig ha sett Catrine da Costa tillsammans med den s k obducenten. Först flera år efter mordet träder det s k fotohandlarparet fram som menar sig ha fått in bilder på en styckad kvinnokropp.

När jag läste kognitionspsykologi läste vi en del om minnet. Vad som kan sägas specifikt om minnet är att det är konstruktivt. Det påverkas både av vad vi förväntas minnas, och vad vi vill minnas - men det kan också påverkas av vad andra säger att vi har varit med om. Det tror jag kan förklara en del vittnesmål i da Costa-fallet.

Inte sällan när man ställer sig tveksam inför de båda läkarnas skuld anklagas man för att häda Catrine da Costas minne. Det har sagts både en och två gånger att vi, för Catrines och hennes anhörigas skull, ska låta fallet vara som det är. Men vem gagnas av att två män, på väldigt tvivelaktiga grunder, döms som styckmördare? Den som är insatt i ämnet kan säga att de faktiskt inte har dömts för mordet. Och det är sant. Vid tingsrättens dom frias de för mordet - men döms för att ha styckat kroppen. Brottet var preskriberat, så det kunde inte överklagas. Av gemene man är dock de båda männen dömda till såväl mord som styckning.

För den som önskar se dokumentären från "Veckans brott" kan man se den här.

Tillägg:

Glömde säga följande. När det gäller da Costa fallet finns ingen teknisk bevisning. Det finns ingen solklar mord, eller några direkta vittnen. Inte heller finns det någon säker mordplats. Indicier, indicier, indicier...

Det berättas om en påve på 50-eller 60-talet som hade för vana att en gång per år besöka de mest vidriga fängelsena i Italien. En gång lär han ha mött frågan av någon nyfiken person "Varför besöker du, den högst uppsatta personen i hela romersk-katolska kyrkan dessa fängelser?" Hans svar blev kort men kärnfullt: "Det kunde ha varit jag som satt därinne".

Hur ofta väljer vi att se på de utsatta i världen och samhället med de ögonen? Hur ofta väljer vi att se på knarkaren, uteliggaren eller kvinnan vi vet blir misshandlad i grannhuset som om det vore vi själva? Hur ofta tänker vi, när vi ser bilder från Tsunamin i Japan att det kunde ha varit vi? Hur ofta tänker vi när vi ser bilder från Libyen att det kunde ha varit vi?

Listan skulle kunna göras betydligt längre. Vad jag vill säga är att vi lätt bortser från det. Inför det faktum att den lidande människan faktiskt skulle kunna vara just mig blundar vi för. Men den lidande människan skulle kunna vara just precis du - om omständigheterna hade varit annorlunda.

När Guds kärlek blir uppenbar för oss föds där en längtan efter att konkret vara goda. St Johannes, den apostel som Herren på ett särskilt älskade, skriver: "Vi älskar därför att han har älskat oss först." (1 Joh 4:19) När Gud säger till oss att Han älskar oss så mycket att han har låtit sin ende son dö för att vi, i evighet, ska tillhöra Honom, väcks en längtan att sprida budskapet om detta till andra människor. En fråga som kan tyckas befogad är hur detta har med den lidande medmänniskan att göra. Som kristna för vi ut ett kärleksbudskap till människor. Hur ska väl detta kunna bli tydliga än genom att vi ser vår medmänniska och på allt försöker hjälpa henne som vore det oss själva?