Nu har det gått några veckor sedan jag skrev sist. Mycket har hänt under den här tiden. Praktikantutbildningen är över. Nu är jag, sedan en och en halv vecka, missiverad i en församling. Totalt omfattar praktiktiden 4 veckor. Känns nästan som att tiden flyger förbi. Vi får göra lite olika saker. Predika, fira gudstjänst, följa med på aktiviteter för äldre mm. Men mycket tid ägnas också åt samtal och teologiska reflektioner. Det är oerhört intressant.

Ibland möts vi av de där glimtarna som verkligen kan få våra hjärtan att röras. På Ica när vi möter en person vi inte har träffat på länge, när vi besöker en äldre människa som har så mycket livsvisdom att dela med sig av eller på sjukhuset i väntrummet där vi sitter och läser i en berörande artikel.

Idag var jag med en släkting på sjukhuset (och det var ingenting allvarligt). Jag satt i väntrummet och läste lite i ett nummer av Ica-kuriren. Helt plötsligt blev jag som fastnaglad när jag vände sida i tidningen och såg ett reportage om barn- och ungdomsförfattaren Sören Olssons liv. För 20-21 år sedan fick han och hans hustru en son med Downs syndrom. Men trots det har deras son aldrig varit oönskad. Redan från början älskade han och hans hustru deras son. Genom artikeln lyser både glädje, stolthet och sorg igenom. Artikeln är berörande i en sådan tid som den vi lever i. Ständigt på nytt ifrågasätts människovärdet av olika anledningar. Men artikeln om Sören Olsson och hans hustru ger en skildring alla blivande föräldrar borde läsa. Den handlar om kärleken. Om en kärlek liksom den St Paulus talar om i 1 Kor 13 som bär allt, uthärdar allt och hoppas allt. Om en kärlek som sträcker sig bortom en utvecklingsstörning.

Det finns en sida på nätet som verkligen har gett mig mycket... Möjlighet till diskussion, samtal, vänskaper och glädje. Men jag tror att tiden är mogen att gå vidare... Det är dags att regga av och aldrig mer regga på. Så är det ibland. Livet måste gå vidare. Det finns en tid för allt under himmelen.

Finns det något som är så underbart som en promenad? Jag har börjat promenera en hel del det senaste halvåret. Just idag bestämde jag mig för att att gå en promenad runt en näraliggande sjö. Glad i hågen gick jag gångvägen till mötes. Det började bra. Tills jag råkade gå vilse, så efter bästa förmåga fick jag hitta mig tillbaka till stigen. I nerförsbacke och uppförsbacke följde jag vägen fram. Ömsom var det skönt, ömsom var det jobbigt. Så småningom kom jag fram till en spängbräda. En halv sekund undrade jag om jag skulle vända och gå tillbaka? Men det var något som drev mig att fortsätta. Den var ginglig och inte särskilt stabil att gå på, men ändock gick jag. Min väg fortsatte fram mot ett par lerigar pölar. Ömsom tvingades jag ta genvägar, ibland fick jag hoppa över pölarna. GEnom vass och högt gräs gick min väg mot målet att komma runt sjön. Och till slut... Äntligen... Nådde jag fram till målet! Jag hade nått runt hela sjön (Förvisso kanske bara 2-3 kilometer, men ändå en besvärlig terräng)!

När Bibeln talar om relationen till och vårt liv med Gud används ibland liknelsen om vägen. Kristus är Vägen, Sanningen och Livet. Och genom vårt dop och vår tro på Honom vandrar vi på livets väg. Det är en väg som är smal, och ofta är smärtsam jobbig att vandra, men likafullt den enda vägen som leder till Livet. (Matt 7:14) Vägen med Jesus kan ofta kännas tung. Jag tror man ska vara försiktig när man skönmålar trons väg. Vägen med Jesus har drivit många människor in i döden av kärlek till Honom. På vägen med Jesus finns frestaren, den onde, som lägger snaror i vägen. Vägen mot sjön kantades av gräs och vass. I ditt och mitt liv finns olika hinder som han lägger ut för oss. När Jesus fastade var en av den ondes knep att få Jesus att förvandla stenarna till bröd - något Han mycket väl kunde ha gjort.

Vägen runt sjön bjöd på hemska lerpölar som smutsade ner mina skor kolossalt mycket. Under livets gång hamnar vi i situationer där vi smutsas ner.  När vi gör det som inte är Guds vilja smutsas vi ner. Kanske finns det särskilda punkter i ditt liv som kan vara svåra? Kanske finns det saker i ditt liv som hindrar din frimodighet? Det underbara för oss kristna är att vi, genom dopet, har tvättats rena från all smuts. Genom vårt dop och vår tro är vi Guds älskade barn.

Vid olika tillfällen under promenadens gång funderade jag på om jag skulle vända. När jag kom till språngbrädan som verkade ginglig, av rädslan för att ramla ner i ett dike. När jag kom fram till de meterhöga vassen som nästan skymde sikten. När jag nalkades de stora hemska lerpölarna. På samma sätt finns det situationer i våra liv när vi i ren förtvivlan frågar oss om vi verkligen ska vara kristna. Detta kan kallas för anfäktelser. När vi förlorar någon vi älskar kan vi fråga oss om vägen med Jesus är den rätta. Eller kanske det klassiska... När vi frågar oss varför lidandet finns om Gud är allsmäktig, allgod och allvetande (teodiceproblemet). Det kallas för tvivel. Tvivel är inget uppbyggligt. Det är något vi på varje sätt måste ta oss bort ifrån. Tvivlet bryter ner och skadar vår frimodighet. Men hur gör vi när vi tvivlar? Ofta, i vissa sammanhang, talas det om att kristna inte tvivlar. Följden av det kan bli ödesdiger. Därmed finns risken att man inte tar upp det som man tvivlar över med andra kristna. Tvärtom börjar man grubbla på egen hand tvivlet äter upp en inifrån. Jesus säger att sanningen skall göra oss fria (Joh 8). Det gäller både i det större sammanhanget - att vi blir fria genom insikten om vår synd och budskapet om Guds förlåtelse i Jesus. Men det gäller också i att erkänna en svår sak för sig själv. Den är en viktig psykologisk erfarenhet att det är först när vi accepterar något som vi kan göra något av det. Det är först när vi accepterar vårt tvivel, vågar intala oss det, som vi kommer kunna ta oss ur det. Ta oss ur det, det gör vi när lägger det i Jesu händer. Han som är läkaren och som kan läka oss genom sitt Ord och sina sakrament.

Allt drar ihop sig. Nästa månad börjar praktiken i x församling i å stift. Lite nervös, glad och nyfiken ger jag tänker jag ge mig in iden. Jag är glad för omständigheterna. Jag förväntar mig ingenting, mer än att undersöka om det är Guds vilja att jag ska bli präst. Som ett led i antagningskonferensen besökte jag stiftsstaden igår för en djupintervju med en psykolog som stiftet har utvalt. Om jag var nervös? Att påstå något annat vore att ljuga. I flera veckor var jag nervös inför gårdagen. Dock så gick samtalet/intervjun faktiskt rätt bra, i vart fall kändes det så. För något år sedan riktade en skribent i tidningen Dagen kritik mot Svenska kyrkan. Somligt i kritiken var sakligt och vettigt, men vederbörande menade att man inte skulle låta psykologer pröva en människas prästkallelser. Jag är kluven. Naturligtvis är det Kyrkans uppgift att pröva kallelser för ämbetet. Samtidigt kan psykologer, utifrån sin kunskap, avgöra hur emotionellt mogen en människa är. Att vara präst är att leva i en spänning mellan djupaste förtvivlan och djupaste lycka. Det är att finnas hos de människor som lider allra mest och där förmedla budskapet om Jesus. Det är att le med de glada och möta dessa både när ett barn döps och ett par ingår äktenskap. Det kräver en mognad och en djup självinsikt hos den enskilde prästen. Därför tänker jag att det är bra om en psykolog finns med och gör en djupintervju.

I helgen träffade jag några vänner som jag har lärt känna genom en nätkommunity någonstans i Sverige. Det var en helt fantastisk helg med samtal, värme och humor. Det var länge sedan jag hade så roligt en helg. Om någon av er läser den här bloggen får jag tacka så mycket. :)