Finns så få saker som är så underskattade som att sätta sig ner vid en dator och släktforska. Det är roligt läsa in på bortgångna släktingar. Det är en helt annan värld. Man blir så in ihjärtat berörd när man kommer fram till något.

Vad är det som får oss att vilja släktforska? För mig är det många saker. Jag letar efter en pusselbit. Letar efter något litet som kan säga mig något om vem jag är. Att läsa i kyrkböcker kan bli rätt så ytligt. Samtidigt får man en inblick i en människas liv. Ser glädje- och sorgeämnen.

Två människoöden som verkligen har berört mig mycket är min farfars två morbröder. 1892 lämnade de sitt hem, där missbruk, fattigdom och sorg rådde. De lämmnade sitt hem 4 år efter att deras mor avled i lungsot. De vandrade över 100 mil upp till västernorrland och försörjde sig därjämte på vissa arbeten - de arbetade i skog, men fick också bo på nätter hos olika bönder. På något sätt hade de lyckats skaffa sig en phonograf och lyckades också på det sättet få pengar. Hade de varit 20 och 23 år gamla när de gav sig ut på den här eskipaden hade det varit enastående. Men de var inte det. De var 9 och 13 år gamla (!).

Året 1928 avled den ene brodern under tragiska omständigheter. 1940 gifte sig den andre brodern med sin hustru. Två år senare fick han en möjlighet att besöka sin hembygd. Genom kontakt med pastorsämbetet i församlingen lyckades han få adressen till sin yngsta syster. De som närvarade vid det mötet berättar om ett oerhört känslosamt möte mellan två syskon. Systern hade inte en aning om att hennes bror var vid livet. En lång stund stod de och höll om varandra på potatisåkern.

Jag vet inte när jag hörde talas om den här historien för första gånger. Om hur de två bröderna vandrade iväg. Om hur de slet ont, och hur en av dem på 40-talet kom tillbaka till sin hembygd. Men som många andra historier misstänker man att de är förskönade. Men det är inte den här historien. Den här faktiskt helt sann. Det blev vi varse när vi, 2006 efter månader av släktforskning lyckades ta kontakt med den ene broderns dotter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...