Någonstans i Sverige idag är det en stor konsert med en känd popartist. Det lär komma jättemycket folk. Kanske finns det långt fler som skulle vilja komma men som inte får plats i kyrkan. Naturligtvis är det alltid glädjande att människor kommer till kyrkan. Det är roligt att människor besöker kyrkolokalen som i regel bär på ett rikt kulturarv. Här har Guds folk firat gudstjänst i århundraden. Här kan symbolerna tala till var och en som besöker kyrkan.

Att ha en konsert i en kyrka är inte, per automatik, något fel. Men när man, som i det här fallet, har en entréavgift för att komma in i kyrkan blir det för mig väldigt felaktigt. Kyrkan ska vara en öppen plats dit människor ska kunna söka sig som de faktiskt är. Rika som fattiga, svaga som starka. Genom att ha en entré lägger man dit ett hinder för somliga människor, ett hinder för att komma in i helgedomen. För mig är detta väldigt felaktigt. Kyrkan är Guds hus, och Gud vill ta alla människor till sig. Tänk om det just den här kvällen, när konserten hålls, finns någon stackars människa vars liv är i totala spillror och som hade behövt få komma in i Guds hus för att be?

"Men det sker ju för något ändamålsenligt"

Så är ofta ett argument för att man ska betala entréavgift. Och utan tvekan är arrangörer för konserter väldigt ofta några som stöder mänskliga rättigheter och som verkar för fred. Så naturligtvis kan man tycka att det är gott. En kristen ska ägna sig åt kärleksfulla handlingar. Det är inget snack om saken. Men det är inte samma sak som att kyrkan ska anordna konserter med entréavgift. Det finns mycket annat vi kristna faktiskt kan göra för våra medmänniskor. Goda gärningar behöver man inte bege sig bort till andra sidan jordklotet för att utföra. Redan här och nu kan vi öppna dörren och gå ut och tjäna medmänniska på det sättet som Jesus vill.

Eros och agape behöver varandra för att vara riktig kärlek. I Gud sammanfaller eros och agape fullständigt. Och så an det också bli hos människan. Den heliga Térèse av Lisieuxe (1873-1897) offerakt till den barmhärtiga kärleken är en lysande illustration till detta. Thérèse öppnar sig för Guds kärlek, hon vill vara ett tomt kärl som låter sig fyllas av den gudomliga kärlekens strömmar. Det verkar som om hon bara vill ta emot (eros)  Men hon gör det för att glädja Gud, för att ge honom tillfälle att ge sig själv. Gud söker efter tomma kärl som han kan fylla. Thérèse erbjuder sin tomhet för att tillfredsställa Guds längtan efter att totalt ge ut sig själv. I den mogna kärleken sammanfaller eros och agape. (Störst av allt är kärleken, Wilfrid Stinissen. Sid 40)

För mig är den där bilden kärl någonting väldigt starkt. Du och jag är skapade av Gud för att höra samman med Honom. Han älskar oss - och vår kallelse blir på något sätt, bland många andra, att göra Hans kärlek synlig för människor. Att finnas till hands för en människa som lider. Att lyssna på en person som inte mår så bra.

Låter du ditt liv och ditt hjärta få vara ett Guds kärl?

På intet sätt vill jag vara vetenskaplig i mitt resonemang här. Mycket utgår från ett lekmannaperspektiv när jag närmar mig frågor som dessa.

I min goda vän Iluzjas blogg dök en diskussion upp när det gäller sex och det sätt som det ofta förmedlas genom filmer. Och utan tvekan är det något som påverkar, främst unga människor. Ett nyckelord när man diskuterar det här ämnet, liksom många andra ämnen, är "sensitiv periods" eller på svenska "känsliga perioder". Detta betecknar perioder i en människas liv då man, enligt psykologin (kanske främst utvecklingspsykologin) är särskilt påverkbar för omgivningen. Enligt forskning (har ingen konkret källa, en lärare sa det på en föreläsning) har tex barn i 7-8 års åldern en sensitiv period vad gäller tv-våld.

Sensitiva perioder är något som följer en människa under hela livet. Och det är väl något vi alla ibland kan känna av. Visst kan det finnas perioder då man särskilt kan påverkas av reklam på tv? Visst finns det perioder då vi är särskilt sensibla för hur omgivningen tänker i en viss fråga.

När det gäller TV-våld tänker såhär: att se en deckare eller thriller behöver inte innebära att man går ut och mördar en människa. Samtidigt tror jag att vi påverkas mycket mer av filmer än vad vi egentligen tror. Även om vi inte anar det eller tror det, tänker jag att vi på ett omedvetet plan alltid kan påverkas. Kanske kan reaktionen att på TV och på film se en människa bli nedslagen eller misshandlad leda till att man får en förhärdad människosyn? Inte vet jag. Inom den sociala kognitiva teorin talas om observationsinlärning. Viktig profil inom denna teorin är Albert Bandura. På 60-talet gjorde han ett experiment. Han lätt några vuxna människor slå några bobo-dockor så besinningslöst som möjligt. Detta filmades in och därefter lät Bandura några barn se denna video, i samma rum som bobo-dockorna befann sig. Detta ledde till att barnen, utan att ens ha blivit ombedda att slå dockorna börjar slå dem. Det säger något viktigt om barn och utveckling. Barn gör som de ser vuxna göra. Och jag undrar om vi vuxna verkligen är så annorlunda som barn? Nödvändiga förutsättningar, enligt Bandura, var uppmärksamhet, minne, självförtroende samt motivation. Om dessa förutsättningar infaller vid en sensitiv period i samband med att en vuxen ser en rysare, tänk om detta kan leda till att man agerar som på filmen? Banduras experiment kan ses här:

Psykoanalysens fader, Sigmund Freud, talar om att en människa har två grundläggande drivkrafter. Sexualiteten och aggressionen. Oavsett vad vi tycker om vår vän Freud kan vi inte annat än säga att det finns en poäng i det här. Om vi ser in i filmens värld - vad är de två viktigaste ingredienserna, överlag? Just dessa. Det finns något kittlande i båda dessa ingredienser som fängslar när de framställs på filmen. Uteslutande är det som vore dessa två ting själva syret eller motorn i alltet. Därför är det inte otänkbart att det här påverkar vår människosyn - hur vi ser på andra människor. När unga människor ser hur sexualitet hanteras på filmduken i diverse filmer (som inte med nödvändighet klassas officiellt sett som pornografi) finns risken att dessa införlivar detta i den socialpsykologiska termen "ideal self" (hur vi borde vara). När människor ser andra blir slagna på film kanske detta leder till en platt människosyn. Kanske leder det till att man inte reagerar när man läser om våld i TV.

Ovannämnda tankar bör ses som en inledning på en diskussion om det här med TV-våld. Jag kommer att återvända när jag har möjlighet i ämnet.

På förmiddagen besökte jag en mycket god vän till mig någonstans. Vi fikade och samtalade. Har kännt henne i några är (om man nu någonsin lär känna en människa helt och fullt). Hon har tre underbara och frimodiga barn, varav två var med och fikade. Det är så härligt barn. De säger vad de tycker. De gör vad de vill. Och yngsta barnet gjorde verkligen vad hon ville. Hon stod på händerna, slog kullerbyttor och sjöng. Blev rörd när jag fick en teckning av henne. Lägger in en bild på den  nedan.

Av min goda vän fick jag låna en guldskatt. Wilfrid Stinissens fantastiska bok "Störst av allt är kärleken". Må vara att jag inte är romersk katolik och delar vissa delar av hans ståndpunkter. Men han skriver med en klarsynthet och på ett bra sätt om just detta ämnet: kärleken. Med säkerhet kommer jag återkomma i ämnet.  

När jag läste Socialpsykologi för några månader sedan läste vi att människan har ett genetiskt behov att höra samman med andra människor. Vi har ett behov att vara en del av några andra, och det tar sig uttryck i att vi väljer att klumpa ihop oss de som vi tycker är mest lika oss, de människor som vi anser kan gynna oss bäst att umgås med. När jag ser på kyrkan ser jag att det allt för ofta har varit samma tänk. Vi har sökt oss till de människor som kan ge oss mest. I en vanlig gudstjänst någonstädes finns människor som blir ensamma och övergivna av församlingen. Varför? De passar inte in. De är inte som man bör vara. De sticker ut. Det är fel. Så fel. Till kyrkan ska vi ju komma som vi är. Vi ska kunna komma med vår sorg och smärta. Vi ska kunna koma utan att behöva göra oss till några särskilda.

Jag är inte utan skuld. Visst finns det väl en tendens att vilja skylla ifrån sig? Mena att felet ligger hos de andra i församlingen och inte hos mig? Men början till utanförskap ligger inte, med nödvändighet, hos dem andra i församlingen. Den ligger hos dig och mig som är delar av en församling. Vi har inte bara en möjlighet, vi har också en skyldighet att bemöta människor med kärlek och värme som kommer oss till mötes i församlingen. "Ta emot varandra med frid" säger St Paulus. Tankvärda ord. Men främst rannsakande. Hur väl engagerar jag mig för att en ny människa i min församling ska känna sig välkommen, sett och älskad? Hur väl engagerar jag mig för att den här människan som kommer ny till församlingen ska få höra budskapet om syndernas förlåtelse - att Gud älskar oss villkorslöst?

Kyrkan har många kännetecken. Luther räknar upp 7 kännetecken: människor döps enligt Guds vilja, man firar nattvarden enligt Kristi instiftelse, nycklamakten används, ämbetet finns, Jesus predikas, bönen och lidandet. För mig blir dessa 7 kännetecken attribut för något centralt - församlingen tror och bekänner Jesus som Gud och frälsare. Och bland de människor som kommer till tro på Jesus Kristus finns olika typer av människor. Där finns den aktive socialdemokraten, likaväl som den aktive sverigedemokraten. Där finns den mannen som lider av autism, likaväl som kvinnan vars liv är slagna i spillror. I Kristi kyrka finns det olika människor. Det ska vi vara glada över och tacksamma. Med frimodighet får vi tacka Herren som, till sin Kyrka, kallar olika människor. Det blir för mig personligen ett tecken att Kristi Kyrka är något annat än en intresseförening eller ett politiskt parti.

"Svordomar och oanständigt tal är något som förråar och förstör den mänskliga kulturen."

Helt sant är dessa orden, sagda av en känd präst vid förra kyrkomötet. Sorgligt nog tvingades frågan om svordomar och könsord tas upp vid kyrkomötet. Och jag tänker att det ligger mycket mer i de orden än man kan tänka sig. Svordomar bygger ingalunda upp långvariga relationer. De används oftast för att kränka människor, för att ge uttryck för starka positiva eller negativa känslor.

Jag har nog mer och mer blivit motståndare till dessa ord. De låter illa. De river ner. Låter jag självgod? Jag avskyr svordomar och jag undviker instinktivt bruket av dem. Samtidigt finns det tillfällen då man av misstag råkar att svära till.

Svordomar är förkastligt och något jag tänker att varje människa egentligen ska fly undan. För vilken uppgift fyller egentligen svordomen? Samtidigt finns det en sak som tyvärr har blivit mer legitim - ja till och med rätt att säga. "Herre Gud", "Herre Gud min skapare" etc har kommit att bli fraser an använder som svordomar - som förstärkande ord. Och det är en värre sak än att svära. För det är att bruka Guds namn på ett felaktigt. En gammal kontraktsprost sa vid ett tillfälle ungefär såhär:

>>Jag tycker att svordomar är fula. Men något jag tycker är fulare är att använda Guds namn som en svordom. Då är det väl, om man nu måste svära, bättre att använda Fans namn snarare än Guds.>>

Det har gått några år sedan den gamle pensionerade kontraktsprosten sa de orden. Men visst ligger det mycket i det?